Resan: Malmö away on Valentines day
Alla hjärtans dag kan firas på många olika sätt. Ensam, med en partner, med familjen eller med ett fotbollslag man lägger alldeles för mycket tid och pengar på. Jag ska berätta historien om när jag gjorde det sistnämnda, den 14:e Februari 2019.
Chelsea tog sig igenom gruppspelet i Europa league utan större problem, dock så hade ett relativt förutsägbart lag under styrning av Maurizio Sarri knappast gått från klarhet till klarhet om man såg till inrikesformen. Man visste inte riktigt var man hade laget och saker kändes högst monotont med inslag av katatstrof emellanåt. Det sket ju dock såklart jag högaktningsfullt i när Malmö FF stod på lotten i slutspelets första omgång. En första tävlingsmatch på svensk mark för Chelsea sedan 1998. Mina nyfunna vänner i öriket Storbritannien skulle alla röra sig över till mitt hemland och massa blå vänner även härifrån skulle alla samlas på Lilla torg i Malmö för en alla hjärtans dag fylld med blå kärlek.
För mig började resan till Malmö veckan innan. Efter att ha missat att få tag i biljetter den officiella vägen fick jag nys om att Malmö FF skulle släppa resterande biljetter som ej sålts på nätet i biljettkassan vid Malmö Stadion Fredag den 8 Februari kl 13. Man fick köpa 2 biljetter var och enligt ryktesvägen fanns det strax under 1000 biljetter kvar till matchen. Jag velade, men tog tillslut beslutet att strunta i ett seminarium på universitetet för att köra till Malmö och köa för biljetter. För att inte resan skulle vara förgäves bestämde jag mig för att starta resan från Norrköping kl 01, med målet att vara på plats i kön senast kl 06. Jag meddelade genom twittersfären att jag skulle göra resan om någon annan blå själ kände sig sugen att haka på. Jag fick svar från en Oscar i Jönköping, vi bestämde möte vid IKEA:s parkering kl 03 i Jönköping.
Kl 00.56 rullade jag ut genom Södertull, för kärlekens skull, som Plura en gång nästan skaldade. Skämten hade gått varma bland mina polare om att jag skulle bli styckad av en galning som liftade med mig från Jönköping och det var inte utan skepsis jag svängde av mot A6 vid Jönköping. Efter ett tag kom en annan bil in på parkeringen och ut i mörkret klev en rödlätt kille med brassestol och axelväska. Det visade sig att Oscar inte alls var en styckmördare utan en ganska trevlig kille som så gärna ville gå på sin första Chelseamatch att han var villig att campa ute med mig vid Malmö stadion i minusgrader. Vår resa genom natten ledde oss till Malmö kl 05.45, parkerade vid Coop, med underställ på och med brassestol under armen traskade vi mot stadion. Några hade köat över natten men jag räknade slarvigt folket i kön till ungefär 50-60 personer och andades genast ut i vetskapen om att en biljett i princip var säkrad. Sedan slog vi oss ner i kön och väntade i 7 timmar i minusgrader, den positiva aspekten med att vara 2 visade sig genast då toabesök och promenader för att tina upp fötterna gjordes möjliga. Något som hade varit oerhört svårt att vara utan.
Efter vad som kändes som en evighet rörde sig äntligen kön och jag fick äntligen händerna på biljetterna till mig och min far. Efter en lunch på donken var det Oscars tur att köra varpå jag tokdäckade. Efter lite sömn i bilen var det dock inga problem att ta sträckan från Jönköping efter att ha lämnat av Oscar hemma. Bilen skulle dock ända till Stockholm denna gång vilket absolut kändes i psyket runt Södertäljetrakten. Min utmattning var dock skitsamma, jag hade biljetterna, jag och farsan skulle till Malmö.
En vecka senare var det dags, farsan tågade ner från Stockholm och jag anslöt från min universitetsort Norrköping. In stegade jag på tåget, som ett lite bakfullt yrväder en Februariförmiddag men med en bolagspåse i handen istället för ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. I Mjölby anslöt sig även en betydligt mer bekant Oscar och hans vän Martin. Efter några timmars ölande och gott sällskap var vi så framme i Malmö för andra gången på en vecka, för undertecknad kändes det som 2 gånger för mycket utslaget på en livstid. Men fotbollen tar ju en till platser som man gillar mer eller mindre, det är väl charmen.
Det blåste i Malmö, fan vad det blåste, här var det minsann inte jag som var yrvädret. Efter incheckning på hotellet bar det av mot Lilla torg för att sluta upp med blå vänner. Jag mötte upp mina vänner Anthony och Ryan och det faktum att dessa två individer som jag förknippar med diverse olika platser utomlands nu var i Sverige var något som var svårt att ta in. Min engelsman till far kunde genast relatera till mina vänner när de berättade om polisens trakasserier på tåget från Köpenhamn och konstaterade lugnt: “ Welcome to Sweden boys!”. Vi stegade in på en inrättning vid Lilla torg och det följde några timmar med riktigt fint häng med gamla såväl som nya blå vänner. Jag fick även väldigt mycket kärlek för mina reseberättelser från er läsare när jag presenterade mig vilket värmde.
Det överlägset roligaste som skedde vid Lilla torg var dock när min vän Ryan blev tillfrågad av en äldre svensk herre om han var “skotten med den rosa pikén”?. Ryan såg helt förbluffad ut tills jag förklarade att han förekommit i mina reseberättelser tidigare där jag bland annat beklagat mig över han usla smak när det kommer till färgmatchning. “So i’m famous in Sweden now?” frågade han mig, “more or less” svarade jag.
Vi rörde oss mot Stadion och tappade såklart bort Ryan och Ant på vägen i Pildammsparken. Det spelade dock mindre roll då de skulle till bortaläktaren medan jag och farsan hade ordnat biljetter på hemmasektionen precis intill. Väl inne på matchen stod Malmö för en imponerande insats men Chelsea vägde trots allt tyngre och vann med 2-1. Jag upplevde bland det mest surrealistiska jag varit med om på en läktare när en Malmösupporter kastade en plastflaska öl in i bortaklacken som svarade med 200 stycken i vad som utvecklade sig till ett ölkrig. Där stod jag och duckade ölflaskor från mina egna supportrar samt mina egna vänner som jag fick ögonkontakt med medan de stod och hetsade mot mig. Jag pekade finger åt Ant och Ryan och skrattade åt den bisarra situationen när en väktare sög tag i mig och gjorde väldigt klart (så klart man kan göra något med en Malmödialekt) att om jag så tittar mot bortaläktaren igen så åker jag ut. Jag löd snällt och satte mig ner medan Ant och Ryan pissade på sig av skratt på andra sidan plexiglaset.
Efter matchen behövde killarna från England sticka tillbaka till Köpenhamn där de bodde över natten. Jag och farsan tog en långpromenad ner till Lilla torg igen för några pints när vi strålade samman med Oscar och Martin från tåget igen. Det blev en sen kväll, folk avvek ju längre den led och tillslut stod vi där, jag och Oscar. Han som jag på något sätt idoliserat som liten i min ivriga önskan att få ta mig ut i världen och följa mitt lag. Sådär lagom berusade skildes vi åt och skrek växelramsor åt varandra i natten tvärsöver ett folktomt lilla torg. Det var en fin stund.
Uppgång relativt tidigt och ett försök att äta frukost innan jag och far min rörde oss tillbaka till tåget för att lämna Köpenhamns förorter för denna gång. Ganska exakt 1 dygn efter jag klev på det där tåget i Norrköping var jag nu tillbaka. 2 resor till Malmö fram och tillbaka var lagda till handlingarna när jag stapplade hem och rakt ner i sängen.
Såhär ett år senare ser min alla hjärtans dag annorlunda ut, jag är kvar i Norrköping och istället för att fira den med svettiga män på lilla torg så ska jag fira den med en tjej jag tycker väldigt mycket om. Vilken sorts alla hjärtans dag jag föredrar låter vi vara osagt, men jag kan ju konstatera att det är en jävla tur för både min tjej och mig själv att Chelsea inte spelar match idag.
UTC!
