Resan: Med ett diplom i handen och dubbeln i sikte (del 2/2)
Detta är den avslutande delen av CSS-redaktionens Daniel Joannous reseskildring av FA Cup-finalen.
Har du inte läst del 1/2 gör du det genom att klicka här.
Ibland händer det att man vaknar av att telefonen ringer. Då är alltid min första tanke i min halvsovande hjärna att hitta på en ursäkt. "Va? Nej, jag har varit vaken länge" brukar mitt standardsvar vara, trots att det kan vara hur tidigt som helst. Efter måltiden igår satt jag mig först på Franky's uteservering vid arenan och tog en öl i solen som höll på att gå ner, och promenerade därefter tillbaka till hotellet (ja, vid detta tillfälle kallar jag det fortfarande för hotell för jag har inte hunnit reta mig på det än). Jag stannade förvisso till på den mysiga puben Finborough Arms och avnjöt en av deras fantastiska ales, men hårdare än så blev det inte och jag var hemma innan halv elva. Läste några kapitel i min bok och somnade som en stock. Ändå är det något skamset som slår mig när jag väcks av telefonen kl 06.20.
Peter frågar inte om jag sover så mina ursäkter är överflödiga. "Jag har missat planet", förklarar han med uppgiven röst. Signalfel, datorfel eller vad det nu var för fel är svårt för mig att ta in just nu och jag ruskar huvudet för att vakna till och lättare förstå den obegripliga norrländskan som med uppenbart irriterad stämma knackigt skorrar från telefonen. Det hackar på en dålig lina mellan Arlanda och den fem kvadratmeter stora bunker jag befinner mig i, men av det jag uppfattar är Peter otröstlig. En livlina infinner sig dock. Kanske kan han ta ett annat plan som går någon timme senare och ändå hinna till matchen?
Jag är vid det här läget klarvaken och ingen benzodiazepin i värden kan få mig att somna om. Tanken var att jag, Peter och Patrik skulle mötas upp, dricka några öl, disskutera suppooterföreningen, gå igenom säsongen som gått och planera inför nästa säsong, men nu ser vi ut att bli en duo istället. Om ens Patrik dyker upp.
Terrariet jag bor i är ljust som i en kamerablixt och varmt som i en björnröv, och jag blir svettig av att bara ligga i sängen. Ändå kan jag inte gå ut. Det är för tidigt och de har inte ens börjat servera frukost. Jag planerar att infinna mig på "Main Reception" vid klockan nio för då är det störst chans att någon har börjat jobba. Någon vänlig själ denna gång, som jobbar i själva receptionen, med supporterfrågor, och som gärna vill ta emot mitt diplom. Men det är nästan tre timmar dit. Tur att jag lyckats bli fängslad av min bok. Huvudkaraktären försöker från sin sjukhussäng påvisa för att någon vill henne illa, men har svårt att bli betrodd och konstigare och konstigare saker händer.
Efter en välbehövlig iskall dusch är jag redo. Jag har blivit bra på att hantera väggfasta duschar. Övning ger färdighet. Jag stänger dörren till kattlådan jag bor i och börjar styra stegen mot Stamford Bridge. Solen bländar mig och det dröjer inte lång tid innan jag ångrar valet av hoodtröja över min T-shirt. I lägenheterna jag passerar rustar familjerna på bottenplan för frukost och det klinkar skålas i och tallrikar och glas. Dofter av ägg, bacon och kaffe möter och det ska bli gott att så småningom få njuta av en full enlglish breakfast. TV:apparater visar nyheter och barnprogram och ur ett fönster lutar sig en dam i morgonrock ut och röker en cigarett. Gårdagens festligheter har satt sina spår på vägarna i form av fimpar och tomflaskor lite här och var, ändå är detta en av de renaste delarna av London som i ärlighetens namn är en ganska skitig stad.
Väl framme vid Stamford Bridge har klockan ännu inte hunnit bli nio, men jag går ändå fram till "Main Reception" och sneglar in i mörkret. Det där med klockan nio var ju bara en tes jag själv kom på och jag kan ju ha tur. Ingen där. Inte ens vakten med det ofördelaktiga utseendet. Men så har klockan inte heller blivit nio än. Medan minuterna tickar på i rekordlågt tempo läser jag på orginalväggen, The Shed Wall, om storheter som Peter Osgood, Ron Harris och Dennis Wise men märker att jag tappar fokus. Jag är för ivrig för den typen av läsning just nu och jag sneglar ständigt mot glasdörrarna för att se om någon dyker upp. Jag vankar fram och tillbaka några gånger för att få bättre sikt samtidigt som jag försöker se så "normal" ut som möjligt för folk jag möter. En busslast japanska turister, två snubbar i kostym och en städerska från hotellet. Jag har absolut inte gjort något fel, ändå känner jag mig som en kriminell, som att jag har ögonen på mig där jag vankar fram och tillbaka på en ödslig plats utan någon egentlig anledning. Klockan är nu tio över nio och jag går fram igen, lägger handen mot glasdörrarna för att bättre se in i mörkret, men nej. Ingen är där. Och jag har både blivit hungrig och kaffesugen.
De kanske är där från klockan tio istället tänker jag och efter en full english breakfast samt en allt för söt cappuccino på Wetherspoon (före detta Lloyds) på stationen Fulham Broadway är jag tillbaka vid glasdörrarna igen. Det har gått en timme men återigen konstaterar jag att ingen är där viket får mig att fatta ett moget beslut. Jag ger upp. Jag har smugit runt som Grinchen fram och tillbaka i området kring "Main Reception" hela morgonen, och nu får det nu räcka. Det är Bank Holliday och den lilla personalskaran som jobbar är väl på Wembley. Det kommer inte dyka upp någon, och om det mot förmodan nu skulle göra det är risken överhängande att jag fått samma bemötande som igår. Det är hög tid att lämna av den otympliga påsen jag kånkat runt på och börja ladda upp inför match. Det är ju trots allt final och det är därför jag är här.
Någonstans önskar jag att utgången i denna berättelse om John Terrys diplom hade fått ett annat slut. Eller "lyckligt slut" är kanske rätt ordval, men det blev inte så denna gång och jag lutar mig på att det kan vara så i berättelser ibland. Att det inte alltid slutar som man vill, men att det ändå är vägen dit som ofta är det intressanta.
Peter dyker aldrig upp, men jag sluter upp med Patrik och tillsammans tar vi oss till Puben Green Man vid Wembely där vi möter upp fler CSS-are i form av Oscar Jacobsson och Jens Nygren. Det är kanonstämning. Tråkigt att den stämningen med öl och sång ofta lyser med sin frånvaro nu för tiden på pubarna runt Stamford Bridge.
The rest is history och jag tänker inte tråka ut er med detaljer kring en match som ni alla såg. Som om ni inte visste att Arsenal vann med 2-1 redan innan ni började läsa denna text?
På väg ut från arenan är vi ett blått hav av besvikna Chelseasupportrar som försöker ta oss till tunnelbanan och mitt ibland oss står tre Arsenalsupportrar och firar framför en hemmakamera. Någon form av YouTube-video förmodligen, men provokationen är påtaglig. Istället för att se sitt lag lyfta bucklan står de här ute, mitt i Chelseasupportrarnas utsläpp och firar högljutt. Jag går fram till dem, sliter den äckliga lilla kameran ur det fåniga lilla stativet och drämmer den i marken så att bitar av plast och glas flyger åt alla håll. Sedan hoppar och stampar jag på det som är kvar. Hopp hopp, stamp stamp.
Nej, det gjorde jag självklart inte. I själva verket muttrar jag lite för mig själv och tar mig hem.
Man bearbetar motgångar på olika sätt. Själv är jag inte direkt på festhumör efter nederlag som dessa. Luften går ur en, speciellt när man är på plats, och en känsla av tomhet är allt som finns kvar. Jag tar mig till Earls Court och promenerar därifrån de tjugo minuterna jag har kvar till råtthålet jag bor i. Vägen från denna plats till det så kallade "hotellet" tar egentligen bara fem minuter, men jag hjälpte en jättegammal man med sin påse livsmedel en bra bit på vägen, vilket sackade upp det hela. Han såg ut att behöva lite sällskap, så det var lätt värt det.
På flyget hem läser jag om matchen. Om hur Arsenal var det bättre laget och var värda vinsten, och jag måste motvilligt hålla med. Vi var bra i år, men vi var inte vinna-dubbeln-bra. Conte håller på att bygga något fantastiskt men att få allt på samma gång, redan första säsongen, kan man inte begära. Samtidigt skakar jag på huvudet och småler lite sarkastiskt åt mitt eget öde. Det blev fantome en fjärde förlust av fem möjliga matcher på plats. Jag har sett 80% förluster, i en säsong där Chelsea satt vinstrekord. Otroligt. Peter blev fast på Arlanda, den stackaren. Och diplomet fick jag skamset ta med mig hem igen. När planet gör sig redo för landning konstaterar jag att det fina vädret med sol och få moln på himmeln nu bytts ut mot mulet dunkel och regn. I min bok läser jag om hur huvudkaraktären dör i slutet. Skurken tar sig in i hennes rum på sjukhuset och kväver henne med en kudde. Hon har alltså svävat mellan liv och död hela boken. Och nu dog hon. Ett målande slut för denna resa.
Snart är det dags för en ny säsong och arbetet med att forma en ny redaktion att ta oss igenom den är redan i full gång. Jag tänker på sommaren, på silly season och sedan på hösten när det hela drar igång igen. Premier League. Champions League. Nya matcher och nya resor. Förhoppningsvis får jag se lite vinstmatcher denna gång, men om så inte blir fallet, går det bra ändå. För om det mot förmodan inte framgått i denna text, så har jag haft det förbannat trevligt i alla fall.
Dessutom kan man alltid posta ett diplom.
