Resan: PAOK away
Chelsea inledde resan mot Baku och Europa League-finalen i soliga Thessaloniki, jag var på plats.
Jag satt på en förfest samma dag som Europa Leagues gruppspel hade lottats, jag sneglade mot min telefon som låg på bordet och tänkte att det ju iallafall inte skadar att titta vad flyg till Chelseas olika spelorter skulle kosta. 2 timmar och det dubbla antalet öl senare så satt jag där, med flygbiljetter och hotellrum bokade i både Thessaloniki och Budapest. På tok för mycket pengar hade jag betalat, men nu var det iallafall klart! Jag skulle åka till den ökända Toumba-stadion för att se Chelsea inleda sin resa mot Baku i ett soligt Thessaloniki.
Chelsea skickade lite senare ut en kommuniké angående matchen som skulle spelas i Thessaloniki som i princip innehöll budskapet: Åk inte dit.
Inga färger skulle bäras på varken flygplatsen, i staden eller runt om arenan. Förbud att ta sig till arenan på egen hand, vi skulle sättas på bussar till arenan 3h innan avspark och eskorteras av polisen både in och ut. Man betonade även att denna match inte var en passande match att besöka för alla typer av supportrar. Några googlesökningar på “PAOK ultras” senare och även jag hade väl någonstans fattat vinken. Men vafan, flygen var ju bokade! What else you gonna do on a Thursday night?
Resan inleddes kl 07.00 Onsdag morgon på Arlanda flygplats där jag lyfte med Norwegians flyg mot Köpenhamn, ett byte där till Ryanairs dito mot Thessaloniki och hjulen nuddade den Grekiska kokande asfalten kl 14.35 lokal tid. En buss in mot city för 2€ var ett alternativ jag ej kunde tacka nej till och efter 45 min klev jag av mitt på Aristoteles torg inne i centrala Thessaloniki, Aristoteles som förövrigt föddes utanför Thessaloniki år 384 f.Kr. är stadens stora son och det långsmala torget som sträckte sig nerifrån havet hela vägen upp genom den centrala staden gjorde honom sannerligen rättvisa. Jag mötte upp min värd Dimitris som jag hyrt en lägenhet av på en sidogata till torget och konstaterade snabbt att jag gjort en kanonbokning med tanke på läget.
Jag fick genom min vän Oscar kontakt med Engelsmannen Simon som även han rest ner för att följa Chelsea på plats, vi bestämde oss för att mötas upp och efter en snabb dusch och den första av många gyros denna resa var jag påväg.
Vi möttes vid statyn av den gode Aristoteles på den sammes torg och begav oss mot en närliggande bar för att möta upp ett gäng andra Chelseafans. Vi hade en härlig eftermiddag där jag snabbt blev “The Swede with the British accent”, ett epitet som stannade med mig oavsett vem jag träffade på resten av resan.
Mot kvällen splittrades gruppen då jag, Simon och två andra bestämde oss för en middag. Det blev en helt otrolig meze-måltid på två timmar med otaliga karaffer grekiskt vin. “Any desserts?” frågade servitören, “A bottle of Ouzo please” löd svaret.
Chelsea hade sannerligen anlänt i Thessaloniki.
Notan trillade in och visade 67€ för hela kalaset, det gav mig den första indikationen på att detta nog blir en rätt kul resa även för en student med limiterad budget.
Med tungt huvud klev jag sen upp på Torsdag morgon (tidig lunchtid) och begav mig mot Capsis hotel för att hämta upp min matchbiljett och sammanstråla med Simon och vår vän George från kvällen innan. Det blev en fin promenad genom ett 28-gradigt Thessaloniki som fick visa upp sig fullt av liv och rörelse, marknader i full gång med färsk fisk och slakterier och suspekta typer som sålde limpor smuggelcigg ur svarta sopsäckar på gathörnen. Ångrade nästan för en sekund att jag aldrig började smygröka i högstadiet, det såg ut som en bra deal och kunderna flockades till de fladdrande sopsäckarna snarare än till de välfyllda fiskdiskarna.
Väl på Capsis hotel fick jag ut min matchbiljett utan problem och mötte grabbarna uppe på hotellets takterrass, de ville simma i poolen såklart. Väl uppe var poolen kanske inte fullt så inbjudande som Simon föreställt sig och de bestämde sig för att gå hem igen och byta om. Vi sa att vi skulle höras av lite senare och kanske ge oss ut på en piratbåtskryssning nere i hamnen. En piratbåt som förövrigt hade en bar av någon anledning och därmed blev Thessalonikis största attraktion för tillresta Engelsmän.
Jag sökte mig under tiden till The Dubliner på en kullerstensgata i stadens mer pittoreska delar för att ta mig en pint och förhoppningsvis träffa andra likasinnade. Jag satte mig med en pint mythos vid ett bord precis vid entrén och spanade ut mot den myllrande gatan utanför. Det tog inte mer än en kvart innan jag fick en knack på axeln, “You here alone?” Jag vänder mig om och ser en rödlätt korpulent kille i min egen ålder som valt den urusla klädkombinationen rosa piké och röda shorts, han ler snällt och jag flyttar över till hans bord. Han presenterar sig som Ryan från Edinburgh och jag inser snabbt in i konversationen att det kommer bli en utmaning för mig att följa med i Ryans resonemang på bred Edinburgh-dialekt. Trots vissa “pardon?” så visar det sig att Ryan är säsongskortsinnehavare från Edinburgh som åker på alla Chelseas bortamatcher i England såväl som i Europa. Även han reser själv så vi bestämmer oss för att hålla ihop och en redig eftermiddag på The Dubliner följde.
När klockan sedan slog 16 var det dags att röra sig mot bussarna som ska ta oss till arenan så jag och min nyfunna rosa Skotte börjar promenera mot mötesplatsen för bussarna i hamnen, efter många om och men med usel skyltning så hittar vi slutligen fram till en liten paviljong fylld med poliser och Engelsmän djupt inne i hamnområdet. Omringade av taggtrådsstängsel, poliser, kravallbussar och backar försedda med flaskvatten och chips. Vi ställer oss i led 1 och 1 där vi sedan får passera 3 checkpoints på olika sidor taggtrådsstängsel, det kändes som att jag anlänt till ett Grekiskt flyktingläger och skulle skrivas in snarare än att jag skulle på en buss och gå på en fotbollsmatch.
Våra bussar eskorterades sedan av polisen genom Thessaloniki och anlände utanför Toumba med ungefär 2h 30 min kvar till avspark. En sliten stenläktare tornade upp sig fylld med klotter såsom “Welcome to hell” etc.. Massiva plåtdörrar öppnades till stadions innanmäte och efter ytterligare en säkerhetskontroll var jag inne på läktaren sådär med 2 timmar kvar till avspark. En stenläktare inuti en stålbur med kravallpolis som upprättade en ytterligare perimeter mellan borta och hemmafansen utöver de massiva järnstaketen.
Det kändes… tryggt, eller?
Förberedda var den Grekiska polisen iallafall, minst sagt.
2 timmars väntan med 2% öl var ungefär lika kul som det låter även om det piggade upp när ingen mindre än Bruce Buck tog en promenad uppför de spruckna stentrapporna med nävarna fyllda med chipspåsar som han delade ut medan han pratade med supportrar och tackade för att vi hade tagit oss hela vägen dit och stod ut med alla procedurer. Minst sagt udda, men ändå någon slags fin gest från den rätt så illa omtyckta Amerikanen.
Arenan fylldes så sakteliga på och när avspark var minuter bort visade PAOK-fansen upp ett imponerande tifo med en OH-flagga över ena långsidan och ett mäktigt rök/blinktifo i curvan. Även en banderoll som visades upp för världens TV-kameror som löd “Macedonia is one place and it’s here” syftandes på protesterna kring de Grekiska myndigheternas erkännande av Makedonien som en stat som rört upp mycket känslor i de Grekiska delarna av regionen Makedonien.
Chelsea dominerade matchen och tog en tidig ledning genom Willian och det kändes som att det skulle rinna iväg, men icke. Chelsea tryckte på men fick inte in bollen och ångesten över en eventuell orättvis kvittering började krypa upp på läktaren. Chelsea höll dock ut och slutsiffrorna skrevs till 0-1 och en perfekt start för Chelseas Europa League-äventyr i vad som på pappret sågs som den svåraste matchen i gruppen.
Efter matchen hölls vi kvar i cirka 1 timme innan vi lastades på bussarna återigen och släpptes av inne i centrala Thessaloniki och kunde vallfärda till diverse vattenhål. Det blev en fin kväll med sång och skålar.
"We're on the way to Baku!,
How do we get there? i don't know,
how do we get there? i don't care,
all i know is we're on the way!"
Kvällen slutade 03.30 då vi var sist kvar att lämna The Dubliner. Ryan som såg ut som en stor rosa måltavla för Grekiska ultras och sannerligen inte var i skicket för en 45 min promenad till sitt hotell fick helt enkelt sova i min lägenhet ett par kvarter bort.
Ryan försvann på morgonkvisten på Fredagen mot sitt hotell för att sedan fara vidare mot flygplatsen och ett flyg hem till Edinburgh, ett flyg han faktiskt hann med. Det skulle jag säga var den största Chelseaprestationen under dessa dagar i Grekland.
De nästkommande dagarna hade jag lite ensamsemester innan mitt flyg hem på Söndag morgon. Dagarna ägnades åt promenader och luncher medan kvällarna spenderades med kvarvarande Chelseasupportrar på olika etablissemang. Det var god stämning även dagarna efter matchen, så god att jag kom i säng 1 timme innan min taxi kom för att ta mig till flygplatsen kl 04.00. på Söndagen.
Jag hade 4 fantastiska dagar med blå bröder och systrar men även med den oerhört välkomnande lokalbefolkningen som sannerligen bevisade Chelseas skräckpropaganda fel. Thessaloniki är en stad full av liv och skönhet och jag rekommenderar varmt ett besök om du filar på en Greklandsresa i framtiden.
Jag reste ner till Thessaloniki själv men kom hem med säkert 10 nya vänner som nästan alla ska till Budapest precis som jag i December. Det är framförallt vad jag tar med mig från denna resa, alla trevliga människor och nya vänskaper som skapades och som förhoppningsvis kommer fortsätta växa under framtida resor.
Som jag alltid säger, det finns inget roligare än att följa ditt lag och få upptäcka en ny stad eller ett nytt land tillsammans med blå vänner.
Jag åker som sagt till Budapest för Vidi borta i December och jag tycker att om det finns nån blå själ i vårt avlånga land som vill följa med så är det bara att boka!
Vi ses på läktaren
Up the Chels!
