Resan: Qarabag away
Den längsta resan Chelsea någonsin gjort i Europacupspel, och jag skulle med.
Klockan ringer 06.00 på en måndag, du vet känslan. En extra titt på klockan i hopp om en felringning, förgäves. Trötta steg runt lägenheten i ett tafatt nästan zombieliknande försök att vakna till och finna motivation till den stundande arbetsveckan. Ut i kylan, vandrandes ner mot stationen för att kliva på ett smockfullt pendeltåg där du måste stå och samsas om minimal yta med andra zombies som också försöker klara sig igenom morgonrusningen. En helt vanlig måndag med andra ord.
Men detta var ingen vanlig måndag, just denna måndag skulle jag inte hem efter jobbet.
Jag skulle till Azerbaijan.
Jag och farsan skulle hela vägen till Baku för att se Chelsea ta sig an ett lurigt Qarabag, resultatet kunde jag inte garantera men däremot visste jag att det skulle bli något alldeles extra.
Två flygresor på två trånga Aeroflotplan med en fem timmars mellanlandning i Moskva senare så nuddade mina fötter Azerbaijansk mark tidigt på tisdag morgon. Passkontrollen tog säkert över en timme i en slags uppvisning i bristande logistik och planering som säkert en italienare blivit stolt över. Väl utanför flygplatsen var det dags för en taxiresa på 30 min till hotellet, trodde vi. Efter vad jag kunde räkna till tre varv runt innerstaden, fem stopp för vägbeskrivningar, ett stopp vid fel hotell och en improviserad guidning var vi äntligen framme vid Boutique Hotel två timmar senare.
För varje minut i Azerbadijan växte mitt självförtroende inför matchen. ”Inte fan finns det väl elva man i detta land organiserade nog för att kunna slå Chelsea FC?” sa jag till farsan, min ångest före en viktig match släpper dock inte så lätt. Efter lite vila på hotellet och en god middag begav vi oss ner mot ett kvarter fullt av pubar där större delen av Chelseafansen redan anlänt, ölen flödade tillsammans med sångerna och skratten och jag kände mig som jag alltid känner i de stunderna med Chelsea: hemma. Festen pågick långt in på småtimmarna för matchdagen och jag hade en riktig kanonkväll men sen ville jag plötsligt gå hem.
Ramsorna höll god nivå och jag vill poängtera att 99% av de fans jag mötte på Bakus gator var underbara men just denna kväll fanns det en minoritet som gick över gränsen. 4-5 Chelseasupportrar bestämde sig för att helt sonika ställa sig på bordet under God save the queen och stämma upp i en Nazistisk hälsning med armarna ut i luften. Samma män som tidigare under kvällen skrutit om att de minsann varit avstängda ett flertal gånger, jag undrade inte längre varför. Sången dog ut, jag hade ingen lust att sjunga någonting längre. Ingen annan heller. Detta inte var några ironiska sånger om Tottenham med glimten i ögat, detta var på allvar.
Det uppstod givetvis meningsskiljaktigheter inne på puben som slutade med ett ”F*ck off” och hemgång. Min initiala reaktion på hemvägen var skam, skam och ilska över att jag och klubben jag älskar ska bli svartmålade och förknippade med några idioter som bär våra färger som uttrycker sina vidriga åsikter. Med tiden har dock denna skam sakta bytts ut mot en stolthet över den stora majoriteten som sa ifrån, som inte ”drogs med” i idiotin utan stod upp. Stod upp för färgerna, emblemet och allas lika värde.
Matchdag
Vi bestämde oss för att strunta i gårdagens idioti och se framåt. Vi tog en långpromenad genom vackra Baku för att hämta upp våra matchbiljetter på Grand Hotel i staden. Baku var inte alls som jag förväntat mig, de vackra gamla byggnaderna smälte ihop med slående modern arkitektur och supermodern stadsplanering som höll jämna steg med vilken annan europeisk huvudstad som helst. Jag måste erkänna att trots allt det vackra var jag lite besviken, hade hoppats på lite mer DDR-vibbar men det får duga.
Vi gick tillbaka mot barområdet för uppladdning men bytte pub. Baku bears, en supporterklubb till Glasgow Rangers i Baku som grundats av skotska oljearbetare hade en egen pub och klubbhus vid namn The Clansman. Stämningen var gemytlig och på topp, ”We all agree, Chelsea and Rangers are magic!” ekade inne i lokalen.
Vi lämnade puben runt 19.00 för att ta oss till tunnelbanan som skulle ta oss till arenan, 1 krona per resa kändes som ett rimligt pris. När vi väl satte oss på tunnelbanan insåg vi mer och mer efter varje station att vi nog var de enda Chelseasupportrarna som valt detta transportmedel och tjugo minuter med förundrade blickar hos lokalbefolkningen och hemmafansen följde. Valet av tunnelbanan gjorde även att vi fick vandra med hemmafansen till arenan, en intressant upplevelse med luvan tätt över huvudet.
Väl inne på arenan stod det klart att när Chelsea kom på besök flög regler kring alkoholservering ut genom fönstret, ett provisoriskt bord laddat med flera flak Heineken och ett team på 3 man bakom ”baren”. Två av dem ägnade sig åt servering medan den tredje hade skytteltrafik med sin lastvagn ut från arenan för att fylla på lagret. När ölen började sina kom plötsligt leveranser med whisky och gin, 900 Chelseafans som tog med sig Gin&tonic upp på läktaren för en Champions league match. Ni kan ju tänka er uppståndelsen.
Väl på läktaren var det dags för match, ett stort tifo vecklades ut av hemmafansen och ljudkulissen var minst sagt imponerande. Tredje etage och de bredaste löparbanorna jag skådat men trots det var jag överraskad av den förhållandevis bra sikten av planen. När matchen väl dragit igång möttes minsta försök till ramsor från oss i bortaklacken av ekande burop och visslingar. Total extas hos hemmafansen så fort Qarabag tog sig över mittlinjen och arenan dånade när de träffade ribban i inledningen av matchen.
Det svänger fort i fotboll däremot, en straff och ett rött kort senare var det 0-1 till hemmafansens förtret. Lika mycket tid åt att titta på matchen ägnades åt gester och hets mot oss tillresta Chelseafans och vi var inte sena med att svara på korrespondansen. 0-2, drömmål signerat Willian och Hazard. Festen såväl som hetsen fortsatte.
0-2 stod sig in i halvtid och när vi tog oss ut för att fukta strupen i paus stod det klart att säkerhet inte heller var något arenapersonalen tagit på så stort allvar. Ett 20-tal Qarabagsupportrar hade helt enkelt valt att gå upp för trappan till oss på tredje etage för att ta läktarkorrespondansen till en mer personlig nivå. Det hela upplöstes dock snabbt utan några större problem än utspillda drycker och några mynt i luften.
Andra halvlek satte igång och Chelsea var precis som i den första halvleken dominanta. Ytterligare en straff blev tilldelad och Cesc Fabregas smällde in bollen inte mindre än två(!) gånger, bara en räknades tyvärr. Föreställningen avslutades med ännu ett kanonmål signerat brassen Willian och hemmafansen började lämna arenan. ”You’ve had your day out now f*ck off home” ljöd från bortafansen medan läktarna sakta tömdes. En timme efter slutsignal blev vi äntligen utsläppta ur arenan och begav oss in mot stan för en kväll med mer skratt, dryck, sånger och firande. En kväll som tog oss långt in på småtimmarna och som påminde mig om allt jag älskar med fotbollen.
När vi så småningom lämnade Baku några dagar senare gjorde jag det med vemod men också med en fantastisk känsla. Jag hade verkligen haft ett gäng förträffliga dagar i ett häftigt land där jag fått göra det jag uppskattar mest, att följa mitt lag. Jag lämnade Baku med kärlek i bröstet och med en syn av tillförsikt på framtiden.
Jag hoppas nästa gång jag följer Chelsea på plats oavsett om det är borta eller hemma att jag får träffa just dig där, för att följa Chelsea på plats är trots allt det roligaste man kan göra.
Ses på läktaren, Up the Chels!
