Reserapport: På besök i trip hopens Bristol i regn och rusk
Landning fredag lunch på Gatwick med farsan och hans polare så det blev taxi med illfart till hotellet för att hinna med ett kort besök inne i London innan morgondagens match stod för dörren, Bristol Rovers borta.
Efter incheckningen på för en gångs skull ett riktigt bra hotell så var det självklara målet Carnaby Street, måste alltid bara ta en tur förbi Pretty Green, Ben Sherman och Merc butiken innan man är redo för annat på stan. Carnaby Street var en gång i tiden modsens gata där kulturen flödade på 60-talet med musik klubbar och butiker idag mera än modegata med mera kända street märken.
Caranby Street som ligger mitt i Soho är även en bra utgångsplats när man skall jaga skivor på HMV i alla fall för mig en guds gåva till folket där man kan köpa skivor till humana priser trots att det är en kommersiell kedja. Så vad passade inte bättre denna dag än att fylla skivkorgen med just lite musik av genre trip hopen som just hade sin födelse i resans mål Bristol tidigt 90-tal. Massive Attack hyllan är fylld i skivstället så dagen kompletterades med två andra kända Bristol band vid namn Portishead och Morcheeba. Apropå fotboll och musik så brukade just Massive Attack skylta med morgondagens antagonister Bristol Citys klubbmärke på sin Myspace hemsida på nätet.
Lyssna och njut av trip hopens födelse Massive Attack ”Unsfinished Sympathy”:
http://www.youtube.com/watch?v=ZWmrfgj0MZI&ob=av2e
Lördags morgonen började perfekt med en riktig english breakfast innan det begav sig till Paddington Station som var dagens avreseort från London. Paddington är för övrigt huvudstationen för tåg till södra Wales samt västra delarna av England. Riktigt skönt faktisk då många resor hittills gått från Euston och då passerar man tyvärr skithållet Milton Keynes så det slapp man denna gång då det brukar krypa till sig en obehaglig stämning på tågen när denna station olyckligtviss ombesörjs med ett stopp.
Tåget som hade Bristol som slutstation skulle även passera två andra orter med namnkunniga fotbollslag. Första stoppet upp blev Reading som huserar i toppen av Championship men hade dagen till ära bortamatch mot Barnsley som det slog borta med 4-0 efter bland annat ett mål av Wimbledon bekantingen Jobi McAnuff. Fotbolls stopp nr två var ligakonkurrenten Swindon som även de hade borta mot Crewe där de gick på pumpen med 2-0. Så med andra ord var det bara en jälla massa Wimbledonfans på tåget.
Väl framme i Bristol på Temple Meads så rykte vi en taxi med destinationen till chauffören ” city centre mate”. Vi hamnade nere vid hamnbassängen där det låg en rad härliga pubar med bra stämning och folk överallt, ett riktig skönt ställe med mycket liv och rörelse, se bara här.
Och kvinnor säger att män har dålig simultanförmåga, ha!
Efter en klassisk Fish and Chips så var der bara att hoppa in i en taxi och lämna hamnen för att bege sig till Memorial Stadium. Under resans gång mot arenan var vi alla överens om att detta var en riktigt schysst stad i alla fall av det lilla vi hade sett.
Väl framme på arenan var Wimbledonfansen inhysta på änden av ena långsidan och man såg tämligen bra från läktaren tillskillnad mot andra bortaläktare i landet som man besökt. Självklart fans det inget tak vilket vi skulle få lida pin, så det vara bara att kliva in och hänga upp flaggan på läktaren.
Bortsett från att Wimbledon hade två raka segrar inför matchen så hade mycket av förhandssnacket handlat om tidigare lagkapten Jamie Stuart skulle finnas med i truppen efter att han varit passerad till läktaren under det senaste två matcherna allt på grund av holländaren Pim Balkestein som lånats in från Brentford för att täppa till i försvaret. Det var även bekräftat att Jason Euell skulle göra sitt sista framträdande för klubben och återvända till Charlton efter sin låneperiod. Ett lån som väkt starka känslor då Euell representerat klubben under Wimbledon FC åren och troligen lånats in för att väcka ”The team spirit” igen efter en tung period av resultat kring årsskiftet. Euells så tidigare populära roll som offensiv mittfältare i diamanten hade slopats för en mer traditionell 4-4-2 han fick istället bilda anfallspar med Midson precis som föregående match i vinsten mot Bradford.
Wimbledon startade enligt följande:
Brown
Gwillim, Balkestein, Mitchel-King, Hatton
Knott, Moncur, S Moore, Yussuff
Midson, Euell
Avbytare: Turner (Mv) , Johnson, Djilali, Jolley, L Moore
Matchen började ett ruskigt tempo från Bristols sida och jag fick kalla kårar då jag så deras forward Matt Harrold som jag så väl kommer ihåg från 2008 då vi kvalade mot Wycombe i FA cupens första runda och denna Harrold jobbade stenhårt på topp för The Chairboys och imponerade stort på mig med sitt tuffa och uppoffrande spel.
Wimbledon skulle komma att få ägna första halvleken åt taktiken ”Hoof It up” då det inte fans en enda gnutta tendens till eget spel eller en tanke vad var varje individ skulle göra på planen.
Redan i 11:e matchminuten gjorde Bristol Rovers vänstermittfältare Mustapha Carayol 1-0 till The Gas efter ett individuellt misstag där Wimbledons högerkant hade styrdans med varandra. Högerbacken Sam Hatton agerade i samarbete med Rashid Yussuff som båda två stod för ett lamt ingripande och Carayol stal bollen och drev ohotad mot Wimbledons mål då mittbacken Mat Mitchel-King i övrigt bäst för dagen inte kunde gå upp och stötta så Carayol placerade in bollen i Seb Browns bortre burgavel, helt chanslös på ett vackert mål.
Målet var inte orättvist på något sätt utan Bristol hade bud på mera genom tidigare nämnda Matt Harrold med anfallskollegan Chris Zebroski och suveräna Carayol som stod för farten och fläkten i sitt hårda arbete på mittfältet. Wimbledons högerback Sam Hatton ville nog bara glömma denna match då han var tämligen urusel och mittbacken Mitchel-King fick jobba hela eftermiddagen för att täcka upp efter Hatton.
Största faktorn till att matchen blev otroligt svårspelad var att två minuter in i matchen så öppnade sig i princip himlen och hela syndafloden rasade ner på bortastå då det fan i mig regnade hela matchen. Har nog personligen aldrig varit så blöt och detta påverkade verkligen spelet och Bristols ledningsmål kom i rättan tid innan planen blev tämligen svårspelad. Det ironiska med det hela var att två minuter innan full tid så slutade det i princip att regna och killen framför mig som dagen till äran hade gjort hela resan upp i kortärmad matchtröja med Midson på ryggen hackade tänder så mycket att han lätt som en hackspett och då väntade säkerligen ett par timmar innan lillgrabben var hemma. Bästa platserna under matchen var herrtoaletten där det två fönstren i pissoaren som fick agera toppmoderna loger för en rad Wimbledonfans.
"Hacke Hackspett"
The Rover öppnade även andra halvleken bäst och Seb Brown stod för en matchavgörande räddning på Chris Zebroskis skott och fick sträcka ut rejält för att rädda bollen. Planen var nu riktig vattensjuk och det blev otroligt svårtspelat och Wimbledons lille vänstermittfältare Billy Knott var mannen som främst stod på för att få igång The Dons och drev gång på gång upp på sin kant för att hitta Midson inne i boxen. Bristol hade även en jätte i försvaret vid namn Tom Parkes som dominerade luftrummet och stoppade Wimbledon effektivt. Istället var det mittfältaren George Moncur som hade det bästa läget men Rovers målvakt Scott Bevan som tyvärr har ett dunkelt förflutet i Mk Scums stod för en säker räddning på Moncurs låga skott i mitten på andra.
Bevan stod även för en fantastisk benparad i slutminuterna när inhopparen Christian Jolley hade en fin kvitteringschans men icke. Wimbledon kastade även in mittfältaren Kiernan Djilali som varit borta från spel under en längre tid, Djilali såg tung ut men att det fanns spelglädje gick inte att ta fel på.
Matchens lirare för The Dons var helt klart Mat Mitchel-King som gjorde en riktigt fin insats ihop med holländaren Pim Balkestein. Mat kom även med i Sunday Mirrors ”Team of the day” I League Two.
WOMBLE TILL I DIE!!!
