AFC Wimbledon - Sunderland1 - 2
Reserapport/Matchrapport: Ett intensivt dygn i sydvästra London med en känsla av att blivit både lurad och bestulen.
Lördagens möte i League One mellan The Dons och Sunderland ute på Kingsmeadow blev inte direkt vad vi tillresta supportrar från Sverige hoppats på. Efter att ha spelat stor fotboll i första halvlek fick Wimbledon sedan se hur illa det kan gå när en amatörmässig domare hamnade i händelsernas centrum under den andra halvleken.
03:25 är väl ingen drömtid direkt att behöva ta tunnelbanan in mot Cityterminalen för att sätta sig på flygbussen mot Skavsta.
Nu blev det så i alla fall och förväntningarna i kroppen på matchen senare under dagen gjorde så att man nästan kände sig pigg dessutom.
Det var ju nämligen dags för hemmamatch ute på Kingsmeadow mot självaste Sunderland minsann!
Jag reste med mig själv som sällskap från Skavsta mot Stanstead medan min käre redaktionskollega, Henke, och hans vapendragare, John, skulle åka lite senare från Arlanda mot Gatwick.
Vi siktade på att i vanlig ordning mötas upp på Bricklayers Arms för samling innan det var dags att bege sig till arenan.
Väl framme i Stanstead så checkade jag in tidigt på flygplatshotellet, Premier Inn, skrev klart "Införrappoteringen" till dagens match och sträckte sedan ut mig på sängen ca 30 minuter.
11:15 satt man så på Stanstead Express in mot Liverpool Street Station för att sedan ta tunnelbanans Central Line en station till Bank för byte till Waterloo Line med slutdestination Waterloo Railway Station.
Pendeltåg därifrån sista sträckan ut mot Londons sydvästra förorter och Norbiton Station.
Rask promenad på ca 10 minuter för att slutligen äntra The Bricklayers Arms exakt klockan 13:15.
Under promenaden från Norbiton hade jag slagit följe med tre Sunderland supportrar som visade sig vara riktigt trevliga och sköna lirare.
Genuint fotbollsintresserade och fylld med beundran och respekt inför vår bakgrundshistoria där dom självklart inte hade något till övers för MK SCUM.
Vi passerade även en riktig Sunderland legend på vägen mot puben nämligen Kevin Ball som spelade 340 matcher för The Black Cats mellan 1990-1999. Självklart måste detta möte förevigas genom ett stiligt foto på oss tillsammans.
Väl framme vid Bricklayers så var det fullt med Sunderland både utanför och inne på puben men stämningen och humöret var på topp så vi Wimbledonsupportrar minglade friskt med våra gäster från norr.
Dags så att bege sig mot KIngsmeadow då klockan avslöjade att det nu var en knapp timma kvar till avspark.
Väl framme hämtades biljetterna ut och matchprogram inhandlaes. Solen hade, med utmärkt timing, dessutom börjat tränga fram genom det kompakta molntäcket och krönte inramningen till matchen med sina värmande str¨ålar.
Öl fixades efter mycket om och men då köerna till barerna var lika långa som vi var törstiga denna utsålda efetrmiddag på Kingsmeadow.
Glada tillrop här och där samt pratstunder med kända och okända ansikten.
Med 10 minuter kvar till avspark följde vi strömmen av folk mot ingången till Chemflow End och pressade upp oss på läktaren alldles bakom målet där Tom King värmde upp.
Neal Ardley hade gjort två ändringar i startelvan jämfört med tisdagens förlust mot Walsall då James Hanson fick förtroende att bilda anfallspar med Joe Pigott från start och där vår lagkapten, Deji Oshilaja, var tillbaka i startelvan igen som ytterback.
När matchen drar igång så är stämningen minst sagt hög på läktarna och där även de drygt 700 tillresta Sunderlandsupportrarna gör sitt bästa för att höras de också.
Ute på planen börjar The Black Cats aggressivt och med stort självförtroende och The Dons får vara på sin vakt hela tiden för att inte några instick skall leta sig in i boxen och nå fram till Sunderlands spjutspets Josh Maja.
Wimbledon försvarar sig dock föredömligt och gör så att spelet håller sig utanför eget straffområde tills vidare.
När så The Dons får till sitt första organiserade anfall i den 9:e minuten så går det ruskigt fort.
Bollen når Andy Barcham ute på vänsterkanten som borrar ner huvudet och sätter högsta fart med bollen mot mål.
Andy kommer enkelt förbi sin markering och slår ett inlägg som Joe Pigott, efter en briljant löpning in i boxen, med perfekt timing drar till på volley. Pigott får på en kalasträff och bollen seglar in i mål bakom en chanslös Jon McLaughlin i Sunderland målet.
1-0 till AFC Wimbledon i den 9:e matchminuten.
Efter ledningsmålet tar Wimbledon över spelet fullständigt och man både häpnar och förundras över dominansen samtidigt som Sunderland ser väldigt bleka och tagna ut.
Andy Barcham är ett ständigt orosmoment på sin vänsterkant och på mitten dominerar Liam Trotter tillsammans med Anthony Wordsworth stort.
Lägg därtill en Joe Pigott som sliter sönder Sunderlandförsvaret med sina löpningar och en James Hanson som lurar i bakgrunden.
Sunderland har väl egentligen bara en halvchans när Josh Maja kommer före med huvudet i en luftduell mot Tom King i Wimbledonmålet. Bollen seglar dock över ribban till inspark för The Dons.
En mycket välförtjänt 1-0 ledning till The Dons står sig som halvtidsresultat.
Under halvtidsvilan springer vi till en av barerna snabbt för att hnna ordna förfriskningar. Vi träffar även på en representant för "Wombles Down Under" och den Sverigeälskande schlagerexperten Mr.Titters.
Hög tid att bege sig tillbaka nu till Chemflow End för andra halvlek.
Wimbledon, med samma manskap som i den första halvleken ute på planen, börjar piggt där bland andra Andy Barcham har en nick som rensas undan på mållinjen och Will Nightingale är även han nära att dryga ut The Dons ledning med en välplacerad nick som McLaughling får sträcka ut ordentligt på för att nå bollen.
Sunderland börjar dock få igång sitt spel mer och mer och är väldigt organiserade när dom anfaller. Mycket folk som är med i andra vågen och där Maja längst fram får fler bollar nu att jobba på.
I den 65:e minuten kommer så också utdelningen för The Black Cats när Lee Cattermole rullar in 1-1 från nära håll efter det att Wimbledon misslyckats med att rensa undan en hörna.
1-1 i den 65:e matchminuten.
Wimbledon gör sedan sitt första byte i den 67:e matchminuten där Scott Wagstaff ersätter Mitch Pinnock på mitten.
Det sved rejält med den oförtjänta kvitteringen men The Dons viker inte ner sig utan fortsätter producera chanser.
I den 71:a matchminuten får man så en hörna från vänster och där bollen når fram till Joe Pigott som nickar den mot högra stolpen i Sunderlandmålet.
På mållinjen står Sunderlandspelaren Ryan Oviedo och tar bollen med armen så den styrs undan från målet. En solklar straff som domaren för dagen, John Busby, mirakulöst nog missar att blåsa för. Det blir nu nästintill kalabalik både bland oss på läktaren och bland spelarna ute på planen. Adrenalinet skjuter till rejält och det är riktig hätsk stämning ett tag på grund av den uppenbara domartabben.
Se och avgör själva från bilden som kommer här nedan.
Bara minuten efter den situationen kommer nästa jätteläge för The Dons när Deji Oshilaja vänder om från nära håll men får hela foten under bollen och drar den över ribban tyvärr.
Liam Trotter får sedan fritt skottläge mitt i boxen men det vill sig liksom inte riktigt för Wimbledon idag uan även Trotter får se bollen smita strax över ribban. Riktigt, riktigt nära. Vi fick sedan höra att Liam Trotter blivit helt knäckt efteråt i omklädningsrummet då han insåg vilket gyllene läge han missat att ge The Dons ledningen på.
Andy Barcham drar i den 79:e matchminuten på sig en rejäl sträckning i låret ser det ut som och linkar ut mot avbytarbänken för att få skadan kollad ordentligt. Man bedömmer att Barcham kan fortsätta att spela så inget byte här av Neal Ardley.
Mitt i alla missade målchanser och jättelägen för AFC Wimbledon så får Sunderland en hörna i den 83:e matchminuten. Den slås av Lynden Gooch från vänster och bollen hamnar till slut framför fötterna på en för oss välbekant herre vid namn Lee Cattermole.
Lee drar bollen stenhårt ner i det vänstra hörnet bakom en chanslös Tom King i Wimbledonmålet.
2-1 till Sunderland i den 83:e matchminuten.
Tomheten infinner sig blixtsnabbt hos mig men samtidigt måste jag bara ha ur mig frustrationen så det blir en lång svavelosande harang med svordomar på klingande svenska som kommer ur munnen till mångas glädje/förskräckelse runt om på läktaren.
Så djävulskt orättvist där vi ju skulle haft en straff och minst ett mål på våra fina chanser men istället ligger vi nu under då 7 minuter återstår av matchen.
Fotbollen kan vara riktigt grym ibland påminns man om.
Andy Barcham har spelat färdigt för dagen i den 85:e matchminuten då han linkar av planen till förmån för Tyler Garratt.
När matchuret tickat upp till 90+5 kommer så en sista kvitteringschans då Wimbledon får en frispark alldels utanför Sunderlands straffområde.
Anthony Wordsworth skjuter dock högt över och direkt efteråt blåser den för dagen värdelöse domaren John Busby av tillställningen som alltså slutar 2-1 till Sunderland.
Det är med tunga steg man tar sig bort längs Chemflow End för att ta det obligatoriska gruppfotot nedanför den svenska supporterflaggan som Henke & John hängde upp innan matchstart.
Vi går sedan och köper öl för att dränka sorgen en aning men för mig personligen börjar det ta emot nu att vara vaken överhuvud taget med tanke på hur många timmar jag varit igång sedan morgonen hemma i Stockholm.
Henke lyckas med bedriften att ropa till sig vår lagkapten, Deji Oshilaja, när denne lämnar omklädningsrummet för att föreviga oss tillsammans på bild. Deji tar sig tid och han är verkligen den trevligaste snubben man kan tänka sig att småprata lite med. Kul minne!
Undertecknad tackar sedan för sig och börjar planera för resan mot hotellet.
Vi gör dock ett stopp i souvenirshopen på vägen ut och där jag muntrar upp mig själv lite med att inhandla en tröja för säsongen 2018/19 med följande namn och nummer:
Sedan drar jag mig i sakta mak mot Norbiton Station och väl framme på stationen hamnar jag i sällskap med två Sunderlandsupportrar som sammanfattar hela dagen på bästa sätt genom följande kommentar:
"You sure got robbed today mate!"
WOMBLE TILL I DIE!
