Sarris sista match?
Så står då säsongen inför det absoluta slutskedet för Chelsea. För Sarri stundar en final i Baku, samtidigt som hans eget fortsatta arbete i Londonklubben varit ett diskussionsämne
Sommaren 2018 lämnade Maurizio Sarri ett solkysst Neapel för att basa över en av världens kanske tuffaste fotbollsklubbar, i västra London. Med en försäsong som kantades av ”grabbarna spelar ihop sig, det kommer ta tid”, förstod man att denna säsong skulle bli en utmaning. Men Chelsea har i många år nu varit ett av Englands bästa lag. Man ska vinna titlar, så enkelt är det.
Fotbollen med Sarri visade sig mycket väl bli en utmaning, och riktigt så enkelt skulle det inte längre vara. Hans lag ska inte gå ut på planen för att enbart vinna matcher – man ska vinna på ett sätt som ger publiken värde för biljettpengarna. Det har bland annat, till mångas förtret, synts genom att Sarri envisats med att sätta världens kanske bästa defensiva mittpjäs på en mer offensiv position. Allt för att bygga laget runt Jorginho, som ärligt talat inte rättfärdigat den drygt halva miljard Chelsea gav för honom. Med en passningsprocent över 90 och ständigt närvarande i startelvan ser det bra ut utåt, men under luppen syns idel sidledspassningar och ytterst lite närvaro när målen väl kommer till. Inget ont om Jorginho, det tar självklart tid att anpassa sig till en ny liga, och han har kvalitét i fötterna. Och visst kommer italienaren ingå i startelvan så länge Sarri har rodret, inget tvivel om den saken.
Lågvattenmärket denna säsong kom nog i skiftet januari-februari, där man förlorade mot ett överlägset Bournemouth med 0–4, för att i två omgångar senare bli fullkomligt söndertrasade på Etihad. Lägg där till en sekvens i ligacupfinalen mot City där Kepa vägrade bli utbytt. Då trodde nog många att klubbledningens bägare runnit över.
Det var en period då man visserligen plockade en del poäng. Men spelmässigt såg ”Sarriball” ut att vara oerhört lättläst för motståndet, och inte skulle man någonsin kunna utmana om ligatiteln med detta spel. Själv tyckte jag att matcherna den perioden var frustrerande och oinspirerade. Det är ingen känsla man vill uppleva som fotbollssupporter, allra minst när det gäller ens eget lag.
Ljusglimtar har funnits. Att se Loftus-Cheek kliva fram som en bjässe när matcherna står och väger. Att Hudson-Odoi fått mer speltid och förtroende. Även om det satt långt inne för Sarri, kan han väl inte annat än bjuda på ett leende när den unge engelsmannen möts av stående ovationer, så fort han tar plats på den gröna scenen.
Och visst har vi fått se många fina matcher. En hel del fina laginsatser. En hel del magnifika framträdanden av Hazard - belgaren som även om han lämnar Chelsea efter matchen i Baku, har etsat sig fast som en av klubbens främsta genom tiderna. Kanske är detta en säsong där vi inte har massor att fira i slutändan. Men att hitta nya favoritspelare från de egna leden, att tacka av legender som Hazard, är väl även det något fint för den med fotbollen i hjärtat.
Kanske är det början på något nytt, kanske Maurizio Sarri är helt rätt för Chelsea, givet att han får tid.
Å andra sidan kanske Sarri reser till Baku med den enkla premissen i bagaget, att om Chelsea vinner stannar han kvar, annars inte.
Fotbollen har som nämnt dock aldrig riktigt varit så enkel, med Maurizio Sarri.
