Säsongssammanfattning 2013-14, Del 2: Operationen lyckades, men patienten dog
Mattias Herner sammanfattar i tre delar säsongen som bjöd på så mycket känslor, minnesvärda ögonblick, tilltagande förväntningar, brustna drömmar och kanske framför allt: mål, mål och mål.
Sviten
Arsène Wenger kunde inte ha sett många matcher på Anfield när han tog sitt Arsenal till Liverpool den 8 februari. Det stod 4-0 till Liverpool efter 20 minuter och då hade Suarez även hunnit skjuta i stolpen och missat ett jätteläge. Matchen dog ganska snabbt efter det, men segern innebar att Liverpool tagit 14 av 18 poängen efter årsskiftet och skickat en stenhård pungspark till en inför säsongen huvudkonkurrent om fjärdeplatsen, men som i det här läget ledde ligan. För att sätta Liverpools 5-1-seger i perspektiv hade Arsenal på de föregående 24 omgångarna bara släppt in 21 mål och låg 8 poäng före Liverpool innan domaren blåste igång matchen.
Jag minns att Glen Strömberg blickade framåt och sa att Liverpool nu inte kunde räknas bort från titeln. Med tanke på hur laget hade presterat hemma och att Chelsea och Manchester City var tvungna att resa till Anfield innan säsongen var över menade han att om Liverpool skulle vinna de två matcherna skulle laget ha goda möjligheter att knipa guldet. Strömberg hade rätt, hade Liverpool tagit 3 poäng i de två matcherna hade laget vunnit guldet, men så dags i februari var de flesta supportrar nog ännu inte uppe och dansade på guldmoln. Bortaspelet var fortfarande alldeles för svajigt.
Vi visste det inte då, men Arsenalmatchen skulle inleda en elva matcher lång segersvit som bara vid ett tillfälle överträffats i klubbens långa historia och då uppdelad över två säsonger. Frågar ni mig var det avgörande momentet och den tändande gnistan när Gerrard i bortamatchen mot Fulham efter Gunnerskrossen skjuter in 3-2 på straff i den 90:e minuten. Det var blott andra gången på säsongen som Liverpool gjorde ett poängräddande mål sent och det skedde på bortaplan i en match där stackars Touré följde upp bortablundern mot WBA med att göra ett självmål efter åtta minuter.
Tabelltoppen efter 26 omgångar (2/3 av säsongen)
Arsenal 56 p
Man City 54 p (en match tillgodo)
Chelsea 54 p (en match tillgodo)
Liverpool 53 p
Tottenham 50 p
Swansea City blev enda motståndarlag under säsongen att göra 3 mål på Anfield, men Liverpool lyckades bärga segern trots ett nytt självmål, en spelare som gör säsongens långskott mot just Liverpool och allmänna brister bakåt. Laget hade duckat för några kulor och trots besvikelserna mot Villa och WBA hade laget till slut med sig marginalerna mot Fulham och Swansea.
En förändring i spelschemat till följd av FA-cupen gjorde att det nu stundade tre raka bortamatcher, hälften av vad som återstod av säsongen. Det slutgiltiga testet för huruvida Liverpool hade hittat bortastabiliteten, en möjlighet att såga av Manchester United från CL-kampen och om allt gick vägen skruva upp förväntningsribban ytterligare.
Liverpool vann samtliga dessa tre bortamatcher med en marginal på 3 mål. 2x3-0 mot Southampton och Manchester United kom i matcher som efteråt mest gav en känsla av ”var det verkligen så här lätt?” Det var det avgörande beviset på att laget inte bara hade hittat en stabilitet utan kunde höja målsättningen till minst tredjeplatsen och att inte behöva kvala till hösten. Cardiff City borta var en riktig svängdörrsmatch där Suarez adderade ett nytt hattrick till samlingen och Skrtel för andra gången den här säsongen blev tvåmålsskytt, men där det på något sätt ändå var match av det hela ända in på slutet. 3-6 slutade Liverpools mest målrika match under säsongen.
Med Sunderland och Spurs på besök härnäst var förväntan 3 poäng två gånger om. Detta baserat på hemmafacit, Sunderlands resultat och placering samt Tottenhams insatser på Anfield senaste åren. Men två nya segrar skulle i så fall innebära att Liverpool hade tagit åtta raka vinster i ligan och det lät så orimligt att åtminstone jag förväntade mig ett bakslag. Det var darr på ribban mot Sunderland när John O’Shea var en bula i pannan från att nicka in en sen kvittering medan ett självmål av Younès Kaboul i andra minuten pekade ut kursen mot en enkel seger mot Tottenham.
Avgörandet i egna händer
Snacket gick nu inte längre om en tredjeplats utan att Liverpool faktiskt – på riktigt – var med och kämpade om ligatiteln. En match som skulle ha spelats den 8 mars, men ställdes in på grund av deltagande i FA-cupen, kom att spela en viktig roll under sista fjärdedelen av säsongen. Manchester City-Aston Villa sköts upp och City hade ytterligare en hängmatch, något som gav tabelltoppen en förrädisk känsla av optimism. Liverpool gick i och med den åttonde raka segern upp i serieledning, men City låg 4 poäng bakom och hade två matcher tillgodo. Chelsea låg 5 poäng bakom med en match i handen. Arsenal var avsågade från titelstriden.
Två matcher bort låg en seriefinal mot Manchester City på Anfield och en möjlighet att se till att få avgörandet i egna händer. Däremellan skulle dock laget resa till Upton Park, ett potentiellt gigantiskt bananskal. Domare Anthony Taylor tilldömde visserligen Liverpool två straffar, men han tillät även ett regelvidrigt mål till hemmalaget med tio sekunder kvar av stopptiden före halvtidsvisslan när Andy Carroll tilläts armbåga undan Mignolet i ansiktet. Vid 2-1-ställning sköt Suarez en yttersida ribba ut och med lätt darr på den samma kom seger nummer nio och ett undansparkat bananskal.
Trots att det stod i gårdagens tidning blev Manchester City ett nytt offer för Liverpools ångvältsöppning på Anfield. Återigen var halvtidsledningen i underkant och återigen kunde Liverpool inte matcha första halvlek med i närheten av samma avslutande fyrtiofem. David Silva blev efter paus precis som jobbig som befarat och endast på grund av att Vincent Kompany bjöd på sin miss för säsongen kunde Philippe Coutinho göra 3-2 i en halvlek där laget annars inte skapade någonting och City låg närmast segern förutom att ha fog för att de blev blåsta på minst en straffspark.
Rodgers val att byta in Victor Moses blev ödesdigert eftersom yttermittfältarens övertro till sin förmåga och svaga bollbehandling bäddade för Jordan Hendersons utvisning på stopptid. Jag är övertygad om att vi hade tagit fler än 4 poäng mot Norwich, Chelsea och Crystal Palace med Henderson i laget och en obruten lagformation. Om det hade räckt till guld? Ja, jag tror faktiskt det.
Det är värt att notera att det var först efter omgång 34 som Liverpool var laget att jaga och hade något att förlora. Ända fram till dess hade laget jagat och stridit för att knapra in poäng efter poäng. Den 13 april ledde laget Premier League ”på riktigt” även inräknat maximal utdelning i hängmatcher för konkurrenterna, men City var trots förlusten hack i häl och även Chelsea låg inom kapbart avstånd.
Precis som West Ham borta låg och lurade före matchen mot Manchester City befann sig bortamatchen mot Norwich City som en isfläck före mötet med Chelsea. Utvecklingen under veckan före Liverpools match på Carrow Road pekade dock alltmer på att det här måste vara Liverpools säsong. Citys första hängmatch spelades mitt i veckan och bottenlaget Sunderland blev andra lag att lugga Manchesterlaget på poäng på Etihad. En jätteskräll att de svarta katterna stal med sig ett kryss, men ändå satt man som Liverpoolfan missnöjd på onsdagskvällen eftersom svårt fummel av Vito Mannone förhindrade en seger för Sunderland. Ytterligare ett konkret ögonblick som blev titelavgörande. Det stannade inte där utan samma Sunderland såg tre dagar senare till att bryta José Mourinhos mäktiga svit på Stamford Bridge med en av de absolut största skrällarna i Premier League på senare år.
Det var alltså som upplagt för att Liverpool skulle snubbla borta mot Norwich efter att allt spelade dem i händerna, men trots ännu en i raden av starka starter med tvåmålsledning och tapp i anda halvlek redde laget utan även den här täta historien och bärgade en 3-2-seger. Det var den elfte raka vinsten i ligan och Liverpool behövde bara ta 7 av de 9 avslutande poängen för att garanterat vara mästare. Ifall City tappade poäng skulle ännu färre poäng räcka.
Slip, slapp, slut
Det är först i efterhand som det går att analysera vad saker och ting egentligen fick för effekt. Sunderlands seger borta mot Chelsea var omedelbart efter slutsignalen en skänk från ovan, men att den i praktiken spelade bort Chelsea från guldet bidrog som jag ser det till den extremt icke-offensiva matchplanen på Anfield, något som i efterhand visade sig vara till Liverpools nackdel.
Efter att allt gått med Liverpool kom stadsrivalen Everton också att spela en avgörande roll i ligaupplösningen. Everton plockade sju raka vinster för första gången på 18 år och var favorit till fjärdeplatsen i kamp med Arsenal när laget kroknade. Matchen på Goodison var den svåraste Manchester City hade kvar, men tyvärr spelades den 3 veckor för sent. Under de tre veckorna hann Everton dra på sig offensiva skador och kastade bort CL-chansen genom 0 poäng i matcherna mot Crystal Palace och Southampton. Det Everton som mötte City var skadeskjutet i offensiven, saknade den hundraprocentiga inställningen som gör Everton till Everton och att det ljusblå bortalaget efter att bara ha vunnit 1 av 15 matcher på Goodison kunde addera en ny seger.
Liverpools hemmaförlust mot Chelsea var det som i slutändan knäckte drömmen om ligatiteln och hade Liverpool den dagen på Anfield fixat den poäng som krävdes för att ha kvar avgörande i egna händer hade laget aldrig fortsatt att huvudlöst jaga mål vid 3-0-ledning på Selhurst Park. Tappet till 3-3 strödde salt i såret, men såret var då redan öppet och oläkbart, och efter att City slagit Everton krävdes det mer än mirakel för att inte Manchester City skulle vinna Premier League.
Problemet mot Chelsea var inte att Liverpool inte fick i 5:an direkt, som så många gånger tidigare under säsongen på hemmaplan, utan att när växelspaken kärvade lyckades laget inte rulla iväg över huvud taget. Mourinhos ultradefensiva matchplan krävde att Liverpool testade alternativ till sitt framgångsrecept eftersom löpytor och spelvändningar hölls till ett minimum, men efter att under elva matcher spelat likt i trans där allt ramlat på rätt plats oavsett hur laget spelet (vilket för det mesta var riktigt bra) var autopiloten nu satt ur spel och det blev ett krampaktigt övertänkande spel som väldigt sällan testade Petr Cech.
Steven Gerrards misslyckade mottagning följt av halkningen framstår som den starkaste symbolen för misslyckandet, men även om det var en kalldusch i ett läge där båda lagen gjorde sig redo att gå in med 0-0 i halvtid hade Liverpool en hel halvlek på sig att göra det där enda målet som skulle innebära hela skillnaden. Det mentala oket blev för tungt, vetskapen om hur mycket som stod på spel och hur nära de var att kasta bort allt åt sig in i varenda nerv och bristen på erfarenhet från liknande situationer hos många av de unga spelarna vill jag påstå fällde ett stort avgörande. Vill man vara lite elak kan man nämligen hävda att Liverpool bara orkade med favoritskapet i en enda match, sedan vek laget ner sig. 3-2 mot Norwich var den enda matchen Liverpool vann när de satt i förarsätet, redan efter nästa omgång låg laget i bakluckan.
Matchen mot Newcastle rundade av säsongen med ännu en hemmavinst, men är mest minnesvärd för att Liverpool vann en match laget låg under i efter 45 minuter. Det har bara skett vid tre av de 31 senaste halvtidsunderlägena.
Det halvfulla glaset
Hade någon i början av augusti erbjudit mig 101 mål framåt och en chans på ligaguldet med en omgång kvar hade jag tagit det direkt och Liverpool har sett till poäng, plats och prestation hos lag och individuella spelare nästan utan undantag överträffat mål och förväntningar inför säsongen. Men förväntningar är inte statiska utan justeras hela tiden efter den senaste framgången eller det senaste misslyckandet och på ett märkligt sätt sitter jag här och oroar mig för en negativ reaktion på den här säsongen. Trots alla rekord och den enorma förbättring som har skett.
Med facit i hand spekulerar jag i om det inför kommande säsong inte hade varit bättre om de där elva raka vinsterna hade resulterat i 28 i stället för 33 poäng och att laget glidit in på en stabil tredjeplats med högburna huvuden och blicken mot skyn. Just nu och en tid framöver är det här nämligen inte säsongen då Liverpool tog sig tillbaka till Champions League utan när laget tog sig fram till den bästa chansen att vinna ligan på 24 år och nästan omedelbart omintetgjorde den.
Jag litar dock på att det bara är den skeptiske supporten i mig som höjer sin röst och att Steven Gerrard & Co i verkligheten bara återvänder ännu mer taggade och energifyllda till hösten, i en trupp förstärkt av nyförvärv, och att det som skedde på slutet har härdat spelarna och gjort dem bättre förberedda för nästa titelstrid.
Den avslutande Del 3 publiceras på måndag kväll.
