Smärtan från Norman Whiteside håller i ännu
Vissa minnen gör mer ont än andra, men det finns några få som är helt omöjliga att skaka av sig. Än mer omöjliga att förtränga och totalt omöjliga att någonsin få ett sådant perspektiv på att man kanske kan skratta åt det i efterhand. Tyvärr så gör vissa minnen ont, riktigt ont. I tid och evighet. Norman Whiteside gav alla Evertonfans ett sådant minne i maj 1985.
Mark Hughes spelar ut bollen till höger. Norman Whiteside tar emot passningen och driver från höger in mot Evertons straffområde. Det känns inte så farligt eftersom hela backlinjen är samlad och när Whiteside når straffområdets högre utkant är psycho Pat van der Hauwe på väg att täcka ut honom. Men nordirländaren får till ett skruvat vänsterskott som tar sig förbi van den Hauwe och även en Neville Southall som ligger som ett sträck i luften. Bolluslingen letar sig ändå in alldeles invid stolproten och alla Evertonfans inser att det blir ingen unik trippel. Det är kört, och allt på grund av en individuell prestation av Norman Whiteside.
http://www.youtube.com/watch?v=iVbUoGm4lw0
Jag har varit Everton-supporter sedan jag var sex år, men just detta är det grymmaste minnet av alla. Everton hade vunnit ligan. Everton hade vunnit cupvinnarcupen, och nu skulle vi bara knyta ihop säcken och besegra Manchester United på Wembley för att ta en unik trippel. Det hade gått så lätt under hela säsongen och vi hade nästan räknat hem en FA-cupseger mot ett Manchester United som knappast skrämde någon på den tiden.
Stumma ben
Men, det var stumma Everton-ben som gick ut på Wembleys gräsmatta denna majdag. Många av spelarna har i efterhand erkänt att laget var mentalt utmattat efter alla urladdningar. Inte minst i cupvinnarcupen.
Spelet såg trögt ut och trots att United fick innerbacken Kevin Moran utvisad så lyckades Everton inte dyrka upp Manchesterförsvaret. Matchen gick till förlängning och Unitedspelarna började nog känna att det var möjligt att vinna över segermaskinen Everton.
Och så fick Whiteside bollen…
Världen låg för nordirländarens fötter
Norman Whitesides karriär stod i zenit denna dag, och det ville inte säga lite.
Säsongen 1981 – 82 blev Whiteside den yngste spelaren att debutera för Manchester United sedan legenden Duncan Edwards, endast två veckor före han skulle fylla sjutton år. Åtta dagar efter att han fyllt sjutton blev han Uniteds yngste målskytt genom tiderna när han nätade i en 2-0 seger mot Stoke. Lite senare gjorde han dessutom succé för Nordirland i Spanien-VM 1982. Följande år deltog han i såväl ligacupfinal som i FA-cupfinal, och gjorde dessutom mål i båda. Och så har vi hans avgörande mål mot Everton 1985…
Världen låg för Nordirländarens fötter, men så anlände en viss Alex Ferguson till Manchester United. Återkommande skador och problem med disciplinen tack vare ett alltför stort intagande av alkohol placerade honom i Fergusons frysbox.
I juli 1989 såldes han till Everton för 600 000 pund till United-fansens stora sorg.
Ny karriär som aldrig fick fart
Det fanns små tecken på hans forna storhet i början av Everton-karriären, men han lyckades aldrig bli av med den ihängande knäskada som resulterat i hela 13 operationer. Det blev bara 29 matcher för The Toffees och ingen plats i Everton-hjärtan som på något sätt kunde upphäva den sorg han gav oss denna hemska dag i maj 1985.
Kanske hade allt varit annorlunda om han inte haft sina alkoholvanor. Den forne Everton-spelaren Ian Snodin vittnar i sin biografi om hur det kunde gå till när Norman Whiteside skulle rehabiliteringsträna. Snodin – som också var långtidsskadad – och Whiteside fick i uppgift att cykla en längre sträcka varje dag. Och varje gång var det samma rutin. De startade tillsammans, men ganska snart parkerade Whiteside sin cykel utanför en pub och efter att Snodin cyklat färdigt rundan hämtade han upp en mer än salongsberusad Whiteside, för att ta sig tillbaka hemåt.
Norman Whiteside gav upp sin karriär endast 26 år gammal, men ärren finns kvar hos Evertonians, trots att han blev en av oss.
