Spelarbetyg 2014-15 del 3: Mittfältare
Redaktionen fortsätter med betygsättningen av truppen och når nu den lagdel som huserar i mitten av fältet.
”Matchen kommer att avgöras på mittfältet”. Hur många gånger har man inte hört ”Rit-Ola” eller Magnus Pehrsson uttrycka denna något förenklade klyscha iklädda Viasat-kostymen? Överanvändningen av meningen till trots, så går det nog att finna någon slags uns av sanning i den också. Det är genom mittfältet det större delen av bollinnehavet strömmar igenom, och det är där de hårdaste närkamperna utkämpas. Att ha ett väl fungerande mittfält är fundamentalt för alla lag som någonsin aspirerar på att vinna titlar. Tur då att Chelsea har det.
(Glömt inte att kriteriet för att bli betygsatt är att spelaren genomfört åtminstone fem matcher under säsongens gång)
Betyg ges på en skala 1-10 med följande beskrivning:
1 - Förfärlig
2 - Usel
3 - Dålig
4 - Under förväntan
5 - OK
6 - Bra
7 - Pålitlig
8 - Viktig
9 - Fenomenal
10 - Mästerlig
Nemanja Matic – 9
- Det är den 3:e februari 2014. Nemanja Matic har hunnit spendera dryga två veckor i sin comeback till den blå dressen, och har nu åkt med resten av truppen till Eastlands för ett mycket viktigt möte med titelrivalen Manchester City. Det visar sig att han ska få starta sin första match. Det visar sig att han ska dominera mittfältet fullständigt. För första gången på ett antal år lyckas någon i en Chelseatröja ge Citys jätte Yaya Touré en riktig match på mitten. På den inslagna vägen har det sedan fortsatt. Matic har fortsatt sitt taktiskt genial-, men samtidigt fysiskt kompromisslösa mittfältsspel under hela säsongen, och har på många sätt lyckats kanalisera José Mourinhos cynism från tränarbänken till planen. Matic är, med ”tiki-taka”-glasögonen på, ingen vacker spelare att beskåda, men med en utgångspunkt i defensiven är det svårt att hitta någon spelare som presterat bättre än Nemanja Matic under säsongen. Han har helt enkelt varit fullständigt fenomenal.
John Obi Mikel – 7
- Den eviga debatten om nigerianens vara eller icke vara i Chelsea har inte direkt fått något slutord under säsongen 2014/2015 heller. Precis som tidigare har John Obi Mikel fått chansen när han ansetts nödvändig, vilket ofta har varit i tuffa bortamatcher antingen mott topplag från ligan eller i Champions League, och precis som alltid har han gjort exakt det man kan förvänta sig av honom: städat mittfältet. Tillsammans med Matic har han de gånger han fått chansen bildat ett defensivt mittfält som är så när ogenomträngligt, vilket vara mycket effektivt i matcher av den karaktär jag nämnde ovan. Frågetecknet kring hans extremt begränsade offensiva bidrag kvarstår dock, och hade han bara kunnat slå en avgörande passning då och då så hade han förmodligen prenumererat på en startplats. Nu gör han ju inte det, vilket innebär att han nog aldrig kommer kunna utvecklas från den pålitliga truppspelare han är idag.
Cesc Fabregas – 8
- Från obetydligheten i FC Barcelona, till hela Premier Leagues absoluta assistkung. Cesc Fabregas har under säsongen haft något av en återuppståndelse, där han äntligen kunnat lämna skumma ”falsk 9:a”-formationer och direkt kränkande kantpositioneringar. I Chelsea har Fabregas återigen fått operera i den position han trivs allra bästa, antingen som en ”pivote” bredvid Matic eller som en regelrätt ”10:a”, och återigen har han gjort det väldigt bra. 21 poäng (3 mål, 18 assist) har spanjoren lyckats bidra med, och hans medverkande till titeln har varit minst sagt fundamental genom hans smått unika förmåga att dyrka upp lågt liggande försvar. Samtidigt har vi sett formdippar, som runt årsskiftet, och samtidigt har hans placering bredvid Matic ibland varit en direkt avgörande orsak till defensiva kapituleringar. Men att påstå något annat än att Cesc Fabregas varit viktig för Chelseas spel, vore en lögn.
Ramires – 7
- Den brasilianska speedkulan på mitten har haft en svårdefinierad säsong. Å ena sidan en tappad startplats, å andra sidan mängder med skadeproblem. Totalt 29 framträdanden säsongen igenom, där över hälften varit inhopp, lyder facit för Ramires när säsongen summeras. Det är sannolikt ingenting han själv är speciellt stolt över. Ramires har efter först Nemanja Matic och sedan Cesc Fabregas intåg fått se sin startplats övertagen då båda dessa två besitter ett betydligt bredare register i sitt spel. När det gäller Ramires så är det lite all about the running. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, men när Chelsea mer och mer försökt gå över till en betydligt mer kontrollerat spel så har Ramires klockrena kontringsegenskaper gått något till spillo. Hans funktion som truppspelare ska dock inte underskattas, och när han väl fått chansen har han visat att han kan fylla en funktion även i denna upplaga av Chelsea, även om den inte är lika stor som tidigare. Pålitlig, i och med att man vet vad man får av Ramires, helt enkelt.
Oscar – 6
- I vissa stunder en av Chelseas absolut läckraste spelare, i många andra väldigt frustrerande. Brassen må bara vara 23 år gammal, men den ojämnhet han visar upp bör vara någonting som oroar både honom själva och Mourinho. Oscar kan i vissa matcher vara fullständigt fenomenal men sin funktionella teknik, sina klyftiga touchar och sitt välplacerade skott, medan han i andra är totalt oförmögen till att skapa något konkret. Att brassen inte spelat fulla 90 minuter sedan i slutet på januari får någonstans bli ett bevis för detta: hans ojämnhet hämmar hans utveckling något oerhört. Att potentialen finns där är det inget snack om, och kan han bara höja lägstanivån lär en fortsatt given startplats vara inom räckhåll, men så länge han fortsätter att fullständigt tappa formen under vissa perioder så kommer han så småningom att tappa sin plats fullständigt. Han har ett väldigt stort förtroende från Mourinho, samt ursäkten om en tung sommar i och med VM på hemmaplan, att falla tillbaka på, men i mina ögon har tyvärr inte varit bättre än bra under säsongen som gått.
Willian – 8
- Disciplin. Det är det första ordet jag tänker på när jag ska försöka sammanfatta Willians säsong. När det tekniske lille brassen värvades sommaren 2013 var det nog fler än jag som var tveksamma: en ”show-off”, men inte så mycket mer. Under säsongen 2014/2015 har han gett både mig, och eventuellt några andra då, fel. Willian har från sin utgångsposition till höger genomfört exakt de arbetsuppgifter Mourinho dumpat på honom: stäng högerkanten defensivt och bidra med kreativitet. Frågan är om det i dessa tider av divalater och individuellt fokus finns någon offensiv spelare i en europeisk toppklubb som gör ett lika hängivet defensivt jobb som Willian. För att nå ytterligare en nivå skulle han behöva göra lite fler poäng (fyra mål och fyra assist på totalt 43 framträdanden är inget speciellt imponerande facit för en offensiv spelare), men det är någonting han i flera intervjuer uttryckt en medvetenhet om, och förhoppningsvis är det någonting han jobbar med på Cobham dagligen. Mitt starkaste minne från Willian den här säsongen var det där avgörande målet mot Everton hemma på Stamford Bridge, där Willian äntligen visade hur viktig han faktisk är för det här laget.
Eden Hazard – 10
- Ja, vad ska man börja? Eden Hazards säsong är en enda lång njutning av silkeslena rörelser, välavvägda klackar och kvicka tempoväxlingar. Hazard har den här lyckats hitta en jämn nivå i sina prestationer som inte funnits tidigare. Att han varit såhär bra har vi sett glimtar av tidigare, men inte så konsekvent under så en så lång period. Jag kan inte komma ihåg egentligen en enda match under den här säsongen där jag känt mig uppriktigt besviken på Eden Hazards prestation. Han har alltid varit en konstant hot för motståndarna, oavsett om det varit Burnley hemma på Stamford Bridge eller Manchester City borta på Etihad. Hans siffror, 19 mål och 11 assist sett över alla turneringar, samt det oräkneliga antal individuella utmärkelser han kammat hem, vittnar inte minst om detta. Han har redan nu lyckats ta sig upp på en nivå där man på allvar kan börja jämföra honom med de absolut bästa, men för att bli absolut bäst krävs det nog ytterligare något tiotal poäng parallellt med det fortsatt fina spelet. Men att han redan nu är mästerlig, det råder det ingen tvekan om.
Juan Cuadrado – 4
- Från en av VMs både bästa och mest underhållande spelare, till en fullständig dominant inom Serie A, bara för att avsluta utskrattad på Chelseas avbytarbänk. Juan Cuadrados senaste 12 månaderna är så fyllt av kontraster att det knappt går att förstå sig på. Den flyfotade colombianen besitter odiskutabelt en alldeles unik förmåga att behandla bollen, men problemet under tiden i Chelsea har varit hur han brukat denna förmåga. Från det man såg i Fiorentina var det ofta i kvicka kontringar som Cuadrado verkligen glänste, där han ibland sög åt sig bollen redan på egen planhalva bara för att någon halvminut senare ha sprungit igenom ett helt försvar och skapat en målchans. I Chelsea har det ofta blivit alldeles för svårt: finterna har blivit för många, sprinterna för få, och förmågan att faktiskt skapa något konkret verkar som bortblåst. I slutet fick man en glimt av potentialen, där han bland annat skapade den straff Eden Hazard slog in det avgörande målet på mot Crystal Palace hemma på Stamford Bridge. Nej, Cuadrados första månader i klubben verkligen varit under förväntan, och det vi nu får hoppas på är att han tagit igenom sig den så omtalade brittiska acklimatiseringsprocessen, och från och med säsongsstarten i augusti kan återgå till sin forna form.
André Schürrle – 7
- Jag ska erkänna att den numera i Wolfsburgs spelandes tysken var något av en personlig favorit. Han erbjöd något annat än den kvicka, låga tyngdpunkt som många av hans kollegor i offensiven erbjuder. När Schürrle väl var på planen så var det den där tyska bestämdheten som präglade det offensiva spelet: allt skulle rakt mot mål, och gärna så snabbt som möjligt. Jag fann en charm i det. Åt det andra hållet var det dock inte alltid lika ambitiöst, vilket sannolikt var en av anledningarna till att Mourinho tillslut valde att släppa honom. För tyskens siffror var egentligen aldrig speciellt dåliga. Han lyckades på dryga tio starter runtom i all turneringar göra sex mål, och det kändes i undertecknads ögon alltid som att Chelsea var något spetsigare med Schürrle på plan än med exempelvis Willian eller Oscar. Med facit i hand, där Cuadrado fick ersätta tysken, så kanske Schürrle borde varit kvar, men vi vet vad Mourinho kräver av sina spelare och dessa krav uppfyllde uppenbarligen inte André Schürrle. Att han däremot var något annat än pålitlig i sitt offensiva bidrag under tiden i Chelseatröjan, det tycker jag inte.
Fotnot: Saknar du Ruben Loftus-Cheek, eller kanske Mohamed Salah? Läs då kriteriet en gång till!
