Stolt att vara Leeds!
När matchuret passerat 60 minuter höll våra vita krigare matchen fortfarande vid liv. 1-1 mot de regerande Europa mästarna och spelet såg lovande ut. Thomas sprang sig helt slut på kanten, Brown krigade på likt ett djur mot spelare som Mata, Lampard och lille tekniske Oscar. Spelarna hade hjärtat utanpå tröjan. På läktarna visade fansen varför Leeds United fortfarande håller hög nivå, inte bara i England utan även i Europa.
Att vi skulle vinna denna matchen var innan domaren blåste i pipan så gott som en omöjlighet. Ingen räknade med något annat än en rejäl åktur och en stor förlust. I motståndarlaget såg man en spelare som Torres som kostade mer än vad hela vår klubb såldes för till våra nya ägare GFH Capital. Och då - ska det sägas - var han fruktansvärt blek genom hela matchen. Jag vet inte vad som hänt med honom i Chelsea men en anfallare av världsklass såg vi inte på en regning arena i Yorkshire i onsdags. Om det var Leeds spelare som gjorde honom dålig eller om det kanske var vädret låter jag vara osagt. Han har ju trots allt sin frisyr att tänka på.
Matchen i sig då? Första halvlek var verkligen helt fantastisk. Ett otroligt snyggt mål av Becchio efter Thomas fina inlägg från vänsterkanten. Ett halvtids resultat som visade att Leeds United ledde med 1-0 mot de ryska miljarderna. Skulle vi få se en ny skräll efter Bradfords bragd mot Arsenal? Man började så smått hoppas men Chelseas tidiga kvittering i andra halvlek förstörde festen och skrällchansen. Efter detta mål var det inte längre något snack. Leeds spelare blev trötta och började tappa mark. Man bjöd in Chelsea i ytorna mellan mittfält och backlinje medans Lee Peltier öppnade fri gata på vänsterkanten. Mot ett lag som Chelsea, med de enorma skillnader i kvalité så håller det inte i längden och i slutet rullade det på fram till 1-5. Jag tycker att det var något i överkant men självklart var vinsten för Chelsea odiskutabel.
För första gången på ett bra tag kände jag den där euforiska känslan i magen igen. När Becchio sköt in ledningsmålet var det som om man svävade på moln. Inte sedan Beckford sköt in 2-1 målet mot Bristol Rovers som betydde uppflyttning till the Championship för snart 3 år sedan har jag känt en större stolthet. Mängder av svek, försäljningar, lögner och rättegångar senare så sitter man nu här. Fortfarande stolt över att vara Leeds men framförallt; matchen mot Chelsea var den sista för Ken Bates som ordförande. Leeds går nu in i en ny era med nya ägare där Leeds supportern David Haigh förhoppningsvis inte gör samma misstag som Bates gjorde under sin tid i klubben. Ta hand om er inkomst källa, värna om oss och visa att ni bryr er. Tvinga oss inte att betala svindyra matchbiljetter för att se ett Premier League lag när vi i själva verket ligger i englands andra division. Stäng inte av supportrar för att de vill vädra sina åsikter för ett bättre Leeds United till oss alla. Håna inte fans, företag och privatpersoner i matchbladet som ställer oss i dålig dager vilket allt som oftast leder till meningslösa rättegångar som bara sänker oss djupare ner i skiten. Satsa inte alla våra pengar som vi - fansen - drar in till klubben på en arena vi (fortfarande!) inte äger. Ge oss inga löften ni inte kan infria, exempelvis att vi inom kort ska köpa tillbaka Elland Road och Thorp Arch när vi i själva verket - efter över 7 år - fortfarande inte äger vår egen arena. Eller att vi har en "warchest" som vi ska använda till att stärka upp laget när vi istället säljer vår lagkapten. Gör oss inte heller till en farmarklubb till ett lag som Norwich där två av våra senaste lagkaptener nu spelar.
Det är inte speciellt mycket vi begär, Haigh. Vi vill bara älska vårt lag. Vi vill bara fortsätta sjunga ut scums, Chelsea, Arsenal, Liverpool och Tottenhams supportrar som vi gjort i varenda match sedan vi ramlade ur Premier League men vi hade gärna gjort det i the Premiership. Det är liksom dags nu. Vi tycker vi är värda det. Efter år av konstant mörker kan vi nu skönja ett ljus i tunneln men släck inte vårt lilla ljus. Vi behöver inte Chelseas miljarder, vi behöver inte deras plastfans eller deras inköpta troféer. Jag har ingen önskan att bli ett nytt Manchester City - som när leken är över kommer stå i ruiner. Få oss på fötter, satsa rätt och behåll våra stjärnor och våra ungdomar. Leeds akademi blomstrar återigen och om vi kan erbjuda våra egna spelare chansen att representera Leeds United i Premier League med ett respektabelt kontrakt har vi en ljus framtid att se fram emot. Kolla bara på Sam Byram, Tom Lees och Aidy White. Tre spelare ur de egna leden som vet vad det innebär att spela för en klubb som Leeds United. Det är sådana här spelare vi ska bygga vidare på, som vi ska skapa en grund med.
Jag kommer alltid vara stolt över Leeds United. Oavsett division eller resultat. Vad jag vill ha, och som jag saknat är ett UNITED Leeds igen. Ett UNITED, med en vit tråd genom hela klubben. Från ordförande ner till fansen. Kommunicera med oss, ge oss en chans att vara med. We've been through it all together, vi vet hur det är att ha uppgångar och nedgångar men om ni tar hand om oss så kommer vi snart ha ett fullt, rockande Elland Road i varenda match likt den mot Chelsea i onsdags. Som Warnock sade efter matchen;
"Jag har aldrig hört en sådan ljudnivå när första målet kom. Så där borde det vara varenda vecka. Det var helt otroligt att lyssna på det där och det bevisar vad som kan göras i en klubb som Leeds. Jag kan bara föreställa mig hur det måste ha varit under de där Champions League kvällarna för det var verkligen en helt otrolig atmosfär.
Om vi kan rätta till vissa saker här finns det ingen tvekan om varför vi inte skulle kunna ha det så här varje vecka, eller hur?"
Som sagt, det är inte mycket som krävs. Nu upp till bevis Warnock, spelare, övriga ledare och inte minst; GFH Capital.
MARCHING ON TOGETHER
PS: Fortfarande 39-34 i Leeds favör mot Chelsea. WE HATE CHELSEA!
