Swanseabloggen | Gränsen mellan känslor och logik...
Hej. Jag heter Pelle och är redaktör för Swanseasidan på Svenska Fans. Just här kommer det att bloggas om fotboll i allmänhet och Swansea i synnerhet. Med oregelbundna mellanrum publiceras inlägg av högst personlig karaktär. Har du egna funderingar som du vill offentliggöra är det bara att maila mig så hamnar de troligtvis här. Let´s go, Jacks!
Gränsen mellan känslor och logik…
5 maj 2007, Kungsholmen, 21:05
…är obefintlig.
Swansea gjorde en relativt ok säsong, även om ambitionen var playoff, ja rent av direktplats mot högre höjder. Med tränar-, spelar- och skadetjafs får man kanske ändå lyfta sig ur stolen och ladda för en ny säsong om ett par månader. Dra upp persiennerna och spela lite amatörfotboll själv. Rita lite spelsystem kanhända, som ändå spricker när Swansea i augusti värvat sju nya spelare. Och har en tränare som idkar 4-5-1 när mittfältet redan är sargat och man har 2 heta strikers att välja bland. Varpå tränaren plockar ut den tredje mest svale, Abbott, och bänkar de andra. Ursäkta Martinez: tänkte på 0-2-förlusten mot Millwall. Men det hela visar att det är meningslöst att spekulera i sommar. Spela ihop laget och värva inte för mycket bara. Kan inte komma på vilka positioner som behöver förstärkas? Vet ni? Anfallet? Lös D Duffy och R Duffy från lånekontrakten bara och gör dem permanenta. Måste givetvis också hylla samme Martinez som trots allt stått för en enastående prestation under de matcher han coachat. Millwall och Blackpool (3-6: säger bara: mental breakdown) undantaget.
Man kan bara konstatera att nästa år är året då vi ska gå upp, speciellt nu när Roberto Martinez tagit över managersysslan. Han verkar ha bra koll på det mesta trots bristande rutin. Kanske mest för att han nyligen spelat för klubben och talar spelarnas språk. 05/06 föll vi på mållinjen mot Barnsley i kvalfinal. Den nyss avslutande säsongen fylldes av mycket snack och en sval sjundeplats. Nära som tusan, men långt borta ändå. Så, rent logiskt: antingen går vi enkelt upp 07/08 eller hamnar på tiondeplats, bortom all spänning. Det borde vara slut på kvaldramatik nu, men det enda jag verkligen kan lova är att Swansea är för bra för att åka ur. Tredje gången gillt säger vi väl då och går upp.
Tränar- och spelartjafs under säsongen: Kenny Jackett får sparken/säger upp sig själv efter kritik från olika håll och kanter. Ganska överdriven kritik med tanke på vad karln gjort för laget. Men en ny röst från tränarbåset kanske var nödvändig. Jackett hann göra sig ovän med Steven Watt, Izzy Iriekpen och till viss del Leon Knight (även annat spelade in här) under 2006. Med tränarbytet fick Izzy nytt förtroende och var mycket stabil i mittförsvaret.
Skadetjafs: Innermittfältet blev mest lidande i år med Darren Way och Owain Tudor-Jones borta nästan hela säsongen. Till denna skara sällade sig den ambulerande kaptenen Darren Pratley efter nyår. Shaun MacDonald var också borta en hel del. Nästan från start av säsongen åkte kapten Garry Monk (mittback/kapten) på en knäskada vilket var ett avbräck även om han inte spelade helt övertygande året innan. Blir dessa herrar kuranta under sommaren och håller sig något så när skadefria har vi ett starkt mittfält. Anfallare Adebayo Akinfenwa bröt benet i februari, men här värvade man efterhand in ersättare. Pawel Abbott har dock inte producerat många mål. Ovan nämnde Darryl Duffy har däremot varit lysande. Bayo är tillbaka i slutet av sommaren. Frågan är om han får nytt kontrakt.
Allting är givetvis helt irrationella undanflykter för att dölja besvikelsen.
Redaktionen med mig själv i spetsen tackar för en intensiv och spännande säsong. Det roligaste som hände Swansea var möjligtvis uppstartandet av sidan här på SF?! 609 inlägg på forumet sista matchdagen klockan 18:00 och inga avstängningar i år. Vänskap, gemenskap, lojalitet. Och uteblivna slagsmål. Det är så man vinner matcher.
Rapporter om övergångar inkommer givetvis och så blir det säkert en och annan blogg.
Ha en mycket trevlig sommar!
och såklart…
UP THE JACKS!
Little King Britton
21 april 2007, Kungsholmen, 23:20
Siste spelare att presenteras denna säsong är kanske den som håller absolut högsta lägstanivå i hela klubben: Leon Britton. Med stor sannolikhet blir han inom kort vald till Player of the Year 06/07, så det känns skönt att hinna före dessa omröstningar (förutom vitalsport.co.uk som publicerade sin för några timmar sen, typiskt!) Börjar bara med att saxa några omdömen från scfc.co.uk, som efter de flesta matcher betygsätter (1-10) spelarna:
Britton 9 - Wouldn't have caused much more damage if we had armed him with a machete. Efter 3-0 mot Port Vale 9:e april 2007.
Britton 9 - classiest player on the pitch in the opinion of the Sheff fans around me (…) There cannot be a better player in our division. Still sprinting after lost causes in the 89th minute.
Efter 3-0 mot Sheffield U i FA-cupen.
Britton 8 - An excellent and determined effort - swift and skillful.
Efter 5-0 mot Carlisle i december 2006.
Ja, allt som oftast ser det ut så här när den korte (168 cm) högermittfältaren varit i farten. Leon Britton föddes i London 1982 och var en del av Development School at Lilleshall, där också bland annat Joe Cole skolats. Under pojkåren spelade han med Arsenal fram tills West Ham köpte honom för £400.000 1998. Vid den tiden var detta en rekordsumma för en 16-åring. Britton lyckades emellertid inte slå sig in i A-laget och lånades ut till Swansea 2002. Sommaren året efter blev kontraktet permanent.
Sedan övergången har Britton nästan hela tiden stått för bra prestationer även om han ibland är alltför osjälvisk framför mål. Ett tiotal ligamål på fem år är inte särskilt imponerande av en offensiv kraft på yttermittfältet. Ändå är han en av de absolut mest givna spelarna i startelvan (36 hittills i år) och trots sin klena kroppshydda får han också många gula kort. Av fansen hyllas Britton och har av dessa flera gånger utsetts till årets spelare. Virvelvindens adelsmärken är istället förmågan att bryta fram på högerkanten och dra på sig uppmärksamhet från motståndarnas backar. När ytor skapats åt medspelare slås sköna pass och crossbollar.
Kontraktet går ut i juni 2008. Förläng det några år och skaffa fler spelare av Brittons kaliber. Så är Swansea i The Championship på nolltid. Eller ännu högre upp.
Lee Trundle gör mig stressad
17 april 2007, Kungsholmen, 00.34
Med kniven på strupen eller efter svaga resultat går tiden ibland oerhört långsamt. Som Henke kände när man förlorat mot Halmstad och snabbt vill lira nästa match. För att må bättre. För att släta över misslyckandet likt en joggingtur efter tjuvrökta cigaretter.
För Swansea är det tre saker som gäller de närmsta 19 dagarna. Vinst. Sedan vinst. Och efter det: vinst. Jag tror det är fullt möjligt, men ska denna dröm gå åt helvete hoppas jag den gör det redan på lördag. Inte ännu ett kryss och fyra poäng nedom kvalplats. Utan en rejäl förlust i så fall samtidigt som konkurrenterna vinner.
Mot Brighton hemma lär det emellertid bli seger och Trundle måste få göra mål så han kommer upp i sina 18. För mig har det varit viktigt att han når upp till just dessa 18. Fråga inte varför: troligtvis för att han nu är över 30 och jag så gärna vill att Trundle gör bättre ifrån sig än sin sämsta säsong. Man vill se att materialet håller ännu ett slag.
Såna rätt löjliga saker passerar revy gång efter annan när tiden går långsamt. När man håller på ett ”skitlag” och alla undrar varför. Finns det någon i Sverige som bryr sig om Trundles totala målskörd på samma sätt som jag? Inte? Skitsamma, i höst bär det iväg till Swansea med några andra Jacks of Sweden. Som vanligt är jag inte ensam.
Alan Tate under luppen
13 april 2007, Kungsholmen, 14.45
Swanseas egen John O´Shea förtjänar givetvis en plats bland de spelare som presenteras här i bloggen. Allroundliraren har under säsongen framförallt agerat högerback och central mittfältare men behärskar även en del andra positioner: exempelvis högermittfält och mittback.
Tate föddes i september 1982 (Easington, England). Proffskarriären påbörjades faktiskt i just Manchester U., apropå O´Shea, där han bland annat var kapten för reservlaget. Quinton Fortune var en av de mer namnkunniga spelarna i samma gäng. Tate lyckades dock inte slå sig in i A-laget och lånades ut till Antwerpen 01/02. Senare gick låneperioden vidare till Swansea där han fick ett ordentligt kontrakt 2004. Från början var han mittback men blev förvisad till högerposition vilket fungerade utmärkt. Precis som i år upplevde Swansea en central mittfältskris förra året och Tate fick prova på denna roll. Resultat? Han blev Player of the Year! Trots att det var han som brände straffen mot Barnsley i playoff-finalen till The Championship.
Många minns säkert att han var den ena halvan (Trundle den andra) som visade upp en vacker flagga efter final- och segermatchen mot Carlisle i Trophycupen 2006. Några fans hade slängt in flaggan med orden ”f*** off Cardiff” och spelarna var inte sena att plocka upp tygstycket och med glädje stoltsera dess budskap. En veckas avdrag på lönen blev straffet, men det är väl anekdoten värd?
I år har Alan Tate varit en stor del i Swanseas lagbygge, även om klubbens placering i tabellen gärna fått vara en aning högre upp. Minst playoff var målet och detta kan bli svårt om man inte vinner resten av återstående fyra matcher. Inte omöjligt men knappast möjligt. Efter ett par matchers avstängning (8 gula, 2 röda denna säsong: rekord i år!) är den hårdföre Tate nu tillbaka för att skapa defensiv stabilitet så vi ändå kan lyckas med konststycket. Han har startat 34 av 42 matcher i ligan, bara slagen av målvakt Guéret, och är således en av de mest givna spelarna i startelvan.
Tate: ge oss segrar!
magsår.com
29 mars 2007, Kungsholmen, 20.45
Nu återstår det sju omgångar av ligan. Månaderna har flugit förbi och en vid första anblick evighetssäsong går mot sitt slut. Cuperna försvann en efter en tills bara ett skadedrabbat lag satt ensam i kupén på väg mot slutstation Sommarväntan. Swansea har nästan hela tiden pendlat mellan sjätte- och niondeplats, oftare under det stressframkallande kvalstrecket. Varje gång man närmat sig på allvar har spelet börjat hacka. Hjälten har vid flertalet tillfällen tappat ner den sköna prinsessan i mittpositionernas kolmörka avgrund.
Någonting har inte stämt. Spelaren man lutat sig mot blir skadad eller avstängd. Strunt samma om han heter Pratley, Trundle eller Monk. Tränaren förbannar inställningen men ändrar likaväl ingenting. Man ser en vision i hans blick, men inte i handlingsförmåga. Hoppet lämnade undertecknad för en månad sedan. 0-2 hemma mot Scunthorpe den 20:e februari fick mig att sluta tänka spelsystem och istället … på andra System. Nästan.
Lyckligtvis bringar vågorna ofta tillbaka det man slänger i havet. När Hoppet återvände i form av den nye managern Roberto Martinez; en kille som är familjär, jämnårig och snackar samma språk som spelartruppen, vaknade man till liv igen. Resultaten (förutom 0-0 hemma mot Leyton O.) de senaste matcherna är helgjutna insatser. Konkurrenterna tappade poäng och inte bara den sista kvalplatsen är fullständigt inom räckhåll. Även position fem och som optimisten skulle hävda, fjärdeplatsen är möjlig. En poäng. Tre poäng. Sex poäng. Det sistnämnda avståndet en oändlighet för Chelsea i Premiership. Men inte för ett lag som bara vinner i League One. Men för guds skull, det räcker med den sista platsen. Sen är allt öppet i det cupliknande kvalspelet med semi- och final. 25%-ig chans är bättre än 0.
Nu väntar två tuffa bortamatcher i följd mot kära gamla Millwall och Bristol City. En förlust och en seger så är jag nöjd. Då fixar Swansea nog det här. Hoppet finns i närheten, men jag vågar fanimej inte hoppas. Det är ett problem. Sånt känns i magen. Man ältar de där onödiga poängtappen så som 1-1 hemma mot Rotherham och ovan nämnda Leyton Orient (välkomna igen till SF, förresten). Väck mig på söndag. Ge mig sovmorgon utan huvudvärk. Och tre lättvunna poäng.
Gott & Blandat / Allt om inget speciellt.
19 mars 2007, Kungsholmen, 15:45
Måndag efter matchhelg och äntligen en ledig dag. Datornerven pockar på uppmärksamhet och man hoppas läsa breaking news om Swansea nu när man har tid över för analys och välformulerade teorier. Med ruggigt gott samvete (24 timmars jobb och 2 löpmil under helgen) vill jag slöa bort hela eftermiddagen på skräpvanor (MSN, dösurfande, kaffe och nikotinfritt snus) och allmänt intetgörande. Vad har då hänt sedan sist, sedan domaren blåste av matchen mot Chesterfield klockan 22.40 i fredags? Helt osammanhängande skriver jag ner några saker.
Man kan snabbt konstatera att Andy Robinson är helgens man i Swansea. Kanske inte enbart för sin insats på plan men platsen han tar upp i media. Trots ett mål och en assist i 2-0-matchen senast sprang han enligt källor i många meningslösa korridorer och fick ganska mediokra betyg (6 av 10 på scfc.co.uk till exempel). För mig får han springa hur han vill: så länge våra anfallare är skadade, avstängda och/eller ineffektiva, men han lyckas få in bollen delar jag ut 4 poäng för kämpamentaliteten och 4 till för mål samt assist.
Lee Trundle är borta en match till efter klantigheterna i matchen mot Tranmere som gav två gula kort. Ännu en chans för anfallare Abbott att imponera. Han lär starta ensam däruppe även nästa helg även om Chris Jones var het när han kom in sina fyra minuter. Trots bristande rutin hoppas jag den sistnämnde får starta; gör han det tror jag det första ligamålet är ett faktum.
Tom Williams är tillbaka på allvar och visade i sitt inhopp häromsistens att han är en ypperlig vänstermittfältare. Körde stenhårt med motståndarna på sin kant och fick högsta betyg tillsammans med Izzy Iriekpen mot Chesterfield. Williams återkommande från skada och Izzy utfryst av vår förre manager, är antagligen två revanschsugna herrar. Kör de två även nästa match i ett likadant 4-2-3-1-system. Williams-Robinson-Britton som offensiva mittfältare bakom Abbot (eller Jones!) känns klockrent.
Ian Craney skötte sitt jobb som defensiv mittfältare i par med Alan Tate och får klart godkänt. Märk att Swansea har 6-1 i målskillnad de fyra senaste matcherna. Motståndet då? Blandad kvalité och vi ska vara stolta. 2-0 borta mot Tranmere är exempelvis fantastiskt. Kanske första verkligt imponerande matchen denna säsong? Det jag ville komma fram till är att defensiven äntligen är stabil. Om någon vecka är dessutom mittback/kapten Garry Monk tillbaka efter sin långtidsskada.
Enligt vitalsports.co.uk tror 84% att Roberto Martinez kommer att leda Swans till playoff. För någon månad sedan var den procenten halverad. Optimistiska vindar blåser. Jag är fortfarande otroligt skeptisk till att laget ska lyckas med denna bedrift, men tänker jag på Robinsons ord efter Chesterfieldmatchen känns allt genast bättre:
"It seems we always do it the hard way at Swansea City. We needed to put a good run together last year to get into the play-offs and it looks like we'll have to do the same this time around. But for some reason before the match I put the Barnsley game on the video; I felt that hurt again and it drove me on. I wanted it out on that pitch because the hurt is still there and that helped”. (källa:officiella sidan)
Ha en skön vecka!
presents: Mr. Robinson
13 mars 2007, Kungsholmen, 18:00
Efter inlägg här om Trundle och Lawrence är det således dags för hjältepresentation nr. 3: Andy Robinson. Det vore givetvis tjänstefel av mig om han skulle glömmas bort. Slitvargen och problemmakaren, även kallad Robbo, har gått rakt in i många Jacks hjärtan och tar ofta upp en lika stor plats som Lee Trundle. Har man storlag i åtanke tänker jag jämförelsevis på spelare som Scholes och Gattuso, även om Swanseaspelaren underförstått saknar samma kvalité och inte alls är lika given i startelvan.
Andy Robinson föddes i Birkenhead (Liverpool) 1979 och inledde sin professionella karriär relativt sent. Efter spel i Cammel Laird (ett Merseyside-lag utanför ligasystemet) kom han till Tranmere i december 2002. Laget förbisåg honom totalt och man lånade ut honom till Swansea under 3 månader. Från augusti 2003 har han tillhört klubben och karriären har gått upp och ner. Under första säsongen gav hans slit och jävlaranamma-attityd resultat och han blev utsedd till Player of the Year 03/04. Ingen hade kunnat tänka sig detta när han kom gratis från Rovers utan att ha fått spela en match!
Trots att Robinson sällan har känts helt given i startelvan kommer han likaväl upp i drygt 30 matcher säsong efter säsong. Räknar man inhopp är han delaktig i nästan alla ligamatcher. Det som gör honom ”spelvänlig” är bland annat att han inte är skadebenägen, innehar förmåga att förändra spelet nästan på egen hand, kan spela varsomhelst på mittfält (trivs bäst vänster/mitten) och anfall. Mittfältskämpen är också en frisparksspecialist och brukar i regel komma ganska högt upp i den interna skytteligan. Förra året gjorde han exempelvis 13 ligamål med bara Trundle framför sig.
Det som ligger i Robinsons fat är att kämpamentaliteten ibland övergår i rent våld. Har det inte varit frågan om krogslagsmål så har han vid flertalet tillfällen sett rött på plan. Den ökända labiliteten har givetvis också utnyttjats av motståndare. Inför denna säsong har man emellertid märkt en enorm skillnad vad gäller den mentala biten. Fem gula kort på 26 matcher från start och frånvaron av röda våldshandlingar är ingenting om man ser till det förflutna. Det ryktas om att Robbo bevistat yogakurser för att finna harmoni i livet och ingenting talar för att ryktena skulle vara av falsk börd. Han är inte längre en säkerhetsrisk för fiender och vänner. Även om målskörden inte lär komma upp i 13 denna i år (89 skott, 5 mål i ligan) är nog den nye Robinson ändå att föredra. Efter en del ovissheter med kontraktet för ett tag sedan står det nu klart att vår mittfältshjälte stannar till augusti 2008. Minst.
Åtminstone jag är oerhört glad över detta.
Everybody knows this is nowhere
4 mars 2007, buss i Västervik med omnejd, 10:05
Efter ett par dagars semester hos kära farmor är man tillbaka i Swånsiwörld. Min kalla 2:a, jobbet, sömnen och Swansea. Alltför lite tid med fröken T. som vanligt. Ja, en upptagen man med upptagna vänner, vi somnar när vi väl ses över en film. Till och med under influenser av öl och platsen dunkar av (förvisso usel) musik har kompis U. svårt att hålla sig vaken. Hans flickvän knuffar till honom… vaken, i 10 sekunder.
Jag antar det är årstidens fel. Inte vår ålder.
En jämngammal kamrat är Lee Trundle. Jag kan konstatera att varken han, Abbott eller någon annan lyckades göra mål mot Leyton O. igår. Dagens Swansea besegrar Orient sju gånger i veckan på hemmaplan. Nån okänd makt slängde in Dag 8 igår. Nästa match mot sjätteplacerade Tranmere är ödesdiger: seger där och vi har bara en poäng upp till kvalplats. Annars… kan vi börja diskutera nästa säsong. Men Swansea vill inte vinna viktiga matcher. Inte heller förlora såpass mycket att hoppet överger en trogen Jack. Ungefär som vårvädret som valt att komma och gå.
I dagsläget har Swansea ingen extraanfallare att kasta in när motståndarmålet är en fet moster. Bayo har brutit benet. Chris Jones finnes, tonåringen, men han kan knappast räknas ännu. Han lider av extremt begränsad speltid och bara något enstaka mål i en cup jag glömt namnet på. Hans tid kommer kanske nästa säsong. Misslyckas laget kan vi skylla på allt detta och förbanna styrelsen som inte skaffade en striker av Championshipklass. Det känns skönt att skylla på någon när man vet att man har rätt…
…förresten, framme i Västervik. Stefan Edberg-land. På sommaren lever man upp med festival och hamnliv. Och speedway! Idag är staden grå och jag kan räkna till sju individer allt som allt på gatorna. Om fem minuter är vi inte kvar och beger oss mot Söderköping. Är det bättre där? Sen Norrköping, Stockholm, min kalla 2:a. Är det bättre där?
Vem är Lee Trundle?
1 mars 2007, Kungsholmen, 00:25
Efter hyllningen av Lawrence var det givetvis omöjligt att sluta tänka på Lee Trundle. Jag hade nästan dåligt samvete. Den största stjärnan i Swansea och en mycket speciell spelare som vunnit interna skytteligan de senaste åren. Givetvis kommer jag på att skriva detta när klockan är över tolv och jag ska upp om sex timmar. Men nu har skrivandet påbörjats och avslutas när allt är klart. Fan att natten är tiden då kreativiteten går på högvarv.
Hittills i år har Trunds fått mottaga en del kritik bland en många fans för att inte riktigt ge 100%. Man har talat om övervikt och allmänna divalater. Fortfarande har han gjort 14 mål under de 23 matcher där han varit med i startelvan. Som sagt: livet är hårt.
Lee Trundle föddes i Liverpool 1976 och debuterade precis som Lawrence ganska sent på professionell nivå. Klubbar som Stalybridge Celtic, Southport och Rhyl skrämmer knappast slag ens på klubbar från allsvenskan. Eller, det vete fan. I den sistnämnda klubben kom han verkligen igång med målskyttet (år 2000) och satte 18 baljor på 22 försök. Den forne Swanseatränaren Brian Flynn fick upp ögonen för Trundle och köpte honom till Wrexham för £60.000. Även på denna aningen högre nivå flöt det på fullständigt obehindrat fram till 2003.
Detta år plockade samme Flynn över honom till sin nye arbetsgivare Swansea. Summan var gratis då Trundles kontrakt med Wrexham gått ut. Ganska ok med tanke på vad han sedan givit klubben tillbaka. För övrigt var flertalet klubbar ute efter honom här: Port Vale och Coventry för att nämna några. Omgående blev Trundle klubbens nye kelgris som med sin annorlunda, tekniskt akrobatiska spelstil, imponerade. Han var samtidigt med i toppen av skytteligan i League Two. För er som missat det kan ni kolla på några trevliga klipp här (1...2) som visar på humor och skicklighet. Speciellt då han rullar bollen över axlarna/nacken, ca. 1.40 in i klipp 2, är sevärt i matchen mot Huddersfield. Hittills är det totala ligamålsnittet imponerande 73 mål på 127 matcher från start.
Annan intressant fakta: 2005 försökte Sheffield W köpa loss honom för £750.000. Klubben tackade nej! Jag tror inte vi behöver vara rädda att tappa honom om han inte själv vill lämna Swansea. Förra året vann Swansea Trophycupen varpå Trundle och en annan trotjänare (Alan Tate) höll upp en flagga där det stod F*** off Cardiff! Denna klubb är Swanseas största rival. Man kunde också se Trundle i en t-shirt där en Swanseaspelare urinerade på en Cardiffdito. Polisen imponerades inte lika mycket som en del Jacks, varpå böter och polisanmälningar blev följderna. Spelarna ursäktade sig med att de inte förstått att orden och handlingen kunde uppfattas som kränkande.
Lee Trundle: jag kommer aldrig att kritisera dig fotbollsmässigt. Hoppas du väljer att fortsätta några år till. Mot 20 mål 06/07!
avskaffacuper.nu
26 feb 2007, Kungsholmen, 16:10
I detta korta men intensiva inlägg kommer jag att såga eller hylla ett par av de cuper som lag från Wales och de engelska lägstadivisionerna deltar i. Swansea, som spelar i CocaCola-ettan eller League One, har förutom ligaspelet fyra cuper att försöka avverka innan kön till sjukstugan är lika lång som möjliga startelvor. Vi går igenom dem en efter en och kommenterar respektive arrangemangs relevans.
FA-cupen: Denna klassiska cup är givetvis svår att kritisera. Spelar man i någon av de engelska ligorna (där de främsta walesiska lagen; Cardiff, Swansea osv. också spelar) är det ära och prestige att medverka här. 674 lag var med 05/06. Kommentar: finns det någon som inte tycker Swansea eller andra mindre klubbar ska spela här, får ni gärna gå in på forumet och beklaga er. Avskaffa! (inte)
Ligacupen/Carling cup: mindre populär version av FA-cupen, med lite färre lag (92) och dubbelmöten från semifinal. Publiken föredrar FA-cupen. Kommentar: denna cup, som byter namn efter sponsor, känns ganska urvattnad för lag som har 46 ligaomgångar och en mängd andra matcher att ta itu med under tio månader. Fördelen är att seger i tävlingen kan leda till spel i UEFA-cupen. Men, hur troligt är det för lag ur L1 och L2? Eller The Championship?
Avskaffa! (nu)
FAW: 10 klubbar från Wales liga, de tre från engelska (Wrexham, Swans och Cardiff), vinnaren i Welsh Cup, plus några mindre walesiska klubbar gör att turneringen består av 16 lag. Prissumma: £100.000 och lite TV-intäkter. Swansea har vunnit de senaste två åren, men är utslagna denna säsong. Kommentar: Det är småmysigt med en tävling där de inhemska klubbarna möts. För de inblandade smålagen är prissumman givetvis ett väldigt välkommet tillskott. Även för Swansea förvisso, som kan köpa en spelare till. Men man klarar sig ändå och cupen skulle kunna vara en del av sommarträningen under ett par veckor istället för mitt under säsongen. Avskaffa! (inte, men gör om evenemanget, nu)
JPT (Johnstone´s Paint Trophy): Trophycupen spelas av lag ur de två lägre engelska divisionerna. Swansea vann 05/06. Mål av Trundle/Akinfenwa och 2-1 mot Carlisle.
Kommentar: Tja, personligen tycker jag denna cup är den absolut mest överflödiga. Många matcher dessutom: 32 lag. Som ett slags tröst för smålagen som missar spel i Europa. Avskaffa! (nu)
… min vän 22. Tallest.
23 feb 2007, Kungsholmen, 23:55
Vet ni vem som jobbade i en matbutik, blev soldat och först vid 26 års ålder blev professionell fotbollsspelare? Och vem som kallas Tallest av sina lagkamrater i Trinidad & Tobago? Jag förstod väl att ni skulle veta det.
Dennis Lawrence, mittback i Swansea, föddes i Morvant, T & T, den första augusti 1974. Efter att ha spelat fotboll i Defence Force från 1992 (ett lag från T & T) rekommenderade Clayton Ince, då målvakt i Crewe och landsman med Lawrence, honom för sin agent. 2001 anslöt han slutligen till Wrexham där det gick ganska trögt till en början. 03/04 lossnade det dock och han blev vald till Player of the Season i den walesiska klubben. ”Genombrottet” gav också eko i landslaget och Lawrence var den första spelaren från Wrexham som deltog i ett VM! Vem minns inte hjälteinsatsen mot Sverige till exempel? Det var också han som gjorde det avgörande målet mot Bahrain som överhuvudtaget tog Trinidad & Tobago till VM. Totalt har Lawrence spelat 66 landskamper. En annan sak han är känd för är att han tog kontakt med Port Vales Christopher Birchall och frågade om han ville representera T & T.
Efter 203 matcher och 5 år i Wrexham var det så dags att ta ytterligare ett steg i karriären. Swanseas mittback (och kapten) Garry Monk skadade sitt knä allvarligt i säsongsinledningen 2006. Man hörde då av sig till Lawrence och denna anslöt till klubben 16:e augusti. I handen fick han ett kontrakt fram till 2008 och en tröja med nummer 22. I sin debutmatch mot Doncaster (seger med 2-0) blev han utsedd till MoM. Sedan dess har Lawrence startat 24 matcher för klubben, vilket är flest tillsammans med Willy Guéret (29 matcher, målvakt) och Alan Tate (27, överallt). Han har gjort fyra mål hittills, mestadels via huvudet på inlägg och fasta situationer: han är 201 centimeter kort. Nu när både ovan nämnde Monk och Darren Pratley är skadade agerar Lawrie kapten.
Det är kul att ha en så karismatisk spelare i Swansea och jag var bara tvungen att göra ett litet faktamässigt inlägg för att hylla Dennis! Hoppas han stannar tills han är 40 år.
Logiskt mellanår
21 feb 2007, Kungsholmen, 20:30
Kanske har jag och några andra gått alltför hårt åt Swansea denna säsong. Laget har ställt upp förväntningar på sig själva och därmed har också många fans ryckts med i (tron på) framgångsvågen. Spelare och tränare har hela tiden varit helt fokuserade på att nå The Championship 2007; kanske mer fokuserade på det än att faktiskt vinna matcher. Här följer en liten uppställning av resultat mot klubbar som just nu ligger på direkt- och kvalplatser i League One:
Scunthorpe: 2-2 (b), 0-2 (h)
Oldham: 0-1 (b), 0-1 (h)
--------------------------------
Yeovil: 1-1 (h), ej spelad (b)
Nottingham: 1-3 (b), 0-0 (h)
Bristol C: 0-0 (h), ej spelad (b)
Tranmere: 0-0 (h), ej spelad (b)
På de nio spelade matcherna har man alltså lyckats skrapa ihop fem poäng vilket är klart bristfälligt. Ha i åtanke att samtliga återstående matcher mot topplagen är på bortaplan. Ändå ligger Swansea på en sjundeplats och skuggar (nästan) Tranmere: man är fem poäng efter och har en match mindre spelad. Ingen omöjlighet på 13 matcher att plocka in detta.
Varför ska man då vara försiktig i kritiken? Tittar man på 2000-talet ser det ut så här:
00/01: man åker ur näst lägsta serien
01/02: 20:e plats i lägsta serien
02/03: 21:a plats i lägsta serien (se glädjescenerna när man klarat sig kvar här)
03/04: 10:e plats i lägsta serien
04/05: uppflyttning till L1! (Nya Liberty Stadium öppnas)
05/06: 6:a i serien: finalförlust mot Barnsley i kvalet
I år har motgångarna så smått smygit sig på. Resultaten går inte riktigt som man vill. Tidigare managern Kenny Jackett har kritiserats i stort sett hela säsongen och några spelare (läs Knight) har gjort sitt för att skapa dålig stämning. Nu har managern avgått, vilket i sig är ganska märkligt med tanke på vad han lyckats med under sina knappa tre år. Uppflyttning. Fin sjätteplats första säsongen i L1. Vinnare av walesiska FA-cupen 2005 och 2006. Vinnare av Trophycupen 2006. Livet är hårt Kenny!
Givetvis är det helt logiskt om Swanseas resa uppåt i ligorna tar en liten paus denna säsong. Det vore dumt av klubben att ställa in sig på detta mentalt när man fortfarande har chansen. Men jag tänker på alla Jacks som är förbannade på trögheten i klubben just nu. Vi får hoppas att den nye managern (bestäms antagligen vem i veckan) får lite arbetsro resten av säsongen och kan skapa en bra lagsamman- hållning. Misslyckas man gå upp bör Swansea satsa på kontinuitet och se till att stommen i laget (just nu: Lawrence, Tate, Britton, Pratley och Trundle) stannar under sommaren. Sedan finns det ett par lirare som kanske mer står för själ än kvalité och här tänker jag på Robinson och O´Leary. Dessa kan också vara viktiga puzzelbitar inför nästa år. Våra nya ytterbackar (Painter/Duffy) har det inte lossnat helt för ännu, men jag tror båda besitter än potential som kan vara aktörer i en ny framgångssaga.
Roligaste läsning idag: Albiol i Valencia säger att han tränade på kvällens CL-möte mot Adriano genom att spela Playstation.
Hasta Luego!
Varför håller man på ett skitlag?
18 feb 2007, Kungsholmen, 22.15.
Frågan har dykt upp på Forumet vid ett antal tillfällen. Ibland har man också frågat sig själv vad för förening man ställer sig bakom när man ser Ronaldo glänsa i Manchester U., Gerrard avlossa sin bössa från 30 meter eller då Henry leker med någon back från Watford. Och hejar man på en stor klubb kan man se sitt lag på TV varje helg. Minst. Personligen har jag aldrig sett Swansea i verkligheten, även om det lär bli en resa under 2007 eller nästa vår. Troligtvis med några andra Jacks som känner likadant. Den walesiska kusten, stränderna, Lee Trundle* och Kris O´Leary** har skapat denna längtan under hösten och vintern.
Förhoppningsvis möter man lag som Ipswich, Cardiff och Wolves då även om det känns tveksamt: säsongen har inte varit den smidigaste och man har pendlat mellan just över- och under kvalstrecket. I en undersökning på vitalsport.co.uk tror ungefär 66 % av fansen att Swansea missar Playoff-platserna och jag tillhör dessvärre den skaran också. Vet inte om jag är pessimist eller realist i denna fråga och det gör detsamma. Misslyckas man är jag åtminstone förberedd.
Hur det än går kommer jag att fortsätta vara Swanseasupporter och drabbas jag inte av skrivmässig kollaps eller andra olyckor är jag redaktör på Svenska Fans. Efter att ha sett en match med Barcelona och frapperats av god teknik och onetouchs slår jag på datorn. Läser om hur Swansea kryssat mot ännu en toppkonkurrent och irriterar mig på den darriga backlinjen och mittfältarna som måste jobba hem mer. Hur f** kan anfallarna pricka målvakten tre gånger från fem meter under 90 minuter? Känns det bra då? Matchmässigt ruggigt dåligt, en känsla man skakar av sig på nån timme. Mentalt mår jag ungefär som Zlatan gör när han i hemlighet har trixat boll med smågrabbarna i Rosengård: ”det är här den riktiga fotbollen spelas … känslan … engagemanget. Kunskapen är oväsentlig”. En stor värvning i Swansea går på £300.000, inte £12 miljoner. Något lokalt företag sponsrar med lite pengar och sätter eventuellt sitt namn på stadion. Men det kommer ingen rysk oljemiljardär och skapar ”Swanski”. Det är charmigt att det förhåller sig på detta sätt. Det skulle kännas fel långt in i själen om det inte vore så. Tränarna måste göra allt för att hålla ihop laget och spelarna måste kämpa för att kunna fortsätta vara professionella fotbollsutövare. Fansen bryr sig inte om vädret. I Sverige får man förlita sig på nätet, mailvänner och förhoppningsvis någon radiostation. Sammanhållningen bland fans blir enorm och man hoppar inte på varann i ämnen som politik, religion och andra tråkigheter i diverse forum. Man bråkar istället om fotboll och berättar anekdoter.
Fortsättning följer i detta ämne skulle jag tro. Nu kan jag i alla fall hänvisa till en sida varje gång vänner och andra undrar varför jag håller på ett skitlag.
* målskytt nr. 1 sedan några år
** i Swanseas A-lag sedan 95/96. Har varit utlånad och ifrågasatt men alltid kommit igen.
Jackett sparkar sig själv
15 feb 2007, Kungsholmen, 23:45.
Jaha, då var Kenny Jackett borta. Folk med anknytning till Swansea; fans, styrelse och spelare må ha haft delade meningar om denne manager. Men det var ändå han som själv tog initiativet till avgången, utan påtryckningar från styrelsen med Jenkins i spetsen. Tvärtom, de ville ha honom kvar. Man skulle satsa på långsiktighet. Och man kan ju inte anklaga Jackett för misslyckanden: avancemang till L1 och några titlar sedan 03/04 är inte alls dåligt egentligen.
Fans har dock knorrat en del denna säsong. Detta var en av huvud- anledningarna till hans avhopp. Efter att ha varit så nära ifjol (förlust mot Barnsley i kvalfinal) var det många som hoppades på direktplats upp i farstun till finrummet omgående. Nu lär det inte bli så i år. 11 poäng på 15 matcher är svårt att knapra in, speciellt när man är så ojämna som Swansea. Kvalplats är möjlig såklart och hit ska vi fanimej nå. Blackpool känns heta dock, man har lika många poäng med två matcher mindre spelade. Hoppas Abbott kommer igång och börjar leverara mål!
Oj, nu börjar spekulationerna att dra igång i huvudet igen...så som de har gjort i 31 omgångar. Var var vi? Jackett! Personligen har jag aldrig riktigt fått grepp om den karlen. Han har gjort sig ovän med kvalitetsmässigt goda spelare så som Knight och Watt. Den sistnämnde är kvar och fryser för det mesta på Swanseas bänk. Är det managern det är fel på? Eller är spelarna riktiga "Cassanos" som ställer till med elände var de än hamnar? Ingen utanför klubbhuset vet med säkerhet. Jackett har också kommit med en del torra svar som: "we need consistency" när man vinner, förlorar, vinner , förlorar...jaja, det fattar väl alla. Har denna torrhet/brist på självkritik ledit till att inget spelmässigt förbättrats i år? Who can say. Jag tror ändå Jackett skapat lugn i truppen. Man har sparkat ut bråkstakarna. Satsat på de som brinner för klubben, lyft fram ungdomarna till A-laget. Detta lugn är antagligen precis det som en klubb på väg framåt behöver. Det räcker inte med god ekonomi och nya flashiga företagsnamns-arenor. Så jag är egentligen väldigt kluven i denna fråga. Jag beundrar på ett sätt klubbar som Manchester United som har sin ikon sir Alex F. år ut och år in. Jag gillar Scholes, Totti, Del Piero, Puyol och ett fåtal andra som står symboler för sina klubbar. Jag uppskattar Trundle som det hela tiden ryktas om men som alltid stannar. I år fyller han 31 och snart kan man sluta oroa sig över bud från bättre klubbar. Blir det han som tar Swansea till Premier League 2015? Som nytillträdd manager alltså.
