SweDonsresan AFC Wimbledon - Shrewsbury
Fyra glada svenskar åkte över till London för historiens första organiserade SweDons-resa. Det här är vad vi fick vara med om.
För varje resa finns det såklart (minst) lika många reseberättelser som det finns resenärer. I det här fallet var vi fyra, men reseberättelsen blir en:
Fredag
Att ta ett morgonflyg för att ha hela fredagen i London kändes som helt rätt sak att göra när vi bokade. Det kändes inte lika rätt att göra när klockan ringde strax efter fyra på fredagsmorgonen. När jag väl klev upp och såg att solen var på väg upp över Uppsala kändes det trots allt bra, jag var ju på väg till England för att återigen få se öarnas finaste fotbollsförening tillsammans med några likasinnade. Det blev buss till Arlanda för att möta upp Henke för pre-flight frukost som serverades av en engelsman med säsongskort på Stamford Bridge. Han skulle självklart över för att se FA-cupfinalen dagen efter. Vi önskade honom inte lycka till.
För vår del var det ju knappast en stor final som väntade men väl den sista matchen under klubbens första år i League Two, där laget redan gjort vad man kunde begära och klarat kontraktet. Matchen mot Shrewsbury skulle nu bara bli en liten defilering innan förberedelserna för nästa säsong tog vid. För oss svenskar var det dock så mycket mer, detta var första gången som SweDons organiserade resa och en fyra man stark trupp skulle göra resan över.
En smidig flygresa och en lika smidig tågtur senare var vi framme i Kingston för incheckning på hotellet. Det blev en första öl (och en andra), ett besök uppe på Vision Sport Publishing där Henkes polare jobbar och visade oss lite nya böcker. Det hann också bli en lunchpizza innan det blev dags att möta upp vår första medresenär Linus från Söderköping som hade intagit en pub i närheten. En Guinness senare var även Niclas från Motala på plats i Kingston och vi hann ta ett par öl tillsammans innan denne herre skulle vidare på speedway-fajt i andra änden London.
För oss tre kvarvarande var nästa punkt på schemat ett besök på puben Fox and Grapes. Där bildades 1889 Wimbledon Old Centrals av elever på skolan med samma namn som låg på samma gata som puben. Den är dessutom belägen alldeles intill grönområdet Wimbledon Commons, där laget spelade matcher sina första år, och där AFC Wimbledon höll spelaruttagningar sommaren 2002. Under de år som the Commons användes som matcharena fick Fox and Grapes utgöra omklädningsrum och, gissar jag, törstsläckarställe efter matcherna. Historisk mark såklart och lite spända var vi då vi fått höra att Wimbledons historia skulle uppmärksammas med en plakett inne på puben.
Så var dock inte fallet och personalen på det som nu blivit en s.k. gastro-pub var måttligt imponerade av tre svenskar som svamlade Wimbledon Football Club. Det blev bara ett kort depåstopp på den visserligen väldigt mysiga, men lite väl fina, Fox and Grapes. För egen del tog kvällen slut där då en ordentlig feberattack satt in. Det blev taxi tillbaka till rummet och i säng före nio. Linus och Henke fortsatte att utforska publivet i Kingston men det blev en rätt tidig kväll för de med tillslut efter en lång dag med resa, öl och nya trevliga bekantskaper.
Klassisk Wimbledonmark, numera något Wimbledon-ovänlig.
Lördag
Efter tolv timmars febersömn vaknade jag upp och kände mig laddad för matchdag. Det blev vegetarisk English breakfast på puben med några av de äckligaste ”korvar” jag någonsin ätit och lite mer vila på rummet innan det var dags att bege sig mot Kingsmeadow. Där mötte jag, Henke och Linus upp Niclas som kom från andra hållet. Vi fixade våra biljetter, hängde upp flaggan inne på Tempest End och tog ett besök i shopen innan det blev arenapuben. För egen del blev det en alkoholfri lördag då jag inte ville sluta som kvällen innan men de andra hann dra i sig ett par rundor innan match. Linus briljerade med sina ölkunskaper och fick Niclas att utöka sitt galleri av provade sorter rejält. Det blev en snabb burgare innan match och i kön stötte vi på två svenska Shrewsbury-supportrar, tillika elfsborgare, som hade tagit sig till Kingsmeadow. Linus lyckades också lokalisera den Mr Potatohead som han pratat om kvällen innan.
Efter en ganska så trist första halvlek där inte ens de tillresta Shrewsbury-fansen som firade uppflyttning klarade av att skapa stämning blev det bättre fart i den andra halvleken. På dryga tjugo minuter gick matchen från 0-0 till slutresultatet 3-1 och det var rekordköpet Byron Harrison som inledde målskyttet med sitt blott andra ligamål för säsongen. Luke Moore utökade ledningen innan Shrews kunde reducera. Wimbledon och Luke Moore kunde dock snabbt svara och med en halvtimme kvar kändes matchen avgjord och återigen rätt så avslagen. Det mest spännande som hände var att maskoten Haydon the Womble dagen till ära fick sig en liten publiksurfning på Tempest End.
Luke Moore underst i högen när ett av hans två mål för dagen firas. I bagdrunden Tempest
End och SweDons-flagga.
Samtidigt som det var sista gången vi fick se Reece Jones, Jamie Stuart, Fraser Franks, Chris Bush och Brett Johnson på Kingsmeadow så fick vi också se nästa generation göra entré när 18-årige Huw Johnson fick göra sin ligadebut i slutet på matchen. Efter matchen var det fint att se kapten Jamie Stuart dra ihop laget för ett tackvarv runt arenan. Stuart själv gick runt och skakade hand med folket längst fram och det var rörande att se den inställningen från en spelare som visste att han gjorde sin sista match för klubben. Det var också tydligt att Stuart gjort stort intryck på folk under sina 17 månader i klubben.
Jamie Stuart och resten av laget tackar fansen för säsongen som gått.
Efter handskakning med Stuart och standardskämt om att aldrig mer tvätta händerna blev det återigen arenans pub för dryck och FA-cupfinalen som visades på storbildsskärm. Henkes kompis Barrie som jobbar för klubben fixade in oss i Presidents Lounge där sponsorer, spelare och club officials hänger efter match. De som förut funderat på att aldrig mer tvätta handskakningshanden fick större skäl till det då legenden Marcus Gayle fanns i rummet. Han stod och hängde vid baren med gamle Liverpoolspelaren (och nuvarande spelaragenten) Phil Babb. Gayle förärades med en SweDons-pin som han bar med stolthet resten av de tio minuter vi var i samma rum som han.
Marcus Gayle med sin nya favorit-accesoar.
Under halvtidsvilan på Wembley/teven var det dags för traditionsenlig säsongsavslutning, eller Ivor Heller show, inne på stora barens lilla scen. Heller är Commercial Director i klubben och håller efter varje match en liten presentation med Man of the Match och sponsorer. Med en kropp som den rundaste av de sju dvärgarna, både på bredden och på höjden, och en käft som går i ett blev det stor underhållning när han intog scenen. Den här dagen var det såklart lite extra då det förutom Man of the Match (Luke Moore) skulle presenteras årets spelare (Sammy Moore) och årets unga spelare (Billy Knott). Alla tre uttryckte en vilja att stanna i klubben vilket såklart möttes av jubel och i Sammys fall vet vi att det blir så redan nu. Jamie Stuart fick hålla ett sista tal till fansen och Terry Brown fick prata lite om satsningarna inför nästa säsong. Det hela avslutades med att Sammy Moore, uppbackad av Jack Midson och Chris Bush, sjöng ”Build me up buttercup” inför en jublande bar. Det störst jublet för kvällen kom dock när Heller drog upp dagens maskot, en tolvårig tjej, på scenen och det visade sig att tjejen var minst ett huvud längre än Heller.
Ivor heller med Young Player of the Year, 173 cm långe Billy Knott.
Efter allt detta hann vi med att se slutet på FA-cupfinalen där resultatet såklart möttes av burop inne på puben. Lite mer barhäng blev det innan vi drog vidare för att få oss en curry i magen då Londons bästa indier utlovades. Jag vet inte hur det var med den saken men gott var det i alla fall och skönt att sitta ner en stund och hinna lära känna resesällskapet ytterliggare. Både Niclas och Linus har sett mycket och hade en del sköna historier att dela med sig av.
Från indisk restaurang begav vi oss till puben Prince of Wales som måste vara en av de ruffigaste i södra London. När vi skulle kliva in stod det tre killar på trappan som hälsade Henke välkommen med orden ”don’t go in there”. Inte blev det bättre därinne där stora män utan hår på huvudet raglade runt bland lika stora kvinnor med lite mer hår på huvudet. Kontrasten mot gårdagen och den fina, välpolerade Fox and Grapes med sina välklädda middagsgäster var total. Stämningen var dock hjärtlig, men man anade att man inte skulle komma billigt undan om man gjorde en tabbe. Att Aldershot-fans ska ha attackerat samma ställe i syfte att bråka med lite Wombles framstår verkligen som ett misstag, särskilt om man vet hur gärna engelsmännen försvarar sina stamhak. Vi fick i oss en runda och sedan var det dags att runda av kvällen. Vi lämnade Niclas, som bodde åt andra hållet och dessutom skulle på Loftus Road dagen efter, för den här gången, och begav oss tillbaka till hotellet för lite välförtjänt sömn. Jag och Henke sov som stockar och hörde inget av den polisinsats som väckt Linus klockan fyra på morgonen. Vi hade hört att Kingston by night kan vara lite stökigt och det var tydligen ingen överdrift. Jag ska hålla utkik efter bilderna på TV4 Poli… förlåt, TV4 Sport under hösten.
Söndag
Söndagen inleddes med samma frukost som dagen innan, på puben The King’s Tun, innan det blev färd in mot centrala London. Vi lämnade Linus åt sitt öde i kollektivtrafiken då han verkade angelägen att hinna med ett besök på sin favoritpub på vägen ut till Stansted. För mig och Henrik blev det lite bläddrande bland skivor på Oxford Street och lite klädshoppande (för Henrik i alla fall) på Carnaby Street innan vi hittade en O’Neill’s som kunde ge oss både öl och Newcastle – Manchester City på storbildsskärm. Efter några öl, en burgare och lite småprat med den svenska (såklart…) servitrisen var det dags att börja runda av helgen och bege sig ut mot Heathrow. Hemresan gick lugnt och fint till, förutom en incident där Henke tydligen åkte flygplan på fel sätt och därför blev utskälld av gammal farbror med för lite sömn/för mycket bakfylla/för mycket ångest över att komma hem/annat passande irritationsmoment i kroppen.
Glad, nöjd och stolt över att ha varit med och styrt ihop tiderna första organiserade SweDons-resa satte jag mig på bussen hem till Uppsala igen. Glad och nöjd var jag också över att resan blivit minst så rolig och över att ha träffat mina fellow Wombles Niclas och Linus. Vår resa var nu slut, men för våra gemensamma resor var det här bara början.
