The Dons are going up! Matchrapport AFC Wimbledon - Luton Town 4-3 efter straffar
En nio år lång resa fick sitt slut i lördags då AFC Wimbledon besegrade Luton i finalen Blue Square Bet Premiers Play-Off. Därmed knep man en plats The Football League och lyckades bevisa för FA och resten av fotbollsengland att man är en klubb att räkna med.
Vad skriver man om en match man knappt minns någonting av? Vid det här laget vet ni vad som hänt och hur det hände, och när Danny Kedwell slog in den avgörande straffen försvann 120 minuters fotboll och de nio föregående straffarna ur mitt huvud och ersattes av ett härligt skrikande, tårögt, kramande och lyckligt NU, som jag lyckligtvis fortfarande befinner mig i. Minnesbilderna från det som hände tidigare under matchen börjar dock komma tillbaka och ser ut ungefär såhär:
Det märktes direkt att det skulle bli en fartfylld och rolig match att titta på. I den sjunde minuten slog Danny Kedwell in bollen i mål efter en målvaktsretur på Kaid Mohameds skott. Han var visserligen redan avvinkad för offside, men de Donsfans som tvivlat på vår förmåga att besegra Luton fick tänka om. Båda lagen visade tydligt att man var här för att vinna för det var en anfallsrik match vi bjöds på med många chanser åt båda hållen. Trots att det var spelmässigt jämt var det Luton som kom fram till farligast lägen, men både Wimbledon-försvaret och framförallt Seb Brown i målet visade tydligt att man inte skulle ge sig så lätt den här dagen, och vi fick se många härliga räddningar. Ordinarie speltids bästa chans kom så sent som i den 89:e minuten när Lutons Jason Walker överlistade både försvar och Brown, men nicken tog i stolpen.
Oavgjort efter full tid och förlängning väntade. Väl där tog det inte mer än några sekunder innan Luton återigen var nära att ta ledningen, men Kedwell kunde rensa på mållinjen. Resten av förlängningen var dock Wimbledons och man hade flera fina lägen att avgöra matchen på. I mitt minne ekade under hela förlängningen Mansfields öde från FA-Trophyfinalen då de förlorade på ett mål i den 120:e minuten men trots fortsatt anfallsrikt spel från båda the Hatters och the Dons slutade dock matchen 0-0 och straffar väntade.
Straffläggningen kunde inte börjat bättre. Seb Brown gick åt rätt håll och satte rejäl press på Luton. Sam Hatton och Luke Moore satte sina straffar och ställningen var 2-2 när Kaid Mohamed skulle avsluta den tredje omgången. Jag började ana oråd när delar av publiken började sjunga hans namn redan innan straffen och mycket riktigt la han den sämsta straffen av alla och Luton hade utjämnat. Om man då började tvivla lite på att det skulle gå vägen behövde man inte tvivla länge. Samme Jason Walker som tidigare prickade virket lade en meterhög straff nära mitt i målet. Brown som slängt sig åt rätt håll men såkart längre ut mot stolpen lyckade sträcka sin övre hand uppåt och bakåt och räddade straffen. Efter mål av Yakubu och Lutons Jake Howells låg matchavgörandet i Kedwells händer. Danny visade ingen tvekan utan dundrade in avgörande 4-3 och det kändes som ett slut för bra för att vara sant. Lagkaptenen, krigaren, skyttekungen och mannen som enligt många fans förkroppsligar "the spirit of Wimbledon" fick slå in den avgörande straffen. Glädjen på planen och på de blågula läktarsektionerna visste inga gränser.
En härlig resa tillbaka till London väntade oss men den får ni läsa om senare. För AFC Wimbledons del har en nio år lång resa nått sitt slut. En ny har bara börjat.
