The Goodison Roar
Vaknade klockan 06.00, förvånansvärt pigg. Drömde om The Goodison Roar. Det närmar sig. Mitt första Merseyside-derby på plats. Inte undra på att det är svårt att sova!
Har kollat biljetterna i innerfickan – en till mig och en till min son – en sisådär femton gånger efter att vi fått dem på middagen med övriga Swedish Toffees igår kväll. Kanske inte ett helt friskt och normalt agerande, men det är något definitivt med pappersbiljetter. Antingen har man dem kvar eller så… hemska tanke!
Vi är nästan sjuttio Swedish Toffees i Liverpool inför derbyt. I våra mått mätt ett nästan osannolikt antal. Och alla är vi ute efter ögonblicket – ett elektrifierat Goodison Park. Men det kan också gå helt åt h-vete. Det känns som om insatserna är nästan för stora, åtminstone mentalt. Borde väl gjort som vanligt och satsat mina respengar på en enklare match… Men nu är man här.
I fredags skojade den gamle legenden Duncan McKenzie med min son på en middag med Everton Former Player Foundation. För oss som såg på Tipsextra på 70-talet är McKenzie liraren som var född i ett mer burdust fotbollsklimat än hans talang förtjänade, men som också kunde underhålla publiken med att hoppa över bilar. Visserligen Mini Coopers, men ändå. För min tioårige son var det mest en gråhårig farbror som visade en jättestor bild då han hoppade över en gammal bil och briljerade i konsten att räkna till femtio på svenska, något han lärt sig från hans tid i Österby bruk.
På kvällarna har jag försökt få kontroll på mina nerver genom att läsa Neville Southalls biografi The Binman Chronicles. Den legendariske målvakten var också på plats under fredagens middag. Något kraftigare, men lika annorlunda i sitt sätt att tänka och vara. En man som hellre tog bilen hem efter en stor cupfinal, istället för att fira med lagkamraterna. Om det inte vore för att hans Wales aldrig nådde ett slutspel, så hade han varit en av världshistoriens största, även utanför Merseyside.
Men det fanns fler legender på plats:
Dave "Cannon Ball" Hickson - en legendarisk skyttekung som var det enda ljuset under en trist period på 50-talet.
Joe Royle - ligavinnande centerforward som tog Everton till en FA-cuptitel som manager 1995.
Derek Temple - FA-cupvinnare 1966, där han också avgjorde.
Barry Horne - medlem av klassiska "Dogs of War", ett mittfält det gjorde ont att möta i mitten på 90-talet. FA-cupvinnare och numera kolumnist på Liverpool Echo.
John Bailey - FA-cupvinnare 1984. Och enligt Southalls biografi en av de främsta vänsterbackarna i Everton, bättre än Leighton Baines.... Som sagt, han är lite egen Southall...
Som krydda erbjöds även böner i form av intressanta verser som alla gick ut på att Everton skulle vinna på söndag. Det var inte mindre än den numera pensionerade kyrkohereden för kyrkan som ligger vägg i vägg med Goodison Park - Harry Ross - som levererade dessa konststycken. Han är själv blå rakt igenom och en stor profil i lokalsamhället runt Goodison.
Ja, och så bjöds vi på stand up av en väl så åldrad brittisk komiker. Allt på scouser-dialekt. Han skojade visst även med oss svenskar, men förutom att vi snappade upp ordet swedish några gånger så kunde han lika gärna talat på Mandarin.
Som målvakt blev aldrig Southall nervös. Det fanns inte i hans DNA. Jag skulle behöva lite av det DNA: at just nu.
En rejäl frukost. En nedvarvande promenad på stan och sedan är det dags att bege sig ut mot Goodison Park och möta upp med övriga Swedish Toffees på puben Thomas Frost.
Men nu är det snart dags… The Goodison Roar!
