Chelsea - Brighton
4 - 2

Trots nya defensiva tabbar – Palmer sken igen i galen vinst

Det var som att de tydligaste extremerna från förra säsongen kondenserades till en match. Försvaret var uselt och Cole Palmer makalös när Chelsea tog sin tredje raka ligavinst.

Chelsea gick till start hemma mot Brighton med en startelva som gav upphov till få frågetecken – möjligtvis förutom exkluderingen av Nkunku, hattrickskytten från i veckan?

Första halvlek: De tog bara sju minuter innan hemmalaget skulle släppa in, i en situation som gav starka ekon från förra säsongen och väckte frågan i fall det överhuvudtaget jobbats på den defensiva organisationen under sommaren; Moises Caicedo fick bollen i eget straffområde och passade till Colwill bara någon meter bort, som sköt bollen på närmaste Brightonspelare, och när den studsade upp i luften var Sanchez alldeles för het, lämnade sin målbur öppen och fick se Georginio Rutter nicka in den bakom honom. Hade det inte varit för att målskytten skadade huvudet hade det varit lätt att börja skratta – situationen var närmast komisk och förde tankarna till pojklagsfotboll. Undertecknad började själv tänka på en snarlik situation som inträffade när jag var tio år och spelade sjumannafotboll för Särö IK – ni hör ju.

Kanske var en noterbar skillnad från förra säsongen ändå att hemmalaget inte sänkte huvudena, tappade självförtroende och sjönk i intensitet efter målet – i stället var man mer aggressiva och kvicka – men man hade först svårt att förvalta det i någon riktig dominans. I stället var spelet ganska oorganiserat och slappt, något som säkerligen var till Brightons fördel.

Men sedan skulle något hända.

Tredje gången gillt

Mellan minut 18 och 21 kom de kungsblå i friläge tre(!) gånger; första gången blev Cole Palmer frispelad bakom Brightons höga backlinje av Enzo Fernandez men lade avslutet i stolpen, andra gången skedde exakt samma sak men Palmer stod offside, tredje gången var det Jackson som fick bollen, petade den förbi sin försvarare, och fri med målvakten fann Palmer som kunde passa in den i öppet mål.

Smått absurt nog verkade inte Brighton lära sig sin läxa och Madueke blev frispelad bara minuten efter; Sancho gjorde mål på ytterns passning men det dömdes bort för offside. Hur många gånger till skulle Brighton kunna stå med en så hög backlinje?

Frågan var om kvitteringsmålet och de samlade frilägena i första hand höjde hemmalaget eller chockade gästerna, men bara minuter senare var det dags igen: Jadon Sancho bolltrillade på vänsterkanten, försökte sig på ett väggspel med Enzo Fernandez och blev fälld. Föga förvånande var Cole Palmer stensäker(låt oss sluta med kallskämten nu va?) från straffpunkten. Hemmalaget hade vänt.

Fullkomligt sanslös

Ibland känns det som att hyllningskörerna för Cole Palmer aldrig kommer sluta sjunga, som att det enda som upptar medieutrymme om Chelsea ( i alla fall det enda positiva…) är hans otroliga talang, och jag har till och med kommit på mig själv med att bli lite trött på det; kan vi inte prata om något annat?

I veckan kom graderingarna för kommande FC 25 och Palmers ökning var en av de största någonsin, och då pratades det ännu mer om honom. ”Tar det aldrig slut?” Kände jag då.

Sedan har 22-åringen en insats som idag, och då tycker jag att det enda vi både prata om är hans nivå, att Chelseas officiella kanaler inte borde publicera annat än honom. PFP: Palmer for President.

I den 31 minuten gjorde han det kanske snyggaste frisparksmålet från en Chelseaspelare sedan Marcos Alonso mot Tottenham 2017 när han skruvade in bollen i målvakt Verbruggens vänstra kryss från 25 meter. Första halvlek var inte klar än och han hade gjort hattrick, och även om det inte var ett äkta sådant fanns det en fin symmetri i att ett kom från öppet spel, ett på straff, det sista på frispark.

Tio minuter senare blev det fyra när Jadon Sancho, som fortsatte sin hittills pigga tid i Chelsea, slog en smart genomskärare och Palmer fick använda sin starkare vänsterfot igen och trycka in bollen vid första stolpen. Visst borde Verbruggen varit där, men mål blev det och det gick att konstatera att matchen innan halvlek hunnit bjuda på SEX stycken.

Mellan Palmers tredje och fjärde skulle Brighton ha hunnit göra ett reduceringsmål, när Chelseas backlinje igen bjöd på makalöst slarv; har vi sett någon match lika indikativ av Chelseas styrkor och svagheter det senaste året som denna?

De sista minuterna innan paus dominerade Brighton, och känslan när lagen gick till halvlek var, trots tvåmålsledningen, att det sista inte nödvändigtvis var sagt än.

Andra halvlek:
Chelsea slog inte av på takten när andra halvlek inleddes utan visade på samma spelglädje som gav en ens ledning, och verkade trycka på för ett femte; huruvida det var på grund av ett glödande självförtroende eller för att man var smärtsamt medvetna om att man när som helst kunde ge bort ett mål vet vi inte.

Intensiteten sjönk emellertid med tiden, och när Cucurella, Madueke och Sancho alla blev utbytta i den 71 minuten var det som att samtliga på plan enades om att slå av på takten. Resten av matchen spelades lugnt av, och Chelsea gick trots två fruktansvärda defensiva misstag segrande, och har, återigen, till stor del Cole Palmer att tacka för det.

Dagens snackis: Cole Palmer. Diskutera!
Dagens fråga: Hur många matcher ska det gå innan Brightons nye tränare Fabian Hürzeler inser att det inte går att spela med en så hög backlinje på Premier League-nivå? Undertecknad fick PTSD-minnen från Arsenal hemma 2011. The Seagulls kommer bli förstörda om de fortsätter så här….