Två trotjänare avgör semifinalen
Jag hade en dröm igår natt. En mycket märklig dröm om jag får säga det själv. En dröm om två trotjänare som såg till att Everton vann med 2-0 mot Liverpool på lördag. Ja, ja säger den påläste, det är väl inte ett helt otippat resultat? Visst, och särskilt som trotjänaren Leon Osman nätade första. Men… i min dröm gjordes 2-0 av trotjänaren Tony Hibbert. Mannen som aldrig gjort ett mål.
Hibbo, som han också kallas, är född Evertonian och har så förblivit under hela sin karriär. Som pojk gick han på Goodison Park och såg på sina idoler, men redan som tioåring började han själv spela fotboll i Everton. Idag är han 31 år och är fortfarande kvar. Faktum är att den tacklingsstarke högerbacken är den enda spelare som varit med under hela David Moyes tioåriga era som manager. Det har blivit nästan 250 matcher. Han är också den Evertonspelare som gjort flest matcher – genom alla tider - i de europeiska cuperna.
Men… inget mål. Aldrig någonsin som seniorspelare. Och sedan Watfords Lloyd Doley satte en boll i nätmaskorna i december 2009 stod plötsligt Tony Hibbert i ensamt majestät som den spelare som lirat flest matcher utan att göra mål. Under denna säsong blev det dessutom lite extra pinsamt då Evertonmålvakten Tim Howard nätade mot Bolton och Hibbos ökenvandring var nu så ensam den bara kunde bli. Det går alltid ett sus på Goodison Park då han närmar sig straffområdet med bollen, vilket i och för sig inte är så ofta.
Tony Hibbert är nämligen något av en mästertacklare, men långt ifrån den offensivt moderna ytterbackstyp som hans kollega till vänster – Leighton Baines. Hibbo har visserligen förbättrat sina offensiva kvalitéer under de senaste åren, men hade han varit aktiv på 80-talet då backarna belönades mer för schyssta (och oschyssta…) glidtacklingar och hårt markeringsspel… Ja, då hade han spelat i engelska landslaget.
En hårt arbetande trotjänare som är impregnerad med modersmjölken i betydelsen av ett Merseysidederby.
Ossie
Hibbo spelade i det berömda ungdomslag som tog hem FA-Youth Cup åt Everton 1998. I samma gäng fanns ytterligare en liten kille som skulle spela en stor roll för Everton och David Moyes era - Leon Osman. Ossie gör 1-0 i min dröm och det skulle sannerligen inte vara otippat.
Leon Osman är fostrad i samma anda som Hibbo och har spelat nästan lika många matcher, men har dessutom hunnit med att göra 33 mål. Det kortklippta mörka håret har numera en hel del gråa slingor, men leendet och intensiteten finns kvar alltjämt. Ossie har egentligen aldrig ansetts som en startspelare och Everton har kontinuerligt köpt in spelare med betydligt vassare formella meriter. Ändå har han alltid kommit tillbaka. Tagit sig in i förstaelvan och blivit allt bättre år efter år. Ifjol klev han under våren fram som en mittfältsgeneral med viktiga mål och lysande spel. En spelare som kan spela vart som helst på mittfältet eller som släpande forward. Han har teknik, spelsinne och en känsla för vart målet ligger. Och en arbetsetik som passar David Moyes som handen i handsken.
Alla som följer Everton under en längre period får upp ögonen för den lille liraren och inser hans betydelse. Han kliver helt enkelt fram då andra misslyckas eller flyttar. När Mikel Arteta och Steven Pienaar försvann… ja, då insåg Ossie att han var tvungen att kliva in och ta rollen som kreativ dirigent. Och gjorde det riktigt bra. Bara sådär. I världens bästa liga.
Den 30-årige Leon Osman har aldrig gjort en enda landskamp för England. Om man uttrycker sig milt så finns det otaliga mittfältsspelare med betydligt sämre utförsgåvor som fotbollslirare som dragit på sig den engelska tröjan. Särskilt om man ser till det senaste åren årens prestationer av Ossie.
Men i The Royal Blue Jersey är han kung och ett mål mot ärkerivalen vore ju en härlig höjdpunkt i en äkta scousers karriär.
Tillbaka till drömmen
I drömmen närmar sig Ossie straffområdet efter ett delikat samspel med Leighton Baines och drar två Liverpudlinas, lyfter in bollen i bortre delen av nätmaskorna. Han höjer sin knutna högerhand, leendet spricker upp och Fellaini lyfter honom mot skyn. Allt i den 63: e minuten.
Jag glömmer aldrig suset på Goodison när Tony Hibbert fick bollen direkt efter Tim Howards mål mot Bolton eller då Everton-fansen under FA-cupsemifinalen 2009 slog upp ett plakat: ”If Hibbert scores, we riot.” Imorgon räknar jag med att den blåa sidan av Wembley kommer sjunga: ”Oh Tony Hibbert, he scores when he want.”
I den 84:e minuten kommer Tony Hibbert in istället för Ossie som får stående ovationer från alla Evertonians. Nu ska det tätas bakåt, men av någon märklig anledning uppstår en kontring när Liverpool trycker på för en kvittering. Jelavic stångar sig lös och plötsligt kommer Hibbo löpande på en helt öppen högerkant. Förvirrat vrider han huvudet för att se vem han kan passa. Ingen där. Öppen väg. Han stannar upp. Kommer på sig själv och sätter sedan fart. Nu är det dags! Vid ytterkanten på straffområdet pressar han skottet som flyger upp i nättaket. Någon mikrosekunds tystnad uppstår. Wembley befinner sig i chock – båda sidor. Hibbo ser sig nervöst om. Vad hände?
Sedan: Riot!
