Var det bara långa bollar förr?
Vi som växt upp med Tipsextra och engelsk fotboll på 1970- och 80-talen fick alltid inpräntat att det handlade om ett evigt långbollande och den riktiga fotbollen spelades i framförallt Västtyskland och Italien. Var det verkligen så?
Visst, det slogs ofta raka bollar mot en stor center som target-spelare, men faktum är också att alla framgångsrika klubbar under Tipsextra-perioden förordade one touch och att hålla bollen efter backen, men i ett högt och underhållande tempo.
Crazy Gang och The Hornets
De kanske mest kända och – ändå rätt charmiga – långbollsfundamentalisterna finner vi på 1980-talet i form av Wimbledons FC:s Crazy Gang och Watford, fast från olika perspektiv. Watford ansågs spela en anfallsvänlig fotboll med ett fyrmannaanfall, där de kreativa yttrarna John Barnes och Nigel Callaghan stod för det mest av skapandet på plan, vilket i sin tur krävde direkta bollar i korridorerna. Wimbledon la istället upp bollen mot centerforwarden och sedan handlade allt om en kamp om andrabollar och brutal intensitet.
Centrar som Wimbledons John Fashanu och Watfords Luther Blisset fick slita hårt. Om centrarna tidigare höjts till stjärnhimlen som legendariska målskyttar, handlade det under 80-talet lika mycket om att göra ett gediget jobb för sina medspelare. För både Blisset och Fashanu blev det faktiskt landskamper för England och om just Luther Blisset finns en historia från tiden då den legendariske Sir Bobby Robson var förbundskapten. En herre som var känd för att vara extremt disträ och aldrig egentligen hade någon koll på spelarnas namn.
En annan tidstypisk centerforward - Mark Hateley - kallades av Bobby Robson för Tony, varpå Mark själv försökte påtala att Tony var hans pappa som slutat spela fotboll, något som aldrig riktigt fastnade hos Robson. När han drog laguppställningen vid ett tillfälle så konstaterade han:
”Bluther´s number nine."
En förvånad röst hördes någonstans ifrån rummet:
”Who the fuck is Bluther.”
Det visade sig vara just Luther Blisset och Robson gick vidare, för bara för att du var en nummer nio, så var du inte längre den klarast lysande stjärnan.
Pionjären Herbert Chapman
Men den till synes något enkelspåriga taktiken med långa bollar har givetvis äldre anor, men det var sällan en genomtänkt taktik. Faktum var ju att managers och genomtänkt taktik är ju relativt nytt. Herbert Chapman får väl ses som lite av en pionjär med Huddersfield och Arsenal på 1920- och 30-talet, men fortfarande fram till - och för en del klubbar även efter - andra världskriget, så kunde lag tas ut av kommittéer eller styrelser och taktiken var liksom inte något ämne som dryftades. Spelarna skulle fixa allt på plan efter egen förmåga. Träning handlade ofta om så lite boll som möjligt. Allt i syfte att vara riktigt sugen till lördagens avspark.
RAF-officeren och hans anteckningsbok
Ett intressant skräckexempel på hur det kunde gå till bland långbollsfundmentalisterna var i Sheffield Wednesday på 1950-talet innan dess att en manager av den nya tiden – Harry Catterick - tog över. Det fanns en del att göra och ganska så snart skar det sig mellan Catterick och den som tidigare tagit ut laget och var lite allt-i-allo, en viss Eric Taylor. Visserligen hade man en imponerande arena i Hillsborough, vilken Taylor ville utveckla ytterligare, men det fanns inga träningsfaciliteter. Ja, eller ingen plan alls att träna på som tillhörde klubben, helt enkelt. Så att nöta in någon form av kortpassningspel fanns det inga möjligheter till. Dessutom hade ju Taylor inte varit sådär överdrivet intresserad av det taktiska, vilket innebar att han använt sig av en gammal RAF-officer att kartlägga varje spelare under säsongen och sedan föra bok på vad de gjorde och kunde i enlighet med vissa grundläggande parametrar som:
Ju oftare bollen är på motståndarens sida och helst straffområde, desto troligare är det att Wednesday gör mål.
Försvarsspelare skall inte hålla boll, utan i förstaläget skicka upp den på motståndarens planhalva och helst straffområde.
Inga pass mellan försvarare på Wednesdays planhalva.
Varje spelare kommer att konfronteras med sin statistik två till tre dagar efter match.
Forwards instruerade att skjuta på mål närhelst det fanns en möjlighet och skulle dessutom göra det X antal gånger per match för att inte bli petade.
Det hela tycktes komiskt, men exempelvis forwarden Albert Quixhall konstaterade när de fått kvoten att skjuta minst tre skott på mål per forward:
”I ´m going to shoot from the half-way line and get my quota in.”
Klassiska managers syn på långbollande
Harry Catterick ändrade på detta och i ärlighetens namn så är nog alla stora managers och lagbyggen därefter präglade av managers som ville spela boll efter marken och med visst taktiskt innehåll, även om man sällan gick in och detaljstyrde.
Brian Clough i Derby och Nottingham samt Bill Shankly i Liverpool tjatade alltid om att spela bollen till den som stod närmast och hade samma färg på tröjan. Bollen efter marken. Något som nöttes in via five-a-side. Listan kan göras lång. Joe Mercer i Manchester City, Harry Catterick i Everton, Harry Potts i Burnley, Matt Busby i Manchester U, Bob Paisley i Liverpool, West Hams Ron Greenwood, Howard Kendall i Everton, Kenny Dalglish i Liverpool och framförallt Bill Nicholson i Spurs, där man praktiserade ”Push and Run”, en form av brittisk tiki taka. Nästan alla framgångsrika managers förespråkade en fartfylld och underhållande fotboll där bollen i möjligaste mån skulle hållas på marken.
Underhållning
Tycker även att man kan lägga till Don Revies Leeds, visst där fanns ett större mått av kartläggning av motståndare och många menade att de stod för en rigid, cynisk och brutal fotboll. Men när väl begåvningar som Eddie Gray och Johnny Giles spelade ut, fanns där underhållningen som hos de andra. Detsamma bör nog sägas om George Grahams Arsenal, vars fokus var på försvaret i första hand, men även där spelades underhållande fotboll när de väl spikat igen bakåt. Frågan är dock om Graham själv någonsin fokuserade på det. Det sägs ju att när han ibland lät spelarna köra lite five-a-side, men såg att de tyckte det var lite för roligt, konstaterade han snabbt att de skulle gå tillbaka och träna på positionering i försvarsspelet.
Ja, underhållning har ofta varit en central del av den engelska fotbollen. Frågan är egentligen bara hur man ser på vad underhållning är. Ett taktiskt drivet italienskt catenaccio har ju sin tjusning, Barcas tiki taka en annan form, men det är den brittiska kortpassningsfotbollen med full fart framåt är nog den som fick mig att falla för engelska ligan. Det ligger i betraktarens öga, helt enkelt.
