Varför Everton är redo att utmana de rika
Nedräkningen för The Toffees fortsätter efter konstaterandet att om det funnits en historisk rättvisa (http://www.svenskafans.com/england/everton/En-konspirationsteoretikers-irrfarder-450903.aspx), så hade vi varit störst och bäst så går vi vidare med ett antal artiklar framöver kommer att försöka öka på spänningen inför säsongsstarten med olika vinklar vi tror kan vara av intresse att titta lite närmare på. Idag handlar det om de som lämnar, och på vilket sätt.
Jag minns tiden efter Howard Kendall i slutet på 80-talet då Everton värvade stort och extremt dyrt. Tony Cottee var exempelvis nytt transferrekord i England på den tiden. Dyrare än Paul Gascoignes övergång från Newcastle till Spurs! Men få spelare lyckades. Faktum var att det började likna en kyrkogård för lirare som ville finna det sista vilorummet för sin karriär.
Och när sedan pengarna började sina tack vare dåvarande ägaren Pete Johnsons vanskötsel av klubben, ja då handlade det inte längre om en klubb där karriärer dog, utan en klubb som endast lockade till sig spelare vars karriärer redan var begravda så pass att det växte mossa på deras gravar.
En ytterst sorglig tid.
Några få år av stolthet
Efter några få år av hyfsat återskapad stolthet, som kunde sammanfattas med Joe Royle, Andrei Kanchelskis, Duncan Ferguson och ”The Dogs of War”, så kulminerade det i uppställningar som innehöll avdankade lirare såsom David Ginola och Paul Gascoigne – så långt ifrån karriärens zenit att både ett och hundra ögonbryn höjdes över dåvarande managern Walter Smiths värvningsfilosofi.
Endast Abel Xaviers frisyr var exceptionell, men då drog han också som avlöning så fort Liverpool gav ett bud. Nick Barmbys karriär räddades av Joe Royle, och precis i samband med att han prisade Everton högt, så drog han till Anfield i den kanske mest svekfulla övergången någonsin.
Moyes bygger stolthet
Men så gjorde en ambitiös skotte vid namn David Moyes entré, och undan för undan stärkte han klubbens självkänsla. Metoderna var extrem disciplin, en stärkt scoutingverksamhet, minutiös noggrannhet i allt och byggande av en lagkänsla utan motstycke.
Jag tror att när man ser tillbaka på Moyes tid som manager så är det just hans stärkande av moralen som kommer att vara det unika. Det som står ut i dagens fotboll. Otaliga är de vittnen som menar att stämningen i Evertons spelartrupp och ledarstab är något utöver det vanliga. Mikel Arteta vittnade om detta då han flyttade till Arsenal.
Landon Donovan återvänder gång efter annan till klubben, trots en mycket behagligare tillvaro borta i Kalifornien. Stämningen höjer moralen och hur många motståndare är det inte som suckar djupt när de måste till Goodison Park, där de vet att The Toffees kommer kämpa för varje millimeter.
Och de som inte sköter sig – Andy van der Meyde och Royston Drenthe – hamnar i en frysbox som inte alls tar hänsyn till deras kvaliteter på banan, bara deras lojalitet till laget. Till den frysboxen finns ingen nyckel.
Mitt i all stämningseufori finns dock en mycket viktig poäng. Jag är nämligen ganska övertygad om att Moyes metoder mycket väl kan leda till ett framgångsrikt lagbygge som till och med kan plocka pokaler, något han hittills misslyckats med.
Ungdomssatsningen börjar bära frukt. Det är många som knackar på till A-laget, även om Moyes håller dem tillbaka. Onödigt mycket kan man tycka. Superlöftet Ross Barkley fick inte många chanser ifjol, trots goda insatser. Men när genombrottet väl sker, så kan det vara en fördämning som brister och då kanske Moyes taktik har lönat sig. Han får fram fyra-fem mogna storspelare istället för en eller två som gör några bra matcher och sedan ska vidare till en storklubb för att karriären sedan ska vika på grund av ett för tidigt genombrott vilket ofta skapar en lite för stor självbild.
Hur många har det inte varit genom årens lopp. Francis Jeffers, Michael Ball, Danny Cadamarteri, för att nämna några.
Ändå stannar de flesta
Men man kan även notera att – trots alla rykten – spelare stannar allt längre i klubben. De har inte så bråttom längre. De riktigt vassa kan till och med stanna flera år. Jag trodde väl aldrig att Marouane Fellaini, Leighton Baines, Phil Jagielka med flera skulle vara kvar i klubben så länge som de varit.
Sedan Moyes tog över är det egentligen bara Wayne Rooney och Joleon Lescott som gjort riktigt ont när de lämnat. De var spelare som Moyes ville satsa på, men å andra sidan är det två försäljningar som bokstavligen räddat klubben från bankrutt. Även Thomas Gravesens övergång till Real Madrid sved visserligen, men vem tusan hade sagt nej till världens bästa klubb! Dessutom kom han tillbaka till Everton vad det led. Dock inte lika bra.
Och tro mig – Rooney kommer också att återvända, vilket kanske inte är så dumt eftersom han fortfarande inte är särskilt gammal och redan vunnit allt man kan vinna på klubbnivå med Man U. Någon gång är han mätt och kommer återvända till fadershuset, hungrig att ge laget han fortfarande följer några bra år.
Mikel Arteta lämnade efter att han stannat längre än vad vi trodde. Han var också ”klar” och ville få en nytändning. Steven Pienaar lämnade, men insåg snabbt att fadershuset ändå var bäst.
Annars är det spelare som vi inte behövt sörja att de lämnat eller spelare vi önskat skulle lämna.
Tim Cahills karriär hade passerat krönet. Det var dags.
Arteta och Cahill skildes från Everton med de bästa känslor gentemot klubben och fansen. Känslor som gör att de kommer bevara klubben i sina hjärtan och det skulle inte förvåna mig om Cahill kommer tillbaka och gör ett gästspel tillsammans med vår Landon Donovan även i januari.
Att skiljas när det passar båda
Att skiljas när man är klar. När man givit klubben allt man har, och alla vet om det. Det brukar vara de absoluta storklubbarna förunnat, men i Artetas och Cahills fall var det Everton förunnat. Och det är inga dussinlirare.
Och denna lilla detalj tror jag är en av det absolut viktigaste till att Everton-fansen kan hysa stor tillförsikt framöver. Premier League kommer att förändras. Det är bara Man City och möjligtvis Chelsea som har outtömliga resurser numera. Man U, Liverpool, Tottenham och Arsenal kan alla falla igenom under kommande säsong. Och alla kan göra som Newcastle ifjol och hota de rika lagen eller som Everton 2004-2005 då de gick hela vägen och knep fjärdeplatsen.
Att studera hur spelare lämnar en klubb kan vara minst lika viktigt som vilka spelare klubben köper.
