VM-dokument: Kvalmatchen som försvann
Från den första kameravinkeln såg det ut som vilken match som helst. Det stolta hemmalaget vinkar, om än sammanbitet, mot sina hemmafans. Nationalsången spelas och åtminstone de flesta av hemmaspelarna sjunger med, men när kameran zoomar ut så är det något som inte stämmer. Det finns nämligen inget motståndarlag, och när domaren blåser så startar en 30 sekunder lång charad regisserad av FIFA.
Kalla kriget var kanske på sin absoluta höjdpunkt under början av 70-talet. USA och Sovjetunionen manövrerade ett stort antal länder som små pjäser på ett bräde för att positionera sig på världsscenen. Mitt i detta storpolitiska spel hamnade VM-kvalmatchen mellan Chile och Sovjetunionen 1973.
Den politiska bakgrunden med Chile som schackpjäs.
Chile hade vid valet 1970 röstat fram den socialistiske Salvador Allende. Detta sågs inte med blida ögon i USA och Allendes ideologi i kombination med hans uttalade stöd för den kubanske presidenten Fidel Castro gjorde att USA under ledning av Richard Nixon hade lagt stora pengar på att motarbeta Allendes presidentvalskampanj. Allende misslyckades med att bli vald vid tre tidigare tillfällen. Den här gången var det emellertid inget som kunde stoppa honom.
Det första året under Allendes regim var positiv och han lyckades vända en ganska besvärlig ekonomisk situation. Han gjorde emellertid detta genom att förstatliga stora delar av det chilenska näringslivet och detta var inget som gick hem vare sig bland den välbeställda chilenska högern eller för all del USA med CIA och Richard Nixon i spetsen. USA hade stora ekonomiska intressen i Chile genom diverse mark och mineralrättigheter.
Misstroendet gentemot Allende ökade och i augusti 1973 ställdes han inför en misstroendeförklaring då oppositionsledaren Eduardo Frei Montalva samlade mer än hälften av parlamentet bakom sig. I den avgörande omröstningen kom man emellertid inte upp i den två tredjedelars majoritet som krävdes för Allendes avsättande. Den sittande presidentens dagar var emellertid räknande och den 11 september iscensattes den militärkupp som i och för sig saknade lagligt stöd men som ändå genomdrevs och som slutade med Allendes död och militärjuntans övertagande som leddes av Augusto Pinochet. Sydamerika hade under 60-talet haft ett flertal militärkupper med dramatiska övertaganden av makten. Nu var det Chiles tur.
Nu var det dags för en upprensning bland vänsterfolk, sk “leftistas” och oliktänkande. Journalister och kulturmänniskor som hade en stor plattform att framföra sina åsikter var en stor del av de som arresterades och fördes bort. Mest känd är den chilenska vissångaren Victor Jara som torterades och mördades.
En stor del av de människor som fördes bort, fördes just till Estadio Nacional som var hemvist för det chilenska landslaget. I vad som skulle bli ett regelrätt koncentrationsläger användes korridorer,omklädningsrum och katakomber som en skådeplats för regelrätta förhör och grymma tortyrmetoder av de internerade.
Från VM-medalj till ovisst kval.
På fotbollsfronten hade Chile så sent som 1962 på just denna arena arrangerat en VM-final och själva tagit bronsmedalj efter att ha slagit Jugoslavien med 1-0 i bronsmatchen.
1966 slutade VM med fiasko med Chile då man blev utslagna direkt i gruppspelet efter att endast ha tagit en poäng. 1970 kvalificerade man sig överhuvudtaget inte för turneringen i Mexico. De tre platser som tilldelades Sydamerika gick till Brasilien, Uruguay och ett nytt spännande Peru-lag.
Inför kvalet till VM 1974 ställdes förväntningarna emellertid högt då man hade fått fram en bra generation med ett homogent lag, kryddat med stjärnor som den 28-årige forwarden Leonardo Veliz samt det nya 23-åriga stjärnskottet Carlos Caszely.
Man inledde kvalspelet med att säkra sin gruppvinst genom att vinna med 2-1 mot Peru på neutral mark i Montevideo. Anledningen till denna match var eftersom man inte kunnat sära på de båda lagen som hade spelat 2-2 både i Chile och Peru. För att kunna ta sig vidare till VM skulle man dock behöva ta sig förbi ytterligare ett hinder. Segraren i Europakvalets grupp 9 skulle stå emellan Chile och platsen i VM.
Utreseförbud och hotade familjer.
Den första matchen avgjordes på Lenin-Stadion i Moskva den 26/9. Redan den här matchen ställdes det frågetecken för huruvida den skulle kunna gå att genomföra eller inte. Efter statskuppen två veckor tidigare så hade den tidigare i någon mån Moskva-vänliga Allenderegimen nu alltså på det brutalaste av sätt blivit utbytt. Pinochet som nu tagit över var inte alls sugen på att låta de chilenska spelarna resa och ett utreseförbud vilade över hela landet.
Då man inför omvärlden var desperata ville visa upp en normalitet så var priset för att hindra landslaget för stort att betala. Landslagets läkare, en man som hette Jacobo Helo visade sig också var personlig läkare till flygvapnets chef Gustavo Leigh. Hans medlande spelade ingen liten del i att det till sist blev grönt ljus för att resa till Moskva. Beskedet från juntan var emellertid glasklart: “Vi har koll på era familjer!” Detta blev som tydligast för just de bägge forwardsstjärnorna Veliz och Caszely som var uttalade Allendeanhängare och leftistas. Caszelys mamma skulle exempelvis komma att bli en av dem som fördes bort och torterades, och då sannolikt som en “hämnd” för sonens politiska åsikter.
Krångel i passkontrollen
Det fanns ju emellertid en motpart också. Sovjet såg inte direkt positivt på den statskupp som hade genomförts och vistelsen i Moskva skulle bli bekymmersam för det chilenska landslaget.
När det chilenska landslaget landade i Moskva så blev Caszely och mittbacken Elias Figueroa kvarhållna på grund det som de sovjetiska myndigheterna kom att kalla: “Passport irregularities”. Det förhöll sig helt enkelt så att de bägge spelarna hade foton i sina pass som de nitiska tjänstemännen inte tyckte stämde överéns med verkligheten. Caszely hade mustasch på passfotot men var nu renrakad. Figueroa hade långt hår i passet men var nu kortklippt.
Innan matchen spelades dök det även upp diplomatiska förvecklingar då Kreml inte erkände den nya regimen i Chile som legitim och man fördömde hela förloppet kring statskuppen. Det fanns även rykten som gjorde gällande att chilenska spelare skulle fängslas för att kunna bytas mot politiska fångar.
Första matchen i Moskva
När de diplomatiska preludierna och förvecklingarna var avklarade kunde det till sist blåsas till match, dock utan att det tilläts några journalister. Sovjet som varit ett landslag av yppersta internationella klass på 60-talet hade till viss del transformerats och föryngrats. Man hade emellertid fortfarande ett starkt lag med bl.a den unge superstjärnan och blivande Ballon D´Or-vinnaren Oleg Blokhin i laget.
Sovjet kom att föra spelet, men chilernarna försvarade sig effektivt och matchen slutade mållöst. Detta var ett resultat som såväl det ryska laget men framförallt de ryska myndigheterna var oerhört besvikna över. Man hade helt enkelt räknat med en enkel seger på hemmaplan. Det finns många teorier om att detta, för sovjeterna “negativa” hemmaresultat hade en stor del i vad som skulle utspela sig under de kommande veckorna.
Inspektion utan värde
Med anledning av de inhumana förhållandena i Chile i allmänhet och på Estadio Nacional i synnerhet så ställde Sovjet krav på matchen skulle spelas i ett neutralt land. Detta avfärdades av både Chile och FIFA. Efter fortsatta påtryckningar så sträckte sig FIFA så långt som att skicka en kommission för att inspektera förhållandena på den chilenska nationalarenan. Det skulle visa sig att inspektionsresan mest skulle vara ett spel för galleriet. FIFA-delegaterna visade sig mest vara intresserade av gräsmattans kvalité och ögnade som hastigast mot läktarna innan man förklarade Estadio Nacional för spelbart.
Det fanns vid tillfället för inspektionen ca 7000 interner kvar. De var då gömda i katakomber och andra utrymmen i stadions inre.
En av de överlevande, den då 19 årige Jorge Montealegre berättade senare att:
“We were kept quiet at gunpoint. They kept us down below, hidden in locker rooms and in the tunnels. We were kept inside, because there were journalists following the FIFA officials. It was like we were in two different worlds.
En annan överlevare, Felipe Aguero, berättade senare för New York Times:
“I stayed in the stands when the inspectors arrived. We wanted to shout out: “Hey we are here, look at us”. But they only seemed interested in the condition of the pitch.
Sovjet nöjde sig inte med den nödtorftiga FIFA-inspektionen utan skickade ett sista formellt brev där man förklarade att man med moraliska skäl som utgångspunkt inte kunde tänka sig att spela matchen på en arena där chilenska patrioter hade fått sätta livet till. Man fick också stöd av sina allierade Östtyskland som hotade med att bojkotta det VM som man hade kvalificerat sig för om matchen skulle spelas. Chile å andra sidan krävde en kompensation på 300000 dollar för uteblivna intäkter samt övriga omkostnader.
FIFA lät sig inte blidkas, matchen skulle spelas och eftersom Sovjet inte tänkte dyka upp så utdömdes det W.O-seger till Chile. Det som sedan är det märkliga är att trots att Chile skulle vinna så kommenderades de ändå ut för att göra avspark och göra ett mål. Detta var villkoret för att man skulle kunna tilldömas segern.
Forwarden Leonardo Veliz berättade efteråt:
“Det var en charad, en absolut fars. Det stod i kontrast med all sportfilosofi,själva kärnan av sporten. Jag har aldrig förstått varför FIFA tog det beslutet".
30 sekunders teater
Chile gör enda målet i "matchen" mot Sovjet 1973
Till denna minst sagt märkliga landskamp så hade 15000 åskådare dykt upp. Arenan kantades även av tung militär när österrikaren Erich Linemayr blåste igång matchen. Chile ställde ut hela sin startelva men det vara bara fyra av spelarna som passade sig fram mot det tomma målet. Det blev till sist lagkaptenen Francisco “Chamaco” Valdes, som efter endast 30 sekunder, sköt bollen i mål och avgjorde den märkligaste VM-kvalmatchen i historien. För att inte 15000 människor skulle ha kommit förgäves så arrangerades därför en match mot det brasilianska klubblaget Santos i direkt anslutning till den FIFA-arrangerade teatern. Chile förlorade, kanske inte helt överraskande med 5-0.
Efterspel med obesvarade frågor
Både Caszely och Veliz har i efterhand berättat att de hade väldigt blandade känslor kring det som skedde. Eftersom båda var uttalade leftistas så brottades de med å ena sidan förakt mot den nya regimen, men å andra sidan rädsla för repressalier mot, kanske i första hand sina familjer.
“Jag tycker att det är tråkigt att matchen inte fick avgöras på ett korrekt sätt”, berättade Caszely. Kunde vi åka till Moskva tycker jag gott att Sovjet kunde kommit till oss”
Många frågor blev till sist obesvarade i denna märkliga episod i fotbollshistorien: Varför lät inte FIFA matchen avgöras på neutral plan? Hur kunde FIFA undgå att se hur förhållande verkligen var på Estadio Nacional när de gjorde sin inspektion? Ville de se? Varför kommenderades Chile ut att spela när man redan tilldömts segern på W.O?
En annan legitim fundering är vad som hade hänt om Sovjet vunnit den första matchen med ett par mål? Hur långt hade då den sovjetiska lojaliteten med utsatta chilenska Allendeanhängare sträckt sig? Det är ytterligare en fråga som aldrig lät sig besvaras.
Hur gick det då i Chile när de väl kom till Västtyskland? Inget vidare är ju det snabba och enkla svaret. Ödet kom att lotta dem i samma grupp som det Östtyskland som uttalat stöd för Sovjet under de ödesmättade höstveckorna 1973. I den matchen blev det 1-1 men Chile åkte ut direkt efter gruppspelet efter att ha tagit endast två poäng.
För Carlos Caszely slutade turneringen med att han tillskansade sig ett oslagbart “VM-rekord”. Han blev nämligen den förste spelaren i VM-historien att få ett rött kort. Utvisningar hade förekommit innan men då hade man inte använt sig av kort. Så kan det också gå…
Källor:
https://footballpink.net/chile-v-ussr-1973-the-archetypal-political-football-a-charade-an-absolute-farce/
https://www.thefootballhistoryboys.com/2021/03/an-open-goal-for-fascism-1973-chile-vs.html
https://www.history.com/this-day-in-history/soviet-union-refuses-to-play-chile-in-world-cup-soccer