"Wagstaffe, give him the ball"
Under en period på 60- och 70-talet blev helt plötsligt den klassiske, lite bohemiske yttern oönskad. Åtminstone för det engelska landslaget med dess wingless wonders. Men för fansen fanns det alltid plats för dessa underhållare, vilka ofta avgudadyrkades och en av de allra främsta gick under namnet Dave Wagstaffe.
Wolves-kännaren och historikern Steve Gordos tar en pint på The Shoulder of Mutton pub i Tettenhall, Wolverhampton. Han är inte ensam, utan tillsammans med en något grånad man som dock fortfarande kan lägga an en torr ironiskt kvick kommentar, Dave Wagstaffe – Waggy – en av de flinkaste och mest eleganta yttrar som aldrig fått göra en landskamp för England.
Anledningarna var flera, men sannolikt inte beroende på hans förmågor på plan. Waggy var som bäst under en period då Englands manager Sir Alf Ramsey vann VM med hjälp av en då nydanande idé att spela 4-3-3 utan yttrar. Waggy var en riktigt ytter. Ingen större målgörare, men med förmågan att flyta fram över leriga, isiga eller allmänt usla planer. De var inte så många som hade den gåvan på den tiden. Waggy var dock en av dem. Dessutom hade han en magisk förmåga att med pricksäkra inlägg finna Wolves giftiga forwards, vilka bar namn som John Richards och Derek Dougan. När Wagstaffe gjorde mål handlade det aldrig om några ”tap ins”, utan ”screemers”. Många menade att han var lika bra som Wolves legendariska yttrar på 50-talet, vilket nog är den finaste komplimang man kan få.
När Waggy fick bollen, så tystnade Molineux av förväntan. Bara för att undan för undan låta jublet stiga då han satte fart. Ibland utmanade han och bytte tempo. Ibland flöt han bara fram. Ibland kom det perfekta inlägget. En underhållare.
Och fansen sjöng:
”Wagstaffe, give him the ball. Wagstaffe, give him the ball.”
På puben berättade den grånade Wagstaffe för Steve Gordo att han börjat skriva ned lite minnen och tankar från hans karriär som spelare.
Det fanns ju en del. Wagstaffe debuterade i ett Manchester City bestående av blivande stjärnor som Denis Law och dåvarande storheter som målvakten Bert Trautman, en tysk målvakt som spelat en FA-cupfinal på 50-talet med bruten nacke.
Ja, och så blev det ju 404 matcher för Wolves mellan 1964 och 1976. En ligacupbuckla 1974 och final i UEFA-cupen 1972. Dessutom topplaceringar i högstaligan i ett Wolves som försökte närma sig storhetstiden på 50-talet. De nådde aldrig fram, men är den generation som varit närmast.
Waggy själv tappade en del av sin snabbhet efter att han mörkat en skada för managern Bill McGarry, då han ville vara med i ligacupfinalen 1974. Ett beslut som gav en pokal, men också skadebekymmer, vilka för alltid skulle dämpa hans snabbhet. Han avrundade karriären i Blackpool och Blackburn Rovers. I den senare klubben gick han till den engelska fotbollshistorien, då han blev den förste någonsin att få ett rött kort. I sig rätt okarakteristiskt, då Waggy var så långt ifrån en buse på plan man kunde komma.
Utanför plan gillade han dock en och annan öl. Rökte både, före, efter och i halvtidsvilan på matcherna. Tog inte fotbollen särskilt allvarligt och likt så många andra begåvade yttrar från den tiden – gick lite på tvärs. Läste gärna böcker i spelarbussen och när han lite försiktigt antydde att han höll på och skriva lite om sin tid som fotbollsspelare, drog Steve Gordo öronen åt sig och de stämde nytt möte på samma pub bara några dagar senare, med uppmaningen att Waggy skulle ta med sig anteckningarna.
Gordos svar när han över ytterligare en pint bläddrade igenom anteckningarna:
”Dave this is great, write some more.”
Och på den vägen blev det och snart kom Waggys Tale ut. En historia om en begåvning som kanske kunde blivit så mycket mer, men ändå blev så mycket.
Englands Alf Ramsey var känd för att satsa på samma spelare år efter år och Waggy fanns inte med i det gänget och sannolikt hade den gamle förbundskaptenen svårt för Wagstaffes allmänt lättsamma hållning utanför plan.
Wolves-klassikern Hi Ho Silver Lining ljuder likt balsam för själen när Waggys kista bärs in i St Peter´s Collegiate Church för den sista vilan i augusti 2013. Endast 70 år gammal, men en man som skapat legender för Wolves-fans att berätta så länge hörsägen orkar klinga. Och det lär den göra länge. Mycket länge.
Och från himlen kan man numera höra:
”Wagstaffe, give him the ball. Waggstaffe, give him the ball.”
Källor: wikipedia, YouTube, The Express Star, The Independent, Birmingham Mail, Svenskafans.com/England/wolves
