Whiteside - respekterad i två läger
Norman Whiteside gjorde endast 35 matcher för Everton. Egentligen var det bara under en säsong han var aktiv, då han sommaren 1989 anlände som skadedrabbad veteran med ett mindre smickrande rykte som stordrinkare. Men i Manchester United var han redan en legend. Varje gång jag tänker på Manchester United så dyker Norman Whiteside upp på näthinnan.
Det var 1985. Everton hade säkrat ligan, cupvinnarcupen och hade bara Ron Atkinsons United kvar i FA-cupfinalen. På papperet inte alltför svårt med tanke på att vi krossat dem i ligan. Dessutom blev Uniteds mittback Kevin Moran utvisad. Allt var upplagt för en unik trippel för The Toffees. Men det var stumma ben och ett mentalt tröttkört Everton. De var sig inte lika. Matchen gick till förlängning. Och där… där kom Norman Whiteside på högerkanten. Evertons vänsterback Pat van den Hauwe lyckades inte stänga ned den Nordirländske landslagsmannen som skruvade in bollen med vänsterfoten i bortre burgaveln bakom årets spelare i Premier League – Evertonmålvakten Neville Southall.
Utan någon som helst konkurrens är detta det mest dystra ögonblicket i mitt liv som evertonian. Den främsta säsongen någonsin gav också det värsta ögonblicket någonsin tack vare en nordirländare som slog igenom som den yngste spelare någonsin i ett VM-slutspel 1982.
När han blott 24-år gammal skrev på för Everton var han redan en Unitedlegend, men managern Alex Ferguson ville göra slut på suparkulturen som rådde i Man U på 80-talet, där Norman Whiteside, Paul McGrath och Bryan Robson var navet. McGrath och Whiteside fick lämna. Robson var Mr United, så det var svårare för Ferguson.
Evertons Neville Southall berättar i sin biografi att Evertons manager Colin Harvey ringt upp Whiteside innan övergången och frågat om han drack mindre. Whiteside hade svarat att han drack: ”not any more than the next person.” Southall funderade om det var just Bryan Robson och Paul McGrath som var “the next person” i Whitesides version.
En annan Evertonprofil – Ian Snodin – berättar hur McGrath, Whiteside och Robson under en ymnig afton druckit 27 Guiness vardera. Whiteside och McGrath låg däckade i flera dagar efteråt. Robson var på träningen morgonen efter!
Southall och Snodin är dock inte ensam om att samtidigt hylla Whitesides förmågor som fotbollspelare. I stort sett alla framstående Evertonspelare som skrivit biografier från denna era lyfter fram Whitesides korta insats för Everton som något positivt. Storheter som Graeme Sharp var starkt kritisk till spelarna som Colin Harvey värvade efter storhetsperioden under Howard Kendall. Undantaget Whiteside var dock av yppersta klass, enligt Sharp.
Men hans skadeproblem tog över och drickandet minskade inte under rehabtiden. Snodin – som också var långtidsskadad samtidigt med Whiteside – berättar hur Whiteside inte alltid närvarade på gymmet. De fick även varsin Mountain-Bike i syfte att genomföra längre cyklingsrundor som skulle avslutas på ett gym i Knowsley. På vägen och i närheten av Liverpools träningsanläggning Melwood låg puben The Princess, som drevs av en gammal boxare och sann evertonian, Brian Snagg. Snodin och Whiteside lärde känna Snagg mycket väl. Snodin refererar särskilt till ett tillfälle då Whiteside konstaterade att han inte kände för att cykla mer och frågade om Snodin ville ta en pint. Klockan var runt 10.30. Puben var stängd, men ändå fylld av diverse besökare. Whiteside tog cykeln på ryggen och knackade på. Snodin fortsatte mot Knowsley och kom tillbaka ett par timmar senare, då hade Whiteside inmundigat åtta pints samt en rejäl baconsandwich.
Skadan och levernet gav ett alldeles för tidigt slut på karriären, men som Snodin konstaterade – ”han insåg att han aldrig skulle komma tillbaka från sin skada. Han var chanslös.”
En stor spelare. Legend i Man U. Respekterad i Everton. Han la skorna på hylla blott 26 år gammal och utbildade sig till – psysioterapeut.
