AFC Wimbledon - Charlton1 - 1
Wimbledon – Charlton 1-1
Charlton såg för en stund ut att få med sig samtliga poäng från derbyt trots ett numerärt underläge i antal spelare på planen, men ett relativt sent kvitteringsmål från Wimbledon fördelade poängen lika.
Tre ändringar var enligt Johnnie Jackson nödvändiga att genomföra när laget nu gick in i ett tätare spelschema. En av förändringarna var också given då Alex Gilbey var avstängd och han ersattes av Elliot Lee. Sedan togs även beslutet att vila Scott Fraser och Corey Blackett-Taylor från varsina startplatser. Jake Forster-Caskey kom in på mittfältet och startade sin första seniormatch på elva månader och Diallang Jaiyesimi startade på vänsterkanten.
Charlton: MacGillivray; Clare, Lavelle (Inniss 49), Purrington; Matthews, Forster-Caskey (Famewo 58), Dobson, Lee, Jaiyesimi (Blackett-Taylor 64); Stockley (c), Washington
Ej använda avbytare: Harness, Fraser, Leko, Burstow.
Wimbledon: Tzanev; Nightingale, Heneghan, Csoka (Guinness-Walker 72); Lawrence (Chislett 79), Marsh, Woodyard (c), Osew (Mebude 72); Rudoni, Assal; Robinson.
Ej använda avbytare: Broome, Kalambayi, Ablade, Osei-Yaw.
Domare: Neil Hair
Publik: 8,184 (1,100 from Charlton)
Första halvlek
Inledningen hade sina likheter med matchen mot Lincoln. För Charlton började bra och satte tempot i matchen. Jake Forster-Caskey var av förklarliga skäl spelsugen och var inblandad i en hel del av det som regisserades offensivt. Han har fortfarande många steg att ta för att börja närma sig någon gammal god form men det var skönt att se hur han omedelbart blev en katalysator i laget.
Med bra spel kom en del chanser och det skulle till en början smälla rejält i och runt Wimbledons straffområde. Första chansen kom ner Forster-Caskeys smekte in ett inlägg som Stockley först behövde behandla med en nedtagning. Skottläget var inte optimalt för en felvänd Stockley men han använde sin kreativa förmåga och utnyttjade bollens studs till att svinga en cykelspark mot mål. Skottet nådde inte ända fram utan träffade en försvarares bakhasor och ut.
Nästa målchans skapade, en för dagen, mycket pigg Adam Matthews. En långt inkast langades in från dennes högerkant och den röriga situationen i straffområdet var ett faktum. Några spelare gick i backen och missbedömde när inkastet var längre än väntat och plötsligt damp bollen ner vid Forster-Caskeys fötter. Dessvärre var även felvänd och hans hälklackande avslut stod Zach Robinson nästan ovetandes i vägen för. Detta gav dock upphov till en retur från DJ och han drog på med full kraft från målområdeslinjen. Nu träffade han istället Nick Tzanevs enda näve som åkt upp i luften och chansen var därefter död.
Vi är fortfarande kvar tidigt i matchen när Elliot Lee var näste man att få chansen till att spräcka nollan. Hans skott var dock inte bättre än DJ:s förgående och Tzanevs uppsträckta händer blockerade även detta försök. När Charlton inte lyckades få ut någon produkt av sin spelförande inledning mattades sedan tempot av. Wimbledon bjöds då in i matchen och matchbilden jämnades ut. Höjdpunktsmässigt hände det egentligen inte mycket mer i halvleken. Wimbledon var mer involverade men utan att skapa någon direkt farlighet. Man fick något anfall, sköt något skott och skapade någon hörna men det var inte värre än att 0-0 stod sig som resultat till halvtid.
Andra halvlek
Nästa akt tvingade fram en tidig ändring. Sam Lavelle pajade sin ena axel och ersattes av Ryan Inniss, som precis återkommit från sina skadebekymmer. Bytet skedde i 49:e minuten och Inniss skulle inte ens genomföra tio minuter på planen. Om Forster-Caskey var spelsugen får Inniss sägas verka vara det motsatta. Han tog fram bollen från sin mittbacksposition för att bryta mönster men fullkomligt usel bolltouch från första delen av mittcirkeln ställde till det. Inniss ville reparera sitt division 6-misstag genom att försöka återerövra vid andra halvan av mittcirkeln, dit bollen stuckit, men allt blev till en fruktansvärt vårdslös glidtackling på George Marsh, som dessutom redan hunnit göra av med bollen vid sina fötter. Domare Neil Harris delade sedan ut säsongens möjligtvis mest självklara röda kort och för andra matchen i rad var Charlton på eget bevåg nedräknade till endast tio man på planen.
Nog kände Wimbledon nu att de hade erbjudits en fin möjlighet att komma undan med tre livsviktiga poäng. De gav också nu Craig MacGillivray något att göra genom Paul Osew och den frejdige Ayoub Assal. Men vid ärlighetens namn så blev det inte en allt för förändrad matchbild utan Charlton stod upp bra med en man mindre på planen. Det skulle framför allt märkas genom att Charlton faktiskt tog ledningen i matchen. Adam Matthews tog ett eget initiativ när han hade fri gata framför sig på högerkanten. Från mittplan störtade han fram, med Osew hack i häl. Vid detta tillfälle blev man påmind om att Matthews faktiskt har en del fart under fötterna och när han nådde tillräckligt långt ner i planen lyfte han inte ett inlägg. Passningen var perfekt i förhållande till Jayden Stockleys rörelse i straffområdet och forwarden mötte upp med en perfekt placerad nick, trots tre försvarare runt sig. 0-1 (69) och Charlton hade ledningen med 20 minuter kvar.
Wimbledon förstod givetvis vart det här var på väg att barka och en anstormning var mer eller mindre tvungen att planläggas. På inte ett helt orimligt vis hade Charlton helt plötsligt något att slå vakt om och man sjönk några steg längre ner i planen. Det började lukta kvittering efter en och annan farlig leverans mot Charltons straffområde. Bland annat ett par hörnor. Och det var just en andravåg efter en högerhörna som skulle innebära ett oavgjort resultat. Hörnläggaren Ethan Chislett tog hand om en utstudsande andraboll och gjorde bort Washington med en klassisk peta-bollen-på-ena-sidan-och-spring-på-andra-fint. Understödet till Washington hade inte hunnit dit och försvararna i boxen hade inte hunnit orientera sig i den nya situationen. Zach Robinson var fri framför mål och kunde enkelt nicka in kvitteringen till 1-1 (87). Ett mål som avgjorde resultatet för vårens South London Derby.
Efter match
I grund och botten var det här ingen höjdare från Charlton den här gången heller. Starten på matchen är bra och verkade lovande. Sedan släpps Wimbledon in och det blir ordentlig match av det. Inte helt orimligt heller då Wimbledon har en existens i divisionen att spela för, medan vi i Charlton har? Äran, typ. Sett ur mitt egna perspektiv så är det här en match som Charlton givetvis ska vinna men ibland är det också så enkelt att motivation räcker och man får väl anta att det fanns en större vilja och hunger att just plocka poäng från Wimbledons sida med alla förutsättningar i hand. Sedan gör Charlton inte heller det lätt för sig. Eller, Ryan Inniss gör det inte lätt för sitt lag när han tar säsongens mest givna röda kort genom sin helgalna satsning runt mittplan. Det är som att man ber om ursäkt åt hans vägnar för det är satsning som kan ta kål på en karriär. Lägg därtill att Inniss blivit inbytt i matchen och ersatte en skadad Sam Lavelle som missar det som återstår av säsongen. Så med ändrade förutsättningar under matchens gång får man väl enkelt vara nöjd med att Charlton först och främst tar ledningen i matchen och sedan får med sig en poäng från ett derby. Målet som görs är en prestation av klass från Matthews och Stockley, och målet kommer när man spelat större delen av halvleken med en man mindre.
Omgångens poäng
3p – Adam Matthews: Nästan lite ovanligt initiativtagande för att vara Matthews. Pigg matchen igenom och rejält drivande i offensiven. Inkasten, inläggen och brytningarna satt där dem skulle. Ja, det mesta fungerade helt enkelt och avslutar Matthews säsongen så här är han nog en spelare som Jacko gärna har kvar till nästa säsong med.
2p – Jayden Stockley: Nytt viktigt mål, som först såg ut att innebära tre poäng men som sedan låg till grund för att det i alla fall blev ett. Bevisar om och om igen hur viktig han är för lagets spel i offensivt straffområde.
1p – Elliot Lee: Inte haft någon vidare vår alls men var faktiskt pigg i den här matchen, där han också fick 90 minuter för första gången på länge. Det föräras med en poäng.
COYA!
