Krönika: Brytpunkt för Wolves (Del 2)
Wolves – klubben som lever i det förgångna
Wolverhampton Wanderers var länge en maktfaktor i engelsk fotboll. På 50-talet var Wolves klubben alla såg upp till. Man vann engelska ligan och spöade Real Madrid, Valencia, det fruktade Honved, Dynamo Moskva och Borussia Mönchengladbach i vänskapsmatcher och ansågs allmänt som Europas bästa klubblag. Ligatitlar, FA cupvinster, Charity Shield, you name it.
Mellan oktober 1938 och april 1963 (i nästan 25 års tid) hade Wolves ALLTID minst en spelare med i det engelska landslaget, som mest fyra spelare samtidigt. Englands lagkapten Billy Wright, 105 landskamper, kom givetvis från Wolves.
Vad har detta med en utebliven playoffplats 2006 att göra? Mer än vad man skulle kunna tro. Wolves behöver lyfta blicken från de gamla dammiga pokalerna i entrén till Molineux Stadium och börja förstå att man inte kan leva på sina gamla meriter. Wolverhampton Wanderers är ett starkt varumärke (”Wolves” är det mest kända smeknamnet på ett klubblag i England), men på det vinner man inga matcher.
Manager Glenn Hoddle hade nog inte insett detta när han tillträdde 7 december 2004. Kraven är enorma från staden och när inte lilleputtlag som Crewe och Plymouth massakreras hemma på Molineux så dånar buropen från de fyra läktarna. Motståndarmanagers har bevisligen sagt till sina spelare: ”håll emot i 20 minuter, sen får de publiken mot sig”. Tyvärr är det sant. Wolves förväntas att ligga i tabelltoppen, förväntas att vinna matcher mot mindre namnkunniga lag och just därför blir det inte så. Man får inget gratis, inte ens Wolverhampton Wanderers.
Vår tradition gör oss illa. Vi värvar ofta så kallade ”namn”. Etablerade kändisar. Paul Ince, Darren Anderton, Jackie McNamara, Denis Irwin och Glenn Hoddle är alla sådana ”namn”. Det är den typen Wolves styrelse skaffar oss. Wolves köper inte okända unga talanger som Dean Ashton, Matty Fryatt och Leroy Lita. För att få spela i Wolves räcker det inte med att vara ”up and coming”. Man måste ha stjärnglans, även om den är 10 år gammal. Tänk er New York Rangers under hela 2000-talet: värva så spektakulärt och avdankat som möjligt, bara för att få lite strålkastarljus på sig. Vi ligger inte i högsta serien, men vi vill synas och gapar högt. Tyvärr blir det mest ett enda kraxande.
Nu väntar hårdare tider, fallskärmspengarna från Premier League 2003/04 är slut, truppen ska bantas och det är därför läge att slänga bort den malätna landslagskostymen från 50-talet. Ut med skräpet. Satsa ungt och lovande, spelare från lägre divisioner. Ett nytänkande över hela linjen. Frågan är om Wolverhampton Wanderers är redo för den förvandlingen? Acceptera att vi är små och börja bygga nytt? Är klubben och staden redo för det?
Slutligen Hoddle. Stanna eller gå? Egentligen tror jag inte det spelar någon roll vad Wolves och fansen vill. Hoddle kommer att lämna. Han är inte ”Wolves” och kommer aldrig bli det. Just nu är han inte speciellt populär heller. De senaste omröstningarna visar att 92,8% av Wolvesfansen vill bli av med Hoddle, 7,2% vill att han ska stanna.
Här är några kommentarer (ursäkta språket): ”Fuck off Hoddle!”, “Get rid..............NOW!!!”, “He may have been a half decent footballer but as a manager he is useless. Go at the end of the season along with the remainder of the coaching staff. Let's make a clean start next season”, “Should never have been appointed”, “Bye mr Hoddle. Never has a manager remained so distant from his supporters”, “Shut the door on the way out you muppet!”, “For me he is without any doubt the most tactically inept manager that I have ever witnessed and I’m convinced with the players we had, a top two finish should have been possible”.
Hårda ord, men inte osanna, även om det största problemet med dagens Wolves inte är Hoddle: det är traditionens spöke som fortfarande plågar oss. Ett nytt Wolverhampton Wanderers väntar de närmaste åren. Ett mindre glamoröst, men med en modernare och tightare kostym. På sikt är jag övertygad om att det är bra.
=====
Tidigare krönikor i detta ämne:
Wolves – klubben utan tålamod
