Krönika: Brytpunkt för Wolves (Del 3)
Wolves – klubben som uppfann kick and rush
Det verkar som om Wolves kommer att misslyckas denna säsong. Jag kan tala om varför. Manager Glenn Hoddle är helt enkelt för smart för sitt eget bästa och framför allt för smart för denna slugger-divison. Mr Hoddle vill nämligen att Wolves ska spela ett sofistikerat passningsspel och frångå ett traditionellt brittiskt spelsystem. Det kommer aldrig att funka. Inte hos Wolves. Och jag kan tala om varför.
Wolves har alltid varit kända för sin enkla form av fotboll. Alltid. Även när vi var som bäst och vann ligatitlar fick vi ofta kritik för våra långbollar. Kritik för vårt enkla, snabba och kompromisslösa spel. Den legendariske managern Stan Cullis ville ha enkel fotboll. Så få passningar som möjligt. Drillo anno 1950 ungefär. Och det leder mig till den punkt som jag ser som den största bristen i dagens lag. Yttrarna.
Varje gång Wolves kunnat stoltsera med ett bra lag så har vi haft naturliga yttrar. Wolves vann FA cupen 1949 och ligan 1953/54 mycket tack vare att man hade Englands bästa yttrar i laget. Johnny Hancocks på högerkanten och Jimmy Mullen på vänsterkanten. Båda var landslagsmän för England. Det går legendariska skrönor om att Hancocks och Mullen slog bollen på volley till varandra från kant till kant. Sanning är i alla fall att Jesse Pye, Sammy Smyth, Roy Swinbourne och Denis Wilshaw ofta hade det väldigt lätt att peta bollen i mål när Hancocks & Mullen svarat för förarbetet.
1957/58 och 1958/59 vann Wolves ligan igen. Nu hade Hancocks lagt sina små skor på hyllan, men Mullen var kvar och hade fått en ny ytterkollega av landslagsklass: Norman Deeley. När Wolves vann FA cupen 1960 gjorde lille Deeley två mål och var en stor anledning till att Wolves lagkapten Bill Slater fick lyfta pokalen mot skyn på Wembley.
Och ni som följde det attraktiva Wolves i Tipsextra kommer säkert ihåg en gudabenådad ytter vid namn Dave Wagstaffe. ”Waggy” hade varit given i landslaget om han inte varit storrökare och hypernervös. Vilken fantastisk ytter han var, kunde snurra upp allt och alla. Waggy gjorde Wolves mål i UEFA-cupfinalen 1972. En bra ytter = ett bra resultat.
En fråga till er som är lite yngre men som starkt kommer ihåg när Wolves vann Playoff-finalen på Millennium Stadium i maj 2003 och tog sig till Premier League: Vad var Wolves styrka hela den och föregående säsong? Jo, det magnifika ytterspelet av Mark Kennedy och Shaun Newton. Kennedy inledde för övrigt målskyttet i Cardiff den vackra söndagen i maj med en vänsterkanon.
Nuvarande Wolves spelar utan yttrar, nuvarande Wolves suger. Så enkelt är det. Min lösning är därför att återgå till ”kick and rush”, 4-4-2 och använda sig av naturliga yttrar. Då ska ni se att Cort, Frankowski och company kommer att ösa in mål. De kan koncentrera sig på att peta bollen i mål och behöver inte slösa krafter på annat. Glöm inte var ni läste det först!
=====
Tidigare krönikor i detta ämne:
Wolves – klubben som lever i det förgångna
Wolves – klubben utan tålamod
