Från North Bank till Turf Moor
Vi letar efter de grundläggande värderingarna i engelsk fotboll. Hur hittar man det? Hur kommer man runt sittplats, biljetter för £30, välkammad medelklasspublik, rökförbud och tjocka plastiga matchprogram i fyrfärg?
Jo, man åker på kvällsbortamatch till Burnley med supporterbuss, ställer sig på en iskall plåtlada till läktare i februari och hejar fram Wolves tillsammans med galna fanatiker. Man ser dessförinnan en hemmamatch på Molineux från klassiska North Banks kortsida (the Cow Shed End), äter en kladdig Chicken Balti Pie och försöker andas in genuin brittisk fotbollskultur. Lyckades vi? Läs vår spännande historia här.
Det är februari i Sverige och svinkallt. Vi har plågats av en lång jävla vinter med minusgrader ner mot 15-strecket. Vi längtar efter våren, vi längtar efter fotboll. Vi beställer en resa till Wolverhampton. Vi ska inte se Arsenal eller Manchester United och bortskämda lyxlirare. Nä, vi snackar the mighty Crewe hemma på lördagen och slitna Burnley borta på tisdagskvällen. Crewe och Burnley - en helt annan värld än Premier League och SKY SPORTS TV-kameror.
Planet landar på Stansted, denna flygplats som Gud glömde. Vi är strax utanför London men vi skiter fullständigt i det. Vi ska direkt till Wolverhampton. Vi hittar ett gammalt tåg som tar oss från flygplatsen ända till Wolverhampton. Det sniglar sig fram och de har ingen öl. I alla fall inte ännu, möjligen när vi åkt i ett par timmar. Tåget tuffar på och tar oss i sakta mak västerut genom ett februari-grått England. Det är i alla fall inte kallt, varken på tåget eller utanför. Skulle gissa att det skiljer minst tio grader mot kalla Sverige. Vilket hemskt land vi bor i.
När vi kommer fram till Wolverhampton har det börjat skymma. Men jag kan inte hålla mig, jag måste till stadion. Jag måste se Molineux. Stadion är upplyst och ser läcker ut i mörkret. Jag plåtar några sköna bilder innan jag är nöjd och själen har fått ro. Nu känner jag att jag är på plats. Jag är i Wolverhampton. Jag känner mig lugn inombords. Jag är hemma.
PUBARNA
Fredagskvällen och lördagsförmiddagen går i pubarnas tecken. Vi testar många, företrädesvis de som har Banks’s Beer. Den ölen bryggs i Wolverhampton och den ölen dricks i Wolverhampton. På tilltufsade The Wheatsheaf hittar vi vår första Banks’s, jag väljer en Bitter eftersom den är något starkare än varianten som kallas Mild. Wheatsheaf är helt underbar. Här finns mängder av knarriga, tandlösa gubbar som kan det mesta om Wolves. Många original och storskrävlare. Jag älskar stället.
Vi går vidare till The Combermere Arms där vi ju känner pubägaren, irländaren Gavin, sedan innan. Combermere Arms är en skum pub som har ett träd inne på dass. De har också en ”Who wants to be a Millionaire”-maskin och vi lyckas vinna ett pund där. Gavin säger att vi är de första någonsin som vunnit.
Vi käkar lite inne på The Varsity, men servicen är dålig. Istället går vi in till The Tap and Spile. Det är en pub för hardcore fans och det är nog säkrast att man är Wolvessupporter om man letar sig in där. Vi spelar poker och jag ställer upp i en darttävling. Jag åker ut i kvartsfinal mot pubägaren. En annan som kastar pil är sonen till Phil Parkes. Wolves keeper som räddade två straffar i UEFA-cupen 72. Jag har kastat dart med hans son. En fin merit.
PRE-MATCH DRINKING
Goose in the City och Hogshead får också besök av oss, innan vi sätter oss på The New Inn på Salop Street, mittemot Wolves Collector Center. På The New Inn är det rena dimman, det svenska rökförbudet har inte nått Wolverhampton. Men de har Banks’s och just idag smakar det helt underbart med rökt öl. Men lördagsmatchen närmar sig och det finns bara en pub som gäller när det är dags för pre-match drinking: The Great Western på Sun Street.
The Great Western ligger strax bakom järnvägsstationen i en ruffig, nästan bortglömd del av Wolverhampton. Där kan man käka god pubmat och dricka Holden’s Mild. Stället är helt fullpackat innan match. Det är guldsvart överallt och det finns inte mycket plats. Alla snackar Wolves, alla ska se matchen. Alla svär över Hoddles inkompetenta taktik och det är inte många vill se honom som manager länge till. Laget underpresterar och allt är Hoddles fel. Rösterna är högljudda men alla säger samma sak.
WOLVES vs CREWE
Vi tar plats på North Bank och genast gör bottenlaget Crewe mål. Det svärs och förbannas bakom målet och Wolves verkar helt utan glöd. Visserligen kvitterar Mark Kennedy på ett lågt skott, men alla är missnöjda. Ett skitlag som Crewe ska vi krossa. 1-1 slutar det. Frustrerande.
Två dagar senare åker vi med supporterbuss till Burnley. Det är beckmörkt och den gula familjebussen har lottförsäljning och annat mys/pys. Det tar ett par timmar innan vi når fram till den deprimerande staden Burnley.
TURF MOOR
Burnley är grådaskigt och det är smutsigt runt stadion. Man har inte direkt lust att lämna bussen för en promenad i kvarteret, vi håller oss nära ingången för bortafansen. Turf Moor har verkligen sett sina bästa dagar. Vi tar oss in på David Fishwick Stand. Det är gott om plats, vi kan gå omkring överallt. Jag går ner och hänger upp vår flagga bakom målet. Med lite tur kommer den med i säsongsvideon om Wolves skulle scora där.
Det är inte mycket folk, runt 11.000. Paul Ince gör 1-0 till Wolves efter en kvart och Wolves dominerar stort. Maurice Ross gör en kanonmatch på högerbacken och unge Mark Davies imponerar med smarta överhoppningar. De två nyförvärven Frankowski och Aliadiere byter av varandra. Frankowski missar en fet chans, skjuter över målet. Men det gör inget - vi vinner 1-0, tack vare det tidiga målet och vi hånar Burnley-fansen. De gör ”wanker”-tecken tillbaka, men vi flinar åt våra tre poäng.
Det är småkyligt i februarinatten men sången ”My garden shed is bigger than this” håller oss varma och snart kliver vi in i supporterbussen som ska ta oss tillbaka till Wolverhampton.
Förutom att se två ligamatcher så hinner vi med att träffa ett par Wolveslegender under vår korta vistelse. Bert Williams och Ron Flowers var med och vann ligan med Wolves på 50-talet. Flowers var även med i Englands VM-trupp 1966 som vann guld. Stort att få träffa dem inne på Molineux. Bert Williams är helt klar i skallen trots att han är över 80 år.
Det finns hopp och det finns en själ kvar i fotbollen. Den går faktiskt att hitta fortfarande, bara man letar lite.
Texten är hämtad från det senaste numret av SwedeWolves medlemstidning Bull's Eye (nr 17). SwedeWolves (est. 1998) är Wolverhampton Wanderers officiella svenska supporterklubb och har 425 medlemmar.
