Resekrönika från Wolverhampton, eller konsten att hamna mitt i mellan två matcher
Ålandsvargen berättar....
Jag lämnade Ön på en torsdag morgon (14/2) med min dotter i sällskap, vi åkte båt, flög till Holland - sprang igenom Schiphol - flög till Birmingham och åkte tåget till Wolverhampton. Äntligen här! Efter en resa på 12 timmar fick vi sträcka ut oss på Novotels mjuka resårsängar GMT 23.30.
Fredag morgon (15/2) började med en underbar frukost på hotellet med te och Cumberland-sausage. Så fick min dotter göra sin pilgrimsfärd till det heliga Molineux med sin far som ciceron.
Vi knäböjde vid Cullis och Wright och kysste deras fötter. Vi knäböjde INTE vid Megastore, utan rusade in med köptvång i blicken. Som jag hade fruktat var mycket slutsålt, eftersom rean pågått ända sedan januari, men - där var den! Min mest eftertraktade vara; White Wolf-bortadressen till priset av 20 pund. Äntligen var den min! Som jag har längtat att få lägga vantarna på den!
Det fanns även annat smått och gott exempelvis "101 goals" för endast en femma. Köp den och bli glad när det tjongar i nätet hela tiden (inte som denna säsong). Dessutom "Forever Wolves" - en 125-årsbok med mycket bildmaterial och på sista sidan ve och fasa! En storflinande Truls Månsson!
Vi besökte även shopen i city men den var om möjligt ännu fattigare på varor. Vi var dock nöjda med dagens inköp. Vi frågade om det fanns biljetter kvar till Cardiff-matchen (FA cup) - det fanns, men vi fick inte köpa då vi inte hade säsongsbiljett.
Efter en intressant middag var det dags för rundtur på Molineux med Harry Davenhill. Han sänder hälsningar till alla i Swede-Wolves. Han lovade även att skjutsa oss till match med Wolves ladies på söndagen. Han föreslog att vi skulle gå till arenan på lördagsmorgonen och böna och be att få följa med bussarna till Cardiff trots att vi inte har säsongsbiljett. Det gjorde vi också men resultatlöst. Och efteråt var vi glada åt det. 0-2 efter några minuter!
Vi satt på The Wanderer och pratade med traktens fans (gubbhyllan) och det var mycket "doom and gloom" redan före kickoff - och inte blev det bättre sen. Men ölen var god och vi kunde locka fram några glada skratt så det var lyckat.
På lördagen hade vi även besökt "the City Market" och prutat med glada indier, besökt "the Art Gallery" med intressanta utställningar och tänt ljus i Church of St Peters (fantastisk kyrka!) och visat vördnad för Lady Wulfrun. Ni som besöker stan - titta in där! Det är en upplevelse.
På söndagen väntade vi vid Molineux på Harry, som punktligt dök upp och skjutsade oss till Goodrich stadium där damerna hade semifinal mot Birmingham ladies i Birmingham County Cup. Det gick bra till en början, men efter skada på Nicole Ledgister i Vårt Lag förlorade damerna spetskompetensen och matchen (0-3).
Det fanns en del talang i Vårt Lag dock. Målvakten Becky Thomas var mycket bra och höll siffrorna nere mot ett mycket spelskickligt Birmingham. Även 16 Heather Clarkson och 25 Michelle Thomas (mittfältare resp. mittlås) var bra.
Vi fick dessutom höra att Scunthorpe-matchen skulle spelas på tisdagen på Molineux. Ve och fasa! Då skulle ju vi hem! Vilken sjudj-la otur! På natten kom vintern till Wolverhampton. Det var fem grader kallt på måndagen och vi gick sorgsna genom stan på en sista vandring. Nu vet jag att mitt favoritställe i världen heter Wolverhampton, och inte bara klubben utan hela staden med sina många fina platser och sina trevliga människor. Dock har fenomenet "binge-drinking" också nått hit och redan vid sexsnåret (lördag) låg det medvetslösa ungdomar på stan, som polisen fick plocka upp. Men även solen har ju sina fläckar.
Vi tog morgontåget från Staden och flög till Holland igen med sorgsna miner och glada minnen (plus fina bilder framkallade på ASDA mittemot Molineux)! Vid hemkomst hörde jag att Scunthorpe-matchen hade frusit bort! Då kändes det lite bättre ändå...
Nu gäller det att spara och gneta så man får åka dit snart igen! Up the Wolves!
