Match jag minns: WBA-Wolves, 25/10-2001
Lokalderby: WBA vs Wolves imorgon. Vi bygger upp stämningen...
OKTOBER 2001
Först slår Wolves Rotherham med 3-0, lite senare åker Bradford City dit med samma siffror. 3-0 igen! Wolves är i serieledning - obesegrade efter 11 matcher. 11 MATCHER! Vad gör man då? Jo, givetvis bokar man in en blixtresa till Wolverhampton!!
Mitt i depressionens och lågkonjunkturens oktober-Sverige, med uppsägningar och varselhot ringandes i öronen, flyr jag (Truls Månsson) och Lasse Berglund fältet för att titta på det NYA Wolves. Serieledarna! Vi bara stack helt enkelt. Smart? Nja, kanske inte…men vi måste ju bara se det NYA Wolves innan bubblan spricker…
WBA vs WOLVES
Med hjälp av lite kontakter (tack Phil och John) hade vi lyckats böna och be oss till "omöjliga" biljetter till lokalderbyt West Bromwich-Wolves som spelas samma dag som vi anländer till Wolverhampton. Vi har därför bara ett par timmar på oss att hitta hotellet, hämta biljetter på Express & Stars kontor, klunka i oss lite Banks’s Bitter på The Varsity samtidigt som vi slevar i oss en Beef Madras dränkt i Wolverhamptons nationalsmörja - CURRY!
Inne på The Varsity andas vi in djupt för att insupa all Wolvesatmosfär, samtigt planerar vi "taktiken" för kvällens match. Vi har bokat plats på en av supporterbussarna till West Broms hemmaarena The Hawthorns och bussarna avgår tydligen direkt utanför Molineux, inte illa.
Mitt under curryn ringer det från Stockholm, det är min chef som talar om att jag slapp uppsägning, men att 10 andra fått gå idag. Tack! Jag som så smått funderat på att stanna kvar här och öppna en curryrestaurang i Wolverhampton under namnet: "The Swedish Chef", nu slipper jag det. Jag är fortfarande skakis, men kan andas ut.
Lasse har glömt sin matchbiljett på rummet, och knatar efter den. Vi har fått sällskap av en norrman, Odin, som också ska åka buss till The Hawthorns för att se matchen. Jag tar mig ner till Molineux och möts av en fantastisk syn, 27 bussar står uppradade. Jag går in i "the Ticket Office" och hämtar våra bussbiljetter, och minsann om inte Lasse också dyker upp. Nu är det dags. Min första bortamatch. Mitt första lokalderby!!
SIR JACK HAYWARD
När bussen passerar klubbshopen står en välbekant vithårig man där och vinkar. Det är ingen mindre än Sir Jack Hayward som vinkar adjö till alla bussar, vi vinkar tillbaka, vi är nu otroligt laddade för match. Bussresan är lång, alla 27 bussarna kör sakta på rad och vi får poliseskort hela vägen. Bussresan piggas upp med lite lottdragningar, men varken Lasse eller jag lyckas vinna nånting.
Framme i Sandwell droppar vi alla av bussen och börjar en lång promenad upp mot stadion, leden tätnar ju närmare vi kommer "the Toilet Bowl", den blå toalettskålen, som The Hawthorns också kallas. Sångerna skallar.
Från klassikern: "I was booorn under a Wanderers Scarf, do you know where HELL is, HELL is at West Brom, heaven is at Molineux and that’s were we come from, I was boooorn under a Wanderers scarf", till hårda rappa "We hate Albion, say we hate Albion".
En aningen korpulent herre på andra sidan staketet ställer sig och vrålar nånting mot oss, samtidigt som han slår ut med armen. Hela massan vrålar "YOU FAT BASTARD, YOU FAT BASTARD". Det är en rå men ändå ganska hjärtlig stämning. Alla är laddade. Det är snart dags för match. Den ringlande jättemasken till folkmassa närmar sig den hotfulla stadion.
THE HAWTHORNS
Vi kliver in på The Hawthorns och möts av en sagolik syn. The Hawthorns är imponerande och dessutom är hela Smethwick End fylld av helgalna Wolvessupporters - 5000 stycken. Alla sjunger och skriker: "WE ARE TOP OF THE LEAGUE, SAY WE ARE TOP OF THE LEAGUE" och "WE ARE WOLVES, WE ARE WOLVES, WE ARE WOLVES". Matchen börjar och spelet böljar av och an.
Efter en tjugo minuter får Nathan Blake en fin passning, han klipper till och bollen letar sig in i nätmaskorna. Vår kortsida exploderar och alla skriker sin glädje rakt ut. Och det blir ännu bättre: Wolves har grepp om matchen och Newton är nära att göra 2-0 precis innan paus. Vilken första halvlek! I halvtid är det straffsparkstävling mellan WBA- och Wolves-knattar, publiken lever sig med och vrålar högt. Wolves vinner även den trots (tack vare?) två tjejer i laget, alla skrattar och mår bra.
I andra halvlek tar West Brom över. Det börjar osa hett, men Wolves står emot. Så får West Brom en tveksam frispark. Neil Clement kliver fram och slår en Beckhamliknande vänster insida, bollen skruvar sig som en banan, jag ser faran och vrålar till. Oakes är chanslös.
En orkan släpps lös. Jag ser ut över The Hawthorns och det är som "Myrornas krig". Folk är som galna. De klättrar på varandra, de brottar ner varandra, de slår på varandra, folk står på varandras huvuden. Reklamskyltarna flyger åt sidan och publiken är på väg in på planen. Polis och ordningsvakter tillskyndar. Gud, de hatar verkligen Wolves….
1-1 slutar derbyt och vi kom helskinnade hem till Wolverhampton. En resa jag aldrig glömmer!
Texten är hämtad från Bull's Eye Nr 7 - SwedeWolves medlemstidning.
