Reserapport - vargar på besök i Nottingham och Wigan
Ur led är tiden! För mig som är uppvuxen med Tipsextra från senare delen av 70-talet är Nottingham Forest och Wolverhampton Wanderers riktiga storlag och Wigan Athletics och Hull FC är lag som jag aldrig hade hört talas om på den tiden.
Alltså kändes det mycket märkligt i helgen när jag befann mig på anrika City Ground för att se Nottingham - Wolves i engelska andradivisionen för att dagen efter ta mig till det icke fullt så anrika JJB Stadium i Wigan för att se Wigan och Hull spela i Premier League. Men så är det – tiderna förändras och inget lag kan ”trona på minnen från fornstora dagar”.
INSPIRATION I KLUBBSHOPEN
Men låt oss börja från början! I stället för att åka direkt till Nottingham valde jag och min son Kasper att spendera fredagskvällen i Wolverhampton för att hämta inspiration, energi och kraft inför den viktiga bortamatchen på lördagen. Vi besökte vår egen helgedom på lördagsmorgonen, Molineux och våra husgudar som står staty utanför; Billy Wright – först i världen med att göra 100 landskamper för sitt land och Stan Cullis – som yttrade de bevingade orden ”In this world you have only one life and I gave mine to Wolves“ – Amen!
Vi kände hur blodet färgades ”Old Gold and Black” och vi började bli redo. Dock först en visit in i Souvenirshopen för att köpa ett antal ”nödvändiga” tecken på vår trohet till Wolves.
Med hjälp av GPS är det ju numera ingen konst att ta sig fram i helt okänd terräng och resan till Nottingham gick smidigt. Det tar dock några timmar innan man helt är inne i vänstertrafiken (framförallt rondeller kan vara lätt förbryllande) och till en början känner man sig som en spänd trafikskoleelev igen.
Min engelska arbetskollega, Peter, är inbiten Nottinghamsupporter sedan barnsben och bjöd in mig och Kasper till helgens match så snart som spelschemat blev klart förra sommaren. Han har fyra säsongsbiljetter, men eftersom han var osäker på hur ett par Wolvesare skulle tas emot bland hans bänkkamrater hade han bokat in en Executive Box och bjudit in ytterligare ett antal personer. Totalt var vi 10 i boxen, 6 Forest- och 4 Wolvessupportrar.
Det var dock strikt tillsagt att man inte fick ha några club colours (samma som på Molineux Sponsorlounge för övrigt) så Kasper fick ta av sig sin Wolvesmössa – ”It is for your own safety!” som damen vid entrén sade. Själv kände jag mig väldigt rebellisk eftersom jag hela tiden hade min Wolvesslips på (eftersom den är blå och vitrandig med en ytterst diskret Wolveslogga längst ned, vet jag dock inte om någon egentligen såg den…)
Innan matchen ingick lunch som väl höll ungefär samma (hyfsat låga) standard som motsvarande lunch som vi åt på Molineux i höstas. Executive delen på City ground har två lounges – “the Madrid Lounge” och “the Munich Lounge” – uppkallade efter de orter där Forest tagit sina tunga Europacuptitlar 1979 respektive 1980. Som kuriosa kan nämnas att Forestdräkterna har ”Madrid 1979” och ”Munich 1980” skrivet runt själva Forestloggan på tröjorna – ungefär så som man brukar ha speciella tröjor inför en stor final – snacka om att leva på gamla meriter!
NOTTINGHAM FOREST vs WOLVES
Nåväl, äntligen dags för match! Över 5000 tillresta Wolvessupportar satt helt perfekt i den underbart vårsköna lördagseftermiddagen snett nedan för oss på Brian Clough stand samt på ena kortsidan – solen strålade och det var minst 16 grader i skuggan. Forest hard core fans satt i skuggan i ett hörn av andra långsidan – men de märkte vi inte mycket av. Boxen var nämligen – just det en box – en inglasad box, utan möjlighet att öppna på något sätt. Man satt kanon (mjuka snurrstolar), man kunde smyga med sig sin pint med bitter in, man såg fantastiskt bra MEN ljudet var nästan obefintligt. Absurt!
Det var som att ha en grymt bra storbilds-TV men det enda ljudet du har är det som kommer genom väggen från grannens lägenhet. I andra halvlek drog vi upp ljudet på TVn som stod längst bak i boxen så att vi fick en del av ljudet från arenan… När vi var i Sponsorloungen på Molineux i höstas satt man ute på läktaren, men fick gå in och värma sig i loungen i pausen och efter matchen – ett klart bättre upplägg (tror inte de har några inglasade boxar på Molineux och det är väl lika bra det!)
Matchen präglades starkt av att det var två lag som absolut inte ville förlora. Det var otroligt mycket långbollar från egen backlinje upp mot anfallet – ”långa bollar på Chris” var Wolves mantra för dagen. Båda lagen verkade tänka ”OK, även om den långa bollen inte leder till något så slipper vi alla fall tappa bollen på mittfältet och riskera en kontring”. Första halvlek var nästan kliniskt fri från några målchanser överhuvudtaget.
Wolves försvar var prickfria genom hela matchen – Forest hade inte en enda riktigt bra målchans. Enligt officiella statistiken hade de 4 skott totalt varav 2 on target – f-n vet om det ens var så många. De var extremt uddlösa framåt. Efter matchen hörde jag deras manager uttala sig och säga ”It was Heads or Tails. It could have gone either way”. Detta håller jag inte med om, det kunde möjligtvis ha blivit noll-noll, men är man så extremt ofarliga framåt så vinner man absolut inga matcher – jag förstår varför de jagar en anfallare!
De få gånger Wolves behöll bollen på marken och vågade passa runt i laget kändes det som om man var det klart bättre laget och kunde skapa något, men som sagt tyvärr hände det inte mer än en handfull gånger på hela matchen. Förutom att försvaret (framförallt mittbackarna) och målvakten Hennessey gjorde ett bra jobb så höjde sig Ebanks-Blake över mängden. Varje gång han fick bollen kändes det som om det hände saker. Han är en klasspelare! Tyvärr var det ingen annan i anfallet eller mittfältet som utmärkte sig. Kightly sprang mycket i vanlig ordning, men förutom målet tyckte jag inte att han imponerade.
EXPLOSION
Tiden bara rusade iväg och jag och Kasper blev mer och mer stressade över att vi inte fick något mål. Så plötsligt, SEB håller i bollen bra, driver ner mot kortlinjen och får in bollen till Vokes som lyckas få den till Kightly som på något sätt trycker dit den! Explosion! Hela Wolvesklacken blev galna, 4 personer i glasbubblan till vänster om oss visade sig vara Wolvesfans – de studsade omkring som galningar i sin loge, men jag och Kasper firade lite mer måttligt för att inte störa friden i vårt ”akvarium”.
Sedan ändrade sig klockan och gick istället sjukt långsamt, men å andra sidan var Wolves bra mycket närmare 2-0 än Forest var nära att kvittera. Vi såg Keogh dra ett skott från halva plan in i krysset när han värmde upp i halvtid och det var hyfsat nära att han hade gjort Forest nya målvakt till åtlöje när han drog ett skott strax utanför stolpen ungefär från halva planen i slutet av matchen.
Efter slutsignalen kastade de flesta Wolvesspelarna upp sina tröjor till publiken som hade de vunnit en cupfinal! Härliga scener – enig med Truls att man hade gett mycket för att ha varit där i klacken – speciellt om man jämför med att vara instängd i en glasbubbla!
Sammantaget kan man se på matchen på två sätt – det negativa synsättet säger; vi skapade otroligt lite under hela matchen, trots att vi leder serien och Forest ligger nästan sist var det ingen större skillnad på planen, ingen på mittfältet var speciellt bra och med det spelet i Premier League är vi en klar ”relegation candidate” nästa år. Eller så har man det positiva synsättet som säger; vi vinner en kanonviktig bortamatch mot ett lag som kämpar med näbbar och klor för att klara sig kvar, vi gör vad som en krävs och vinner med 1-0 i den delen av säsongen där varje match är som en slutspelsmatch, dvs att man vinner räknas, inte hur man vinner.
WIGAN vs HULL CITY
Vi valde det positiva synsättet, men var ändå spända på att se hur Wigan-Hull – en Premier League match mellan två mittenlag – skulle kunna jämföras med den match vi just sett.
På söndagen ställde vi alltså in GPSen på Wigan Centrum och drog iväg. Wigan visade sig vara en mindre stad strax norr om Liverpool och Manchester i nordvästra England. Stadens miljonär, Dave Whelan, som då ägde JJB Sports (största sportkedjan i England) köpte klubben 1995 och sade redan då att ambitionen var Premier League. 1997 stod nuvarande arenan JJB Stadium klar, en trevlig men ganska själlös fotbollsarena som tar lite drygt 20,000.
Wigan lyckades ta sig till Premier League 2005-2006 och har alltså överlevt 3 säsonger redan och låg inför matchen på en betryggande 10:e plats. Dagens motståndare, Hull FC, har funnits som klubb sedan 1904 och har som största merit att man gick upp i Premier League den här säsongen. Efter en otroligt stark inledning har de dock fallit tillbaka och hotas nu på allvar att dras in i nedflyttningsstriden.
Borta var det riktigt sköna vårvädret och det var ganska kallt och blåsigt. Kanske var det delvis därför som knappt 15,000 hade tagit sig till matchen. Vi satt bland Latics fans – så inte heller i den här matchen kunde Kasper ha sin mössa (samma färger som Hull…). Hyfsat tryck på fansen trots att det var en ganska avslagen historia. Wigan förde matchen och Hull ägnade sig åt att försöka kontra. Inget lag imponerade jättemycket, men visst var det två bättre lag och bättre spel än det vi hade sett på City Ground dagen innan.
SAMMANFATTNING
Vår slutsats efter de två matcherna är dock att Wolves, med några förstärkningar på centrala mittfältet, kan klara sig bra i Premier League – så stor var inte skillnaden ändå! De kommer garanterat klara av även de sista 6 matcherna i år och nästa år kan vi alla se fram emot Premier League fotboll igen på Molineux – precis som det skall vara!
/Magnus & Kasper – på plats för SwedeWolves i England
