Artiklar vi minns...Supportercupen 2003
Nu under sommaruppehållet letar vi lite i vårt stora Wolvesarkiv och vi hittade följande lilla skrift. Håll till godo!
====
SUPPORTERCUPEN 2003
Något av det roligaste man kan göra som Wolvessupporter är att vara med i Supportercupen. Det är en fotbollsturnering (sju-manna) som spelas mellan supporters och det är fantastiskt kul! Om man inte vill spela så bör man i alla fall komma dit och titta!
Många skratt garanteras! Nivån på spelet är nog den lägsta möjliga som någonsin existerat, men humöret är på topp när hundratals supporters invaderar Limhamnsfältet i Malmö sista helgen i juli. 41 lag deltog i år!
FÖRSTA DAGEN
Det är SwedeWolves Dream Teams första match. Alla är spända och laddade, vi möter Black Army (AIK). Det är 0-0 och jag byts in efter ca tre minuters spel, ersätter Blekinge-vargen i anfallet. Jag letar mig uppåt i planen. Deras vänsterback slår en slarvig passning in mot sin mittback. Jag smyger fram mot honom. Han vänder om, ser mig alldeles för sent, får panik och halvträffar bollen. Jag går ner på knä med ena benet och täcker som en innebandyspelare. Bollen tar på benet, jag stöter den framåt och rycker, är igenom, helt fri.
Målvakten rusar ut. Han lämnar en stor lucka. Till höger om honom är det helt vidöppet. Jag väntar. Han väntar. Vi rusar mot varandra. Jag väntar. Han väntar. Till slut orkar han inte längre. Han störtdyker som en panter ner i luckan han medvetet lämnat. Jag chippar bollen på andra sidan - precis där han stod för en sekund sedan. Det är såååå snyggt. Bollen studsar på mållinjen och in i nätet, så där lagom retfullt enkelt. Så vackert. Jag vänder upp och leker Steve Bull-flygplan, armarna utsträckta.
Hela vår planhalva är full av Bully-flygplanslagkamrater. Vargpubliken invaderar planen som Bully-flygplan. Vi leder 1-0! Musiken dånar. De-de-de-de, de-de-de-de. Tom Hark. WE ARE WOLVES. Hallå Malmö - det är vi som är Wolves. Vi är här!!
Black Army visade sig vara ganska mänskliga. Snart har vi fyra noll och jag har hunnit med att träffa stolparna två gånger och haft ett halvvolleyskott i ribban. Det känns som om det kommer svårare matcher längre fram.
Nästa match är mot Blåa Pågar (MFF). Det är ett ruffigt gäng. Många stöddiga lantbrukare med vassa armbågar och jobbig attityd. Det rycks och slits i tröjan. Skenbenet blir avskalat av en dobbförsedd sko. Matchen har nästan inga målchanser och slutar rättvist 0-0. Gnällig match. Dålig stämning. Tredje matchen är mot Arsenal. Vi är bättre. Vi är snabbare på bollen och har tag i spelet. Vårt försvar spelar gudomligt bra. Vi har ännu inte släppt in något mål.
Jag går runt på högerkanten, förbi backen, lirar av målvakten, men eftersom hjärnan är full av mjölksyra blev vänsterskottet en halvträff strax utanför. Slarvigt. Men förståeligt. Tredje matchen - det börjar att kännas i benen nu. Men jag är förbannad på mig själv. VI HAR INTE RÅD. Skärp dig din Trulsvarg.
Arsenal tar ledningen på ett skitmål, men vi lyckas kvittera, jag tror det är genom Martin Wolf. Vi får bara 1-1 och det är katastrofalt. Nu är vi i princip borta från slutspelet. Eftersom Blå Pågar senare slår Arsenal med 3-1 måste vi vinna mot de robotstyrda väldrillade Pogon Szczecin i vår sista gruppspelsmatch. Pogon har tre raka segrar och ser farligt seriösa ut. Alla räknar ut oss. Jag själv är missnöjd. Jag måste göra fler mål.
Pogon får straff efter en minut efter den värsta filmning jag sett. 0-1 direkt. Jag är hårt hållen av en äldre mittback som ser ut som en 185 cm lång Gordon Strachan. Han är stenhård, säkerligen en fd polsk toppspelare, som nu närmar sig 45-årsåldern. Jag kommer inte långt även om jag försöker dra isär försvaret. Jag är helt slut och byter.
Så vänder vargarna matchen. Vi får 1-1 och nu ger vi allt. Polackerna maskar, filmar, ligger skadade. Är allmänt osportsliga. Vi vinner alla stenhårda närkamper. Vargarna kämpar värre än Karl XII's soldater under slaget vid Narva. Jag ser bara på, är så stolt. Vi trycker tillbaka polackerna. Vi vrålar. Jag orkar inte gå ut på planen. Jag kan inte lyfta benen. Jag bara skriker ut instruktioner.
Vi får en dubbelhörna, ett inlägg kommer in. Niklassonvargen nickar in 2-1 och tar av sig tröjan, springer runt målet. Vi väller in på planen. DE-DE-DE-DE, de-de-de-de. Flygplan överallt. Polackerna blir vansinniga, de skriker, kämpar, biter, klöser oss, men vi håller. Vargarna vinner 2-1. Vi är vidare. Vi har gått till slutspel. På ren laganda och varggemenskap så är vi vidare. Jag tror inte mina ögon. VI ÄR I SLUTSPEL!
KVÄLLEN
Jag får reda på att vårt andra lag som kallar sig SwedeWolves +100kg är utslagna, men har haft full show och blivit ett av de mest populära lagen på Limhamnsfältet med sitt "tunga" spel i snigeltempo! Trots ett par rejäla förluster så höll de gott humör och till slut kom även en vinst: hattlaget från Lyngby (ett danskt tjejlag iförda enorma hattar) besegrades med 6-0.
På kvällen blir det ölhävartävling. En två meter lång kille från AIK med världens bredaste käft vann. Niklasson Wolf blev utslagen och så också Malmö FFs bjässe. Därefter har Sir Fredde ordnat grillfest i ett stort partytält. Grillspett, korvar, öl och Doritoschips i mängder på ett långbord ute på Limhamnsfältet. Mat och Wolvesare överallt. We are Wolves! Frågetävling och taktik-genomgång följer innan alla försvinner ut i Malmönatten för en sista uppladdning inför den spännande morgondagen då slutspelet ska avgöras.
ANDRA DAGEN - SLUTSPEL
Ny dag. Jag är bakfull. Jag har ont. Det känns som om man kört ner två spikar i mina ljumskar. Jag har träningsvärk så att jag mår illa. Jag joggar bort det värsta, men ett nytt problem uppstår. Ju fortare jag springer desto mer dunkar det i huvudet. DUNK-DUNK, DUNK-DUNK, DUNK-DUNK. Vad har jag på planen att göra? Tottenham har vunnit sin grupp med 13-1 i målskillnad. De är stora och vältränade. Mittbacken (min motståndare) är en skallig jätte, en direkt kopia av MFFs Daniel Majstorovic. Han spelar visst aktivt i division 2. Jag springer och kallsvettas av bakfylla.
Jätten krutar in 1-0 på frispark. Jag har inte gjort många knop i första halvlek. 0-1. I andra halvlek händer något märkligt. Tottenham tar slut. Vi springer ner dem. De jobbar inte hem, vi rullar ut dem. Jag är med och målpassar till ett mål, vi vinner med sjukligt osannolika 4-1 efter ett gudomligt mål av Luleåvargen och en behärskad tåfjutt av Niklasson Wolf. Min andra halvlek var godkänd. Men jag måste fortfarande visa mer tycker jag. I kvartsfinalen, då...
KVARTSFINAL
Kvartsfinal mot Pogon Nowa. Ett nytt polacklag. Vi spelar som gudar. Benen är lätta igen. Jag är bra. Jag spelar targetspelare som bara väggar vidare. Jag gör Pogon yra i mössan. Jag är smart och direktpassar, styr allt. KalmarWulf springer. Luleåvargen är överallt. Trellevargen kämpar. Martin Wolf är stark. Mad Finn Wolf och Oscarvargen följer hela tiden med i anfallen på kanterna. JanneWolf tar allt i mittförsvaret. J-O Varg missar inte en nick. Vi har en grym rörelse i laget. Polackerna är totalsnurriga. Det är ryskt klapp-klapp-spel. Till slut gör vi mål. Vi stänker in det ena efter det andra: 3-0, 4-0.
Jag målpassar till varje mål, men vill nu också själv scora. Luleåvargen chippar då vackert fram mig i friläge. Bollen studsar. Jag rusar. Målvakten är liten, han vågar inte komma ut för då lobbar jag, det vet både han och jag. SMACK, jag dunkar in bollen stolpe in nere i bortre hörnet. Varsågod polack. Bully-flygplan.
I nästa anfall väggar jag och KalmarWulf oss igenom. KalmarWulf är fri men passar en extra gång. Jag får totalöppet mål, ska bara slå in 6-0 till oss när en försvarare kastar sig fram med benet. Jag hinner slå in bollen i mål, YES, men backen träffar mig. Jag stupar pladask.
Skrapar upp båda skenbenen mot gruset, slår i marken och...ser mig själv. Jag stirrar mig själv i ansiktet. 10 cm framför mig är den största dyngpöl jag sett i mitt liv. Herregud, hade jag ramlat lite senare hade min fina tröja av Old Gold blivit förvandlad till Old Dynga. Jag tar mig upp. Klacken spelar fortfarande Tom Hark för att fira målet. Under tiden gör de hungriga vargarna ytterligare två mål. 8-0. Otroliga ÅTTA-NOLL i en kvartsfinal. Hur långt kan vi gå egentligen? WE ARE WOLVES.
SEMIFINAL
Semifinal mot Juventus, fjolårsvinnarna, med inflygna spelare från Italien. Niklasson Wolf är så full att han inte kan vara med - han ligger på rygg sidan om planen. Vi orkar inte. Juve täcker överallt, springer mer. De gör 1-0, vi flyttar upp en man till i anfallet, men vi kommer ingenstans. De gör 2 och 3-0, vi åker ut, men är ändå nöjda, herregud vi gick till semifinal i en cup med 41 lag. Vi är så sketbra. Nja, egentligen är vi inte speciellt bra, men vi har en grym laganda och alla sliter för Wolves. Vi representerar Wolves.
Jag är totalt slut. TOTALT. Har ont överallt och mina skenben finns inte längre. Men vi gick till semi. Juve vinner hela cupen sedan. Wolves kan vara stolta över oss. Vi överpresterade och det är det viktigaste. Vi är Wolves and we're proud of it. VI SES IGEN NÄSTA ÅR!!!
====
Texten ovan publicerades för första gången i SwedeWolves medlemstidning "Bull's Eye" nummer 11.
