Även en Wolvesare kan ha tur
"Efter att ha varit Wolvessupporter sen tidigt 70-tal, Tipsextra som alla andra i min ålder (48), skulle jag äntligen få se mitt lag på på Molineux." Läs den spännande berättelsen om dagen då Wolves nådde Premier League!
Efter att ha varit Wolvessupporter sen tidigt 70-tal, Tipsextra som alla andra i min ålder (48), skulle jag äntligen få se mitt lag på på Molineux.
Jag erkänner att intresset avtog på den mörka tiden i mittenav 80-talet , men internet fick intresset att verkligen blomma upp. Blev tidigt medlem när Truls drog igång Swedewolves, visserligen rätt passiv men ändå. Av olika anledningar har det aldrig passat in med Swedewolves medlemsresor. Men nu hade de indoktrinerade sönerna, Mattias 20 och Niklas 17, tagit tag i saken och bokat resa till förorten Birmingham.
Den 16 april bordade vi det fullsatta Ryanairplanet på Skavsta (välsignade är vi som bor i Nyköping) och landade i ett grått Birmingham en dryg timme senare. efter ett visst irrande kunde vi ta igen oss på det tjusiga hotellet i centrala Birmingham, tio minuters promenad från New Street Station.
Spanade in närliggande pubar och gjorde oss lite hemmastadda och laddade för fredagens färd till resans huvudmål. Kommunikationerna imponerade på oss och Wolverhampton nåddes enkelt, bekvämt och hyfsat billigt för fredagens rekognocering.
Steg av tåget i ett smått sömnigt Wolverhampton, en och annan Wolveströja syntes till, på fredagsmiddagen. Så vi tågade uppför Lichfield Street mot centrum och passerade Britannia Hotel, Grand Theatre och några pubar vi hört talas om. Snart var vi på Dudley Street och Wolves klubbshop, kollade bara och sparade oss till shopen på Molineux. För nu äntrade vi pilgrimsfärden mot det Gyllene Palatset för att hämta ut matchbiljetterna vilket skedde smärtfritt på biljettkontoret.
En repa i shopen och lite inköp hanns också med. Därefter gick vi andäktigt runt stadion, kollade statyerna och plåtade. trots att vi var tidigt ute hade lyckligtvis The Wanderer öppet så ett par Banks's underlättade återtåget mot centrum. Började bli lite hungriga och när vi släntrade förbi Wheatsheaf ringde en klocka. Yngsta sonen var mycket skeptisk men vi stannade och beställde lunch, Fish'n'chips. Lysande, tre öl och tre luncher för 9,30 pund. Därefter undersöktes centrala Wolverhampton lite till innan vi återvände till hotellet för att ladda för lördagens match.
Åkte rätt tidigt till Wolverhampton på lördagen och nu var läget ett helt annat, nio av tio personer vi såg hade Wolveströja på sig. Gamla och unga, korta och långa, tjocka och smala ja i pricip alla. Stämningen var mycket hög redan på första pub vi kom till, Flannigans.
Fortsatte snart mot Molineux och passerade Great Western och The Varsity där yngste sonen fick komma in på nåder. Fortsatte ut på stan och hakade på horder av Wolvesfans som tågade mot Molineux, lyckades få ett par Banks's på den fullproppade The Wanderer och ett par flottiga ostburgare innan vi bänkade oss på Steve Bull Upper.
Wolves-QPR 1-0, We Are Premier League!
Wolves avgjorde på första matchbollen. Trots att två omgångar återstår så säkrade vi avancemang till Premier League genom hemmaseger mot QPR.
Wolverhampton Wanderers-QPR 1-0 (0-0)
1-0 Sylvan Ebanks-Blake (46)
Publik: 27.511
Ska inte orda så mycket om själva matchen, QPR kämpade bra för att inte ha något att spela för men 0-0 i halvtid kändes OK. När så Wolves, genom SEB (och Keogh) tog ledningen efter en minut i andra blev det nästan för mycket. QPR hade ett par riktigt vassa lägen att kvittera, ribbskott och friläge men vi kom undan.
Stämningen blev också lite märklig sista tjugo, efter att det varit fullt ös verkade det som folk började inse allvaret och tystnade. Minuterna gick trots allt och speakern började mana om att inte storma planen ifall, ifall... Inte populärt. När dessa djävulska minuter äntligen var till ända bröt då detta härliga kaos ut. Inom 30 sekunder från slutsignalen var planen full med glädjerusiga supporters, lyckligtvis inget trubbel vad vi kunde se. Stod kvar länge och väl och till slut kunde laget och Mick visa upp sig på hedersläktaren.
In mot stan igen med mängder av euforiska Wolvesare, bara att glida med och njuta. Pubarna proppfulla med folk överallt men vi lyckades smita in bakvägen på The Walkabout och stämningen var minst sagt hög. Fick dock hålla lite låg profil eftersom yngsta sonen bara är 17. När vi motvilligt släntrade tillbaka mot stationen kunde vi ändå trösta oss med E&S nytryckta uppflyttningsextra. Någorlunda lugnt på tåget, men på New Street Station var det pådrag med många poliser och Bluenoses så det var bäst att gömma tröjorna och smyga ut närmaste väg, och njuta av uppflyttningen i fiendeland.
Lördagen den 18 april 2009. En dag att minnas.
Så kan det gå när man efter 37 år når The Golden Palace!
