Gammelvargen minns (lite till)
Några minnesbilder från hans besök på Molineux...
Sitter här i de mörka smålandsskogarna och är ledsen. Tänker på den stundande resan till Wolvo. Önskar att jag kunde följa med. Men det ser omöjligt ut. Vill så gärna se nya Molineux i verkligheten. Den är säkert en annorlunda än den arena jag besökte några gånger för cirka trettio år sedan. Ska berätta några korta minnesbilder från mina besök. Har tyvärr aldrig sett Wolves vinna på Molineux.
Samtliga mina besök var en dagstripp i samband med resa till London eller ett kort stopp vid en bilresa i England. Så staden har jag egentligen inte sett. Men den såg inte inbjudande ut på den tiden. En f.d. industristad i utförsbacken.
När man kom med bil fick man köra runt arenan. In på Waterloo Road, runt North Bank och uppför den smala Molineux Street. Parkeringen låg bakom South Bank på klubbens mark. Det kostade ett pund att parkera. På Molineux Street fick man kryssa fram bland åskådarna både före och efter matchen. Ville man komma snabbt ifrån arenan fick man gå en kvart innan matchen var slut för att undvika folkmassorna. Annars fick man vänta till de passerat. Tåget var bara en kort promenad.
Arenan såg definitivt inte inbjudande ut från utsidan. Brun och mörkgrå som den framträdde inklämd mellan gamla hus och gator. Man undrade om inget gjorts sedan kriget. Men när man kom in kändes det dock att detta trots det yttre var en klassisk arena där atmosfären bara fanns. Det första som verkligen kändes i magen var hur jättestor South Bank verkligen var. Ljudet från läktaren var enormt. Byggmaterialet, cement och korriguerad plåt, och konstruktionen fungerade som en jättelik megafon.
Var för bekväm för ståplats. Kom ihåg att läktarvåldet fanns på den tiden. Sittplatsläktarna hade namn efter gatan utanför. Såg de flesta matcherna från Molineux Stand. Den gamla läktaren med taket i bågar och stolpar fram. Från början ståplatsläktare men nu ombyggd till sittplatsläktare. Man satt på fällbara trästolar som var jättekalla. Dynor och sånt tjafs var inget som tåliga britter frågade efter då. Nederdelen av läktaren bestod av ståplatser för ungdomar. Längst fram fick man stå under markplanet.
Har även suttit på huvudläktaren Waterloo Stand. Den gick i en liten vinkel efter gatan utanför. Även denna läktare hade fällbara trästolar och trägolv lagda på cementen. Det som hände i Bradford kunde lika väl hänt på Molineux. Mitt på läktaren fanns Directors box. Platserna för klubbens och gästernas styrande samt spelarfruarna. Men bara för de vars man spelade matchen.
Det var ingen inglasad box utan ett område på läktaren med bekvämare stolar och större benutrymme. Där fanns även an plats för managern. Minns Bill McGarry som var manager då. Han hade en stor vit telefon till sitt förfogande med direktlinje till bänken. Ju närmare slutet desto tätare och intensivare blev telefonsamtalen till bänken.
Det fanns ingen ljustavla för laguppställningar. Allt meddelades via högtalare som var svåra att höra. Halvtidsresultaten från de andra matcherna placerades ut framför motsatta läktaren.
Souvenirbutiken låg bakom North Bank, som var fallfärdig redan då. Den såg ut som en barack. Man sålde mest rosetter, halsdukar och mössor på den tiden. Alltså sådant man hade utanpå klädseln. Matchdräkter och dylikt fanns inte till försäljning. Det såldes fortfarande harskramlor i lagets färger. Förr vevade man på harskramlorna för att åstadkomma så mycket ljud som möjligt för att skrämma motståndarna och få domarna döma till hemmalagets fördel.
Vid ett av mina besök fick man teckna sig och betala i förskott för Derek Dougans första bok som hette "the sash he never wore". Men när de såg min adress till Sverige bad man mig vänta lite. Sedan stack man till mig ett brunt kuvert med boken i. Fick lova att inte öppna kuvertet förrän jag passerat stadsgränsen. Tågresan tillbaka till London blev inte så tråkig trots förlusten i matchen.
