Polisonghjältar vi minns - Dave Wagstaffe
Waggy var en färgstark profil i Wolves 70-talslag. Läs allt om honom här!
artikeln tidigare publicerad 2003 - vi kör en "favorit i repris"
--------
Den tredje figuren i serien av polisonghjältar blir naturligtvis Dave Wagstaffe. Snacka om kultlirare, kanske inte lika långa polisonger som Hibbitt och Dougan (som tidigare blivit porträtterade här), men förmodligen ännu mer mytomspunnen.
Waggy var spektakulär. En avig teknisk ytter som slingrade sig fram på vänsterkanten och ständigt skickade in milimeterprecisa inlägg till de anstormade Wolvesanfallarna: Dougan, Richards, Knowles och Curran.
Fansen älskade Waggys spelstil och hans okomplicerade inställning till matcherna och livet i övrigt. Waggy var kung. Waggy var Wolves svar på George Best, om ni är gamla nog att komma ihåg honom.
Waggy var snabb och uthållig trots att han kedjerökte (inte minst i pauserna) och var otvivelaktigt en av landets bästa yttrar under tidigt 70-tal. Han var en riktig naturtalang, även om högern oftast bara användes som stödjeben åt hans känsliga vänsterfot.
Han hjälpte till att föra Wolves ända till UEFA Cupfinal 1972 (italienska Juventus och holländska Haag besegrades bland annat på vägen) och var med och vann ligacupfinalen 1974 på Wembley åt Wolves.
Han var tyvärr även snabb med flaskan och ölglasen och det var nog det som gjorde att det internationellt sett inte blev mer än några pojk- och ungdomslandslagsmatcher för England och en representationsmatch den 15 mars 1972 mellan Engelska ligan och Skotska ligan (3-2).
Han var helt enkelt för kontroversiell och att ha en spelare i engelska landslagströjan ivrigt puffande på cigaretter var nog inget som uttagningskommittén för landslaget direkt drömde om. Dåvarande förbundskaptenen Alf Ramsey gillade dessutom inte yttrar, inte heller hans efterträdare Don Revie, det ansågs förlegat.
Det fanns emellertid ingen populärare syn bland Wolvessupportrarna än att se Waggy rusa längs vänsterkanten. Hela Molineux jublade när Waggy tog med sig bollen i flykten - bollen satt som klistrad på vänsterfoten när han på ett karaktäristiskt sätt vände ut och in på försvararen.
Waggy gjorde detta ofta under de elva år han var på Molineux. Visserligen sköt han inte så många mål själv (32 på 404 matcher) men han måste åtminstone ha spelat fram till 200 mål!
Waggy föddes i Manchester den 5 april 1943. Efter att ha slutat skolan traskade Waggy med cigaretten i mungipan till Manchester C, blev amatör i juni 1958 och sedan professionell i maj 1960. Han spelade 161 matcher för City (8 mål) på fyra och ett halvt år innan han gick till Wolves för £30.000 den 26 december (Boxing Day) 1964.
Wolves halkade ner i tvåan 1966, men gick upp direkt 1967 och Waggy var då en huvudfigur, han spelade alla matcherna och var en starkt bidragande orsak till att Wolves gick upp igen. De stora finalerna kom som tidigare nämnts 1972 och 1974, han fick sin testimonial för Wolves den 6 maj 1975 och i januari 1976 lämnade Waggy Molineux för Blackburn.
Två och ett halvt år senare gick han vidare till Blackpool och till slut återvände han till Blackburn för att avsluta sin karriär där i mars 1979. Ett rekord som Waggy kanske är lite stolt över är att han fick ligans första röda kort: när han spelade för Blackburn borta mot Bolton den 2 oktober 1976.
Så småningom kom han tillbaka till Molineux och hade hand om den gränslöst populära puben "Waggy’s bar". Fortfarande var han i högsta grad den gamle vanlige Waggy och det sägs att han till slut fick sparken av dåvarande managing director Jonathan Hayward då han visade sig berusad på en officiell tillställning. Senare blev han steward på Old Wulfrunians club, Castlecroft, där han stannade till januari 1993.
Wolvesstatistik: 404 matcher, 32 mål
UEFA Cupfinalist: 1972
Ligacupmästare: 1974
