Playoff-final: Sheffield United-Wolves 0-3
The Wolves are going up!! VI ÄR I PREMIER LEAGUE!!!
Jag önskar att alla fotbollsälskare någon gång får vara med om det som jag upplevde i Cardiff i helgen.
VILKEN FEST!!
Cardiff, som annars är en ganska grå stad, förvandlas totalt under tre playoff-finaldagar (div 3, div 2, div 1). Hela staden var ett enda guldsvart och rödvitrandigt hav, men det var samtidigt noga uppdelat vilka pubar man fick gå till för att lagens supportrar skulle vara helt skilda åt, allt var mycket välorganiserat.
Tankar innan matchen. Alla livets starka känslor poppade upp i huvudet. Hopp, rädsla, spänning, kärlek, nervositet. Man skulle gärna bara vilja njuta av dagen, det vackra vädret, den kokande folkmassan, alla klara färger, gemenskapen, ljuden, men det var så mycket annat som upptog ens funderingar. Skulle vi nå Premier League?
Ju mer klockan blev desto närmare drogs man till The Millennium stadium, som om den vore en magnet. Den FANTASTISKA stadion. Till slut kunde jag inte hålla mig längre, jag måste in. Två timmar kvar till att domaren skulle blåsa igång matchen intog jag min plats i denna bedårande vackra byggnad, ett sagoslott för fotbollsfans.
Jag höll upp vår stora SwedeWolves-flagga och Finspång knäppte med kameran. En funktionär kom fram och erbjöd sig knyta flaggan så att den hängde till allmän beskådan. Vi hade fantastiska platser, nästan vid mittlinjen, alldeles till höger om pressläktaren. Allt medan stadion fylldes på med guldsvart och rödvitt så satt man storögd och lycklig med ett fånigt leende på läpparna.
Folk vällde in hela tiden. Jag tittade till höger och såg nu en enorm VÄGG av guldsvarta färger och flaggor. Det var som om ett stort levande höghus stod intill planen. Alla vrålade och skrek. Domaren blåste i gång matchen. Vi var på väg. COME ON WOLVES!
Wolves började bra i en öppen inledning där båda lagen anföll med mycket folk. Längs kanterna kom Sheffield Uniteds Kabba och Asaba springande och de såg farliga ut där de galopperade fram med utsökt bollkontroll.
Men det tog inte många minuter förrän Wolves tog tag i mittfältet där Colin Cameron och Paul Ince var som ursinniga bålgetingar. Det var framför allt Cameron som styrde upp spelet. Han var överallt. Jag tror att om det funnits två bollar på planen så hade Cameron haft båda två. Han var outstanding.
Första chansen fick Wolves. Kenny Miller fick tag i bollen och vrickade vidare till sin anfallskollega Nathan Blake. Blake drev bollen ett steg inåt och sköt....han sköt i måååå...nej, bollen strök stolpen på fel sida. 36.000 Wolvesare vrålade "neeeeeejjj!".
Wolves fortsatte att attackera motståndarmålet som var på norra sidan av stadion. Matt Murray skickade iväg en lång utspark som Blake nickade fram till Miller. Miller avancerade med bollen i full karriär innan han skickade den vidare i sidled till Mark Kennedy, som kom farande i perfekt läge på vänsterkanten.
KENNEDY nöp till direkt med vänsteryttersida, ett stenhårt lågt skott alldeles vid målvaktens ena stolpe. Keepern såg faran men hann inte trots ett imponerande pantersprång. Han sprattlade förgäves, bollen var redan i mål. 1-0 Wolves efter sex minuter!!! Världen omkring mig exploderade. Det var som om en mindre bomb landat mellan oss. Folk klättrade på varandras huvuden, dansade på stolarna och bara skrek rakt ut. Vi leder! WE ARE WOLVES!
Matchen fortsatte med spelmässigt övertag för Wolves. Cameron vann bollen på mitten, drev den framåt och sköt ett lågt hårt skott, men målvakten gjorde en fantastisk parad och styrde ut bollen till hörna. Kennedy tog hörnan. Paul Ince hann först på den och skarvade bollen vidare inåt straffområdet. Nathan BLAKE dök upp och med huvudet förpassade han bollen i mål, en enkel touch som ställde hela försvaret inklusive målvakten. 2-0 Wolves efter 22 minuter!!
Nu var det fullständig galenskap på läktaren. Stora starka karlar stod och grät, de flesta dansade och kramade om alla som råkade komma i närheten. Två mål redan, nu var United tvungna att göra tre. Nu var de tvungna att göra TRE F*CKING MÅL!!
Sheffield United anföll nu med ännu mer folk, men Wolves försvar med Joleon Lescott och Paul Butler som mittlås höll emot starkt. Lescott hade lite problem med Kabbas rörlighet, men på det stora hela hade Wolves bra kontroll på attackerna från de rödvitrandiga spelarna.
Så kom ett United-skott från högerkanten. Murray hade bollen under kontroll, men Ince kastade fram huvudet och bollen ändrade riktning. Murray vände i luften och fick ut en räddande hand i sista stund. "England's England's Number One, England's Number One" vrålade 36.000 vargar på läktaren. Vilken räddning!
Irwin fick strax därefter en varning efter en sällsynt ful tackling. Jag var ett tag orolig att han skulle åka ut direkt, men domaren nöjde sig som väl var med att vifta med det gula kortet. Domaren var bra och lät spelet flyta. I det stora hela hade han matchen i sin hand och fann en jämn nivå vad gällde att bedöma hårda tacklingar.
Wolves kom i en sista attack innan paus. Blake passade ut bollen till Shaun Newton på högerkanten. Newton slog ett lågt skruvat inlägg och där dök MILLER upp perfekt i luckan och stötte in 3-0 bakom målvakten. 3-0. TRE-NOLL!!!!
Nästan direkt efter målet blåste domaren för halvtid och det var med galopperande hjärta som jag gick nerför trappan till "öl-avdelningen". Synen som mötte mig lär jag aldrig glömma så länge jag lever. Det var hoppande, dansande, jublande Wolvessupporters i en enda stor hög. Utmed väggarna stod det gråtande människor. De skakade stilla på huvudet och mumlade "Three-Nil, Three-Nil, Three-Nil".
Andra halvlek började och efter uppskattningsvis två nano-sekunder så hade Sheffield United fått en straff. Wolvesspelarna inledde nämligen passivt och United högg direkt. Bollen for in straffområdet och tog olyckligt på Butlers arm. Tveklös straff.
Michael Brown, en rutinerad straffläggare, rusar till. En dålig straff i målvaktshöjd. Bollen går till höger där Murray redan ligger som en panter i luften. Han slår bort bollen. Han f*cking TAR STRAFFEN! Returen skjuter en United-spelare högt högt över. Satellitvarning på den.
Nu, nu, NUUUUU vet alla att matchen är vunnen. Nu bara sprutar det tårar ur ögonen på hela Rad 10 på vår svenska sektion. Jag kommer på mig själv att skratta okontrollerat som en galning rakt ut i luften. Jag står och vansinnesskrattar i över en minut. Inte för att håna straffmissaren utan för att jag vet att NU NU NU är det Premier League som väntar. Det återstår 40 minuter, men de har missat en straff och vi har 3-0.
Sheffield U har lite senare ett läge där Murray gör en ny fantastisk parad och tippar bollen i stolpen. Returen blockeras och inget kan stoppa oss idag. Till slut blåser domaren av matchen. DET ÄR SLUT!!! Jag är överlycklig att jag fått vara med och uppleva detta på plats och jag vill tacka alla svenskar som var med och delade upplevelsen med mig. VI ÄR I PREMIER LEAGUE!!!
SPELARBETYG
Spelarna bedömda av SwedeWolves:
(Betyg 1-10, där 6 är "godkänd")
Murray, 10
Irwin, 8
Butler, 7
Lescott, 7
Naylor, 8
Newton, 7
Cameron, 10
Ince, 8
Kennedy, 8
Blake, 7
Miller, 7
Sturridge, 7
Proudlock spelade för lite för att betygsättas
