Wolves fem bästa målvakter genom tiderna. På tredje plats: Phil Parkes
Phil Parkes - UEFA cupfinal 1972
LOFTY
Phil Parkes föddes i West Bromwich 14 juli 1947. Efter att ha spelat för diverse skollag begav han sig till the Hawthorns för provspel. "Jag gick bara dit en gång, det var ren galenskap - knattar överallt. Kaos!"
Ända sedan Primary School var Phil målvakt. Han spelade som 14-årig för ett 19-årslag i en lokal serie i Birmingham och mötte i en match West Bromwichs pojklag.
"Vi förlorade med 19-0! Men efteråt kom en kille fram och undrade om jag ville spela för Wolves. Så varje onsdag gick jag till Castlecroft efter skolan. Många kända Wolvestränare tog hand om oss: Joe Gardiner, Bill Shorthouse, Billy och Alf Crook. Det var den stora skillnaden mellan West Brom och Wolves. West Brom hade bara en enda tränare och hundratals småknattar."
Efter skolan spelade "Lofty" för Wolves femtelag i Wolverhamptons amatörliga, och också för laget på sin pappas jobb. 1963/64 flyttades Phil upp i Wolves B-lag.
"Wolves fixade ett jobb till mig inom stålindustrin. Det var nyttigt för mig, jag såg den delen av livet också."
Däremot såg Phil inte mycket av den legendariske managern Stan Cullis.
"Han kom ibland och såg oss spela på Castlecroft. Om han tog av sig hatten i omklädningsrummet var det en varningssignal - då var han vansinnig av ilska. Behöll han hatten på så var det lugnt."
PHIL SKRIVER PÅ FÖR WOLVES
Stan Cullis fick plötsligt sparken under kontroversiella former och Phil visste inte vad som skulle hända honom. Sekreteraren Jack Howley fixade då ett kontrakt åt Phil, i september 1964. Fastän han var sist i rangordning av fem målvakter fick Phil spela en hel del i reservlaget.
Till slut blev Phil ordinarie i reservlaget och i november 1966 kom den stora ligadebuten mot Preston. Fred Davies var skadad och manager Ronnie Allen gillade inte andrekeepern Evan Williams. Wolves vann med 3-2 på Molineux: Phil Parkes - Joe Wilson, Mike Bailey, Dave Woodfield, Bobby Thomson - Ron Flowers, Terry Wharton, Ernie Hunt - Dave Burnside, Hugh McIlmoyle, Dave Wagstaffe.
Davies tog tillbaka sin plats, men Parkes fick på nytt chansen och spelade sedan säsongen ut och hjälpte upp Wolves till högsta serien. I andra matchen i högsta ligan (1967/68) mötte han de hatade "Baggies" West Brom inför 52.000 på Molineux:
UTVISAD!
"Jag kommer så väl ihåg det. Vi ledde med 3-1. Jag räddade en straff men sen sköt Tony Brown ett skott i stolpen som träffade mig i huvudet och gick in. Och sen, när en minut var kvar, kastade Brown sig och slog in bollen med handen. Alla på hela stadion såg det - utom domaren! John Kaye sa nånting till mig och jag slog honom - och jag åkte ut! Waggy ställde sig i målet! Ronnie Allen sa inte ett ord efteråt..."
Phil blev avstängd och tappade sin plats till Williams, men kom igen och spelade alla matcher från och med februari. Nästa säsong (1968/69) fick Parkes stå åt sidan för Alan Boswell men när denne släppt in sex mål mot Liverpool, fick både målvakten och manager Ronnie Allen gå.
"Det var synd om Ronnie. Han hade sålt supertalangen Alun Evans till Liverpool som kom tillbaka och massakrerade oss. Ronnie fick kicken!!"
Bill McGarry tog över i november 1968 och Phil var lite orolig för sin plats i laget. Men tränaren Gerry Summers sa åt honom att ta det lugnt: "Bill försökte signa dig när han var i Ipswich! Du är säker!"
Visst blev Parkes Bill McGarrys förstamålvakt och spelade huvudrollen i det lag som slutade fyra i högsta serien 1970/71, femma 1973/74 och som tog sig till final i självaste UEFA cupen 1972.
UEFA CUPEN 1972
"UEFA cupen var en dröm, en fantastisk turnering. Vi slog ut topplagen i Europa, inklusive Juventus! Men det var en stor besvikelse att få möta Spurs i finalen. Det kändes som en vanlig ligamatch. Martin Chivers lurade mig med ett skott från 35 meter i första finalmatchen. Jag får fortfarande höra det!".
Parkes vill hellre minnas mötena mot Juventus i kvartsfinalen:
"Bill McGarry bjöd in legenden John Charles att följa med oss till Turin som guide. John var rena guden i Italien efter sin karriär där. Vi klarade 1-1 mot spelare som Causio, Anastasi, Capello och Helmut Haller. Capello glömmer jag aldrig - han spottade mig i ansiktet. Men vad kunde jag göra? När vi gick av planen sa John Charles att hälften av dem kommer inte att åka till Wolverhampton för returen - de skulle aldrig våga! Han hade rätt. Det var bara Haller som dök upp. Vi vann 2-1 på Molineux, vilken kväll!"
Wolves taktik i UEFA cupen 1972 var att anfalla både hemma som borta och det överraskade alla lag. I första omgången besegrades portugisiska Coimbra med sammanlagt 7-1 efter ett hat-trick av Derek Dougan på bortaplan. Starka Ado den Haag från Holland väntade i andra omgången och då blev det på nytt 7-1 sammanlagt till Wolves sedan Haag gjort tre självmål på Molineux!
I tredje omgången åkte man bakom järnridån till östtyska Carl Zeiss Jena. John Richards slank igenom och gjorde 1-0 i snömatchen där och i returen vann Wolves med 3-0 efter två mål av Dougan och ett av Hibbitt. Kvartsfinalen mot Juventus som nämnts ovan är legendarisk Wolveshistoria. I semifinalen klev Parkes fram som den stora hjälten. På Nep Stadion i Budapest väntade Ferenscvaros med en av Europas bästa spelare: Florian Albert. Wolves fick 2-2 sedan Parkes räddat en straff från Szöke och Munro nickat in kvitteringen på övertid.
Returen på Molineux blev lika dramatisk. Unge Steve Daley gjorde en drömdebut och sköt 1-0 efter 25 sekunders spel. På nytt fick ungrarna en straff och på nytt språngräddade den fantastiske Parkes skottet från Szöke. Wolves vann med 2-1 och var klara för final som man tyvärr förlorade mot Tottenham Hotspurs. Men Wolves bjöd på turneringens mest attraktiva fotboll och Parkes två straffräddningar i de båda semifinalerna var pricken över i:et.
"Vi var förmodligen Wolves bästa lag genom tiderna. Richards, Dougan, Hibbitt, Waggy, vilket lag! Mike Bailey var min bästa vän - vi spelade mycket golf tillsammans. Waggy och Munro var också bra polare, och Danny Hegan - i alla fall när han var nykter!".
Phil Parkes var också given i ligacupfinalen på Wembley 1974 efter att nästan egenhändigt ha tagit laget dit, men efter en plojmatch skadade han ett ligament i vristen och spel i finalen var uteslutet. Gary Pierce fick stå och det gick ju bra ändå - som ni kunnat läsa här i en tidigare artikel. Efter sin Wolveskarriär fortsatte Parkes med spel i Vancouver och blev en stor publikfavorit. Med sina enorma utkast och sin stora auktoritet var han en av ligans allra största stjärnor.
Jag har haft äran att träffa Phil Parkes personligen då han var i Bilston vid vår vänskapsmatch mot Wolves All Stars 2001. Själv kunde han inte spela på grund av ryggproblem, men han var fortfarande en stor personlighet och drog många intressanta historier från sin karriär.
Med UEFA cup-äventyret 1972 i åtanke placerar jag Phil Parkes utan tvekan som Wolves tredje bästa målvakt genom tiderna, kanske han rent av borde ligga högre upp på min lista.
==
PHIL PARKES
Wolves (1966-78).
382 matcher för Wolves.
==
Källa: "In keeping with the Wolves", Charles Bamforth 1992. Pemandos A&M.
