Matchrapport: Wolves-Wigan 3-3
En målrik match gav bara en poäng efter straffmiss.
Så har vi mött Wigan hemma på Molineux och fortfarande ligger Wigan 1:a i tabellen och Wolves på 20:e plats. Det blev oavgjort 3-3 och det känns väldigt onödigt. Ändå ska vi inte vara alldeles besvikna, Wolves kvitterade nämligen i 91:a minuten, det kunde mycket väl ha blivit noll poäng.
Men matchen som helhet kändes som vår. Vi startade väldigt bra och med Carl Cort och Ki-Hyun Seol på planen fick vi en helt annan anfallsdimension än vanligt. Kanske det rent av blev för offensivt? Vi startade med något som påminde om 4-3-3, och sen gjorde vi bara offensiva byten. Detta måste ha varit manager Dave Jones mest offensiva uppställning/speltaktik någonsin.
Var det rätt? Visst behöver vi vinna, men vårt försvar är fortfarande vår sämsta lagdel. Det är en smal balansgång hur man ska agera taktiskt när man innehar vår tabellposition. Men på något vis kändes det rätt att gå för 3 poäng hemma på Molineux mot Wigan, oavsett om de är serieledare eller ej.
Nya ansikten i Wolves startelva var både Seol och Cort - två offensiva anfallande spelare. De ersatte Leon Clarke och Colin Cameron som fick sitta på bänken. Kenny Miller var dessutom på planen, vilket gjorde att vi hade tre utpräglade anfallare från start, även om de ställde upp lite annorlunda vid avspark: Wolves 4-4-2 / 4-3-3 (från vänster): Paul Jones - Lee Naylor, Jody Craddock, Joleon Lescott, Mark Clyde - Ki-Hyeon Seol, Seyi George Olofinjana, Paul Ince, Shaun Newton - Kenny Miller, Carl Cort.
FÖRSTA HALVLEK
Om någon funderade på Wolves laguppställning, så insåg man snabbt att koreanen Seol inte var vänstermittfältare utan anfallare. Han jobbade väldigt hårt och spelade fysiskt. Med Carl Cort som "lyktstolpe" längst fram fick Wolves en helt annan dimension i anfallsspelet och Kenny Miller kände vilket stöd han fick från sina två nya lekkamrater. Första kvarten var en enda stor anstormning från Wolves sida. Kommentatorerna skrek i falsett gång på gång när bollen susade genom Wigans straffområde, där det var full kaos. Shaun Newton fyllde på väldigt ivrigt till höger, så stundtals spelade vi 4-2-4.
Cort hade ett par fina lägen att sätta 1-0 men han var för långsam i reaktionerna inne i straffområdet, han behöver forfarande fler matcher. Seol och Miller var däremot dödligt farliga och man förstod att 1-0 bara måste komma. Det kom efter 15 minuter då MILLER kom farande efter en fin boll från Lescott. Alla förväntade sig en passning, men han avancerade framåt och kollade noga in målvakten innan han till slut lyfte upp bollen i nättaket. 1-0 Wolves! Ett mycket välförtjänt mål.
Wolvesstormen bedarrade något efter det efterlängtade målet hade kommit och spelarna gick tillbaka till sina vanliga positioner. I 23:e minuten fick Wigan en frispark som den pricksäkre Bullard tog. Bollen slogs in i mitten där JACKSON kastade sig fram och nickade in 1-1 precis innanför stolpen. Vilken kalldusch! I princip första gången Wigan var på vår planhalva. Det var ren slarv. Frisparken borde man ha kunnat skurit av innan den nådde Jackson, framför allt dåligt försvarsarbete av Olofinjana.
I 28:e minuten blev det ännu värre. Wigans ELLINGTON, som uppenbarligen är en otroligt duktig spelare, trixade med både bollen och Naylor, innan han dundrade in ett högt skruvat skott från 25 meters håll som gick in via ribban. Ett fantastiskt mål av den skicklige "Duke" Ellington, men totalt obegripligt. Wigan leder!?? Detta var ju vår match! Svårt att klandra målvakt Paul Jones för ett sådant drömmål, men nog kände det som om skottet var avlossat från lite väl långt håll.
Nu blev Wolves spel sämre och Wigan började ta över matchen. Våra spelare såg väldigt konfunderade ut. Man kan knappast börja en match mycket bättre än vad vi gjort och ändå var det Wigan som ledde med 2-1. Spelarna blev osäkra och gjorde enkla misstag, publiken började knorra. När målvakt Paul Jones nästan tappade in 1-3 à la David James efter en rutinräddning (bollen tog lyckligtvis i stolpen), hördes buandet tydligt och de sarkastiska kommentarerna haglade. När domaren blåste för paus blev spelarna utbuade trots en ganska bra halvlek, kanske den bästa Wolves spelmässigt gjort i år.
ANDRA HALVLEK
Wolves startade bra igen. Ince testade målvakten med ett långskott och Seol hade ett bra nickläge. Snart blev vi belönade. Åtta minuter in på halvleken spelade Paul Ince fram Olofinjana med en perfekt boll, han trycktes ner i skottögonblicket och det blev straff. Fram steg Kenny Miller, som ju missade en straff hemma mot Leeds. Straffen slogs på exakt samma ställe som mot Leeds och målvakten räddade på exakt samma sätt. Han hade gjort sin målvaktsläxa. Målvakten dök mot sin vänstra sida och visst kom bollen där.
Wolves gjorde nu ett offensivt byte, vänsterback Naylor gick ut och Kevin Cooper kom in på vänstermittfält. Detta betydde att Mark Clyde flyttades över som vänsterback i en trebackslinje. Shaun Newton fick därmed ta hand om hela högerkanten och Seol blev nu definitivt renodlad anfallare när Wolves gick över till 3-4-3.
Bytet lönade sig. Cooper skickade snart in ett inlägg som MILLER nickade i mål och det var 2-2 med 25 minuter kvar att spela. COME ON WOLVES! Nog skulle vi kunna vinna detta!
Wigans anfallare, den förre detta Wolvesspelaren Jason Roberts, fiskade efter frisparkar hela matchen och blev till slut varnad för snack mot domaren. Men tydligen lönade hans pajaskonster sig i längden för när han och Lescott krokade ihop i Wolves straffområdet och Roberts stöp, så blåste domaren för straff. Ett mycket tveksamt domslut. ROBERTS slog själv in straffen och det var ny Wiganledning, med en dryg kvart kvar av matchen.
Med fem minuter kvar gjorde manager Jones en sista chansning, Colin Cameron kom in istället för Olofinjana på mittfältet och Dean Sturridge ersatte Seol i anfallet. Cameron sprang bara framåt och agerade mer som en fjärde anfallare än något annat de sista minuterna av matchen, och det var mycket riktigt CAMERON som räddade dagen för Wolves när han rusade fram på en boll från Newton och ur svår vinkel sköt in 3-3 på övertid med ett lågt skott som gick under målvakten. En turligt men rättvist mål.
Denna underhållande match var ännu inte slut. Miller hade faktiskt en bra chans att göra hat-trick och 4-3 till Wolves när han mötte ett inlägg från Newton, men försvararna lyckades blockera hans skott.
Matchen slutade 3-3 och som sagt är vi kvar i botten av tabellen. Spelet var däremot mycket förbättrat - åtminstone offensivt. Det råder ingen tvivel om att vi kommer att klättra ganska högt i tabellen med det anfallsspel vi har när nu Seol och Cort tagit en plats i laget. Speciellt Seol var mycket bra. Samtidigt håller Miller målformen trots sin straffmiss. Han är sylvass just nu.
Fortfarande läcker det bakåt. Lescott är en fantastisk spelare, men fortfarande har han en del att jobba med tempomässigt efter sin långa skadefrånvaro. Vårt försvar jobbar dessutom inte bra tillsammans, det är många missförstånd och slarviga beslut. En spelare som Naylor är väldigt nyttig i offensiven, stundtals strålande, men defensivt kan i princip vad som helst hända. Craddock inger inget förtroende, han hade stora problem med Wigans Ellington och Rob
