We are Wolves. Say it out loud, with pride
Glädje, passion, lojalitet och lycka - från något som egentligen är väldigt oviktigt.
MILLWALL-WOLVES 22 JANUARI 2005
Nittio minuter är spelade, klockan visar 16:50. Ställningen i matchen är 1-1, hyfsat resultat men man känner en viss besvikelse eftersom vi haft ledningen i matchen med 1-0 och hållt detta i 40 minuter tills en tveksam straff (av den typ vi aldrig får själva) resulterat i en kvittering. Vi har inte skapat mycket i andra halvlek, en hörna gav Craddock chansen att bli hjälte men hans nick från nära håll försvann upp på läktaren.
Klockan är nu 16:52. Seol hämtar upp en kort passning, försöker hitta en lucka och skjuter sedan ett hårt lågt skott och man ser genast att bollen är på väg mot nätmaskorna. Den går in! 2-1. Yes!!! Magnifikt! Seol springer vilt mot Wolves spelarbänk - han hade chansen att ta sig mot oss bortafans på övre bortre läktaren, men hans val var förståndigt - att göra en "Paul Ince vs West Ham" och springa förbi motståndarpubliken för att "ge igen" skulle inte vara en god idé. Han hade i och för sig haft alla skäl i världen, varje gång han rört bollen genom hela matchen har han fått höra rasistiska rop från en viss del av publiken (låga-IQ-avdelningen).
16:53...slut väl?...Kom igen domaren! Blås! Mr Probert har inte haft en bra match. Förutom straffen har han delat ut gula kort frekvent och enögt till våra spelare, inte Millwalls, och kört över sin linjemans beslut vid ett antal tillfällen för att skänka hemmalaget ett antal hörnor. Mr Probert ger Millwall en sista chans - bollen far in i vårt straffområde. Den rensas undan och slutsignalen ljuder. En seger, en bortavinst, vår fjärde, men framför allt - säsongens höjdpunkt hittills. Underbart.
Ince kommer marscherande mot oss strax efteråt, och uppmanar de andra att hänga på. Kan det vara så att han vet hur vi känner oss? Kan han ana det?
Matchens lirare var Oakes. Han gjorde åtskilliga fina räddningar som borde ge honom mer beröm än han antagligen kommer att få. Det känns bra att kunna fundera på säsongens höjdpunkter. 4-1 mot Reading och 4-2 mot West Ham var bra resultat, och efter förra säsongens långa förlustrad var det skönt att vinna på bortaplan mot Brighton och Plymouth.
Men tunga stunder är också starka minnen. Vid jul spelade vi fyra matcher. Boxing Day i Cardiff stod jag upp och hejade på Andrews när han skulle slå den hörna som ledde till Kenny Millers mål. Alla andra runt omkring mig grymtade och gnällde på honom. De förtjänade verkligen den avfärdande blick som Andrews gav dem när han sprang iväg mot Miller för att jubla åt målet. Sedan hade vi två hemmamatcher, Brighton och Plymouth där vi spelade uselt och misslyckades med att slå två andra bedrövliga lag. Hoddle-eran hade nu startat.
Nästa match var Wigan. Visst hade vi spelat dåligt mot Gillingham, mot tio man, matchen som kostade Dave Jones jobbet, men vår insats mot Wigan var genomusel. Jag gick från arenan förbannad, upprörd och ilsken. Våra kämpatakter, inställningen och arbetsviljan var skandalöst dålig. Lescott och Naylor var de enda två som visade någon som helst vilja att spela matchen. Rop som "You're not fit to wear the shirt" hördes, även om jag inte tycker att detta är ett speciellt bra sätt att stödja laget, så speglade ropen verkligen vad alla tyckte. Efter matchen tyckte jag att jag fått nog av Hoddle - det var den värsta match jag sett, mycket värre än hur vi var med Jones. Och troligen även McGhee, Taylor och Turner.
Tillbaka till Millwall.
Den hotfulla atmosfären inför matchen gjorde att jag fick åtskilliga blickar när jag gick vid arenan innan kickoff med min guldsvarta halsduk runt halsen (om det nu inte var min dotters rosa kappa som tilldrog sig uppmärksamheten). Poliser och matchvärdar var överallt med skåpbilar, hundar och hästar. In på arenan och där fanns 32 personer till, bara för min säkerhets skull.
De var alla kvar när vi efter matchen sökte oss nedåt strax efter kl 16:53. Grindarna var låsta och vaktade av åtskilliga polismän. Vi tvingades vara kvar och passade på att njuta av segern, kolla på Sky-TV och sjunga en och annan sång. Några gamla stötar började sjunga "Stevie Bull's a tatter" och "We'll drink a drink a drink..." och jodå även "Those were the days my friend". Vi behövde inte sjunga Tina Turners "Simply the best", vi visste att vi var bäst. By far the greatest team, the World has ever seen!
Detta var så bra för fansens skull. Inte bara de 5.000 som ska åka iväg och se den kommande förnedringen mot Arsenal (5.000! Jag som trodde att de flesta hade fått nog av förnedring på bortaplan mot Premier League-motstånd vid det här laget!), utan också hardcore-supportrarna som överlevde Gillingham och Wigan. De var på plats här och njöt av dagens seger.
När vi äntligen fick gå igenom polisbarriären kom vi ut till en annan låst grind, som också den vaktades av poliser. De som skulle med tåget kunde gå en annan väg. Tio minuter senare öppnades grinden och de som skulle med Wolves Travel bussar kunde stiga på. Resten av oss var nu bara 200 kvar som fick skydd av ytterligare 50 polismän, ett halvt dussin hundar och hästar som blockerade vägen.
Så till slut kunde vi gå - och jag var först av alla nerför Zappa Road under tunneln, med sprittande steg, jag slog armen i luften och hade ett stort leende från öra till öra. Ingen behövde gissa mina färger då - vilket lag jag tillhörde var självklart. Efter att ha gått genom ytterligare en polisbevakad gata var vi igenom...fria att gå vart vi ville. Vägen var som en spökgata och vi tog de tre poängen med oss in i vår bil kl 17:28.
Ha ha, vi fick tre poäng och detta var faktiskt säsongens höjdpunkt. Muzzy, Muzzy what's the score? Dennis, gillade du matchen? Seol, njut av ditt mål, det gjorde vi alla. Tack ska ni ha grabbar - en dag att vara stolt över. En dag då man kan vara stolt som Wolves fan! Inte ofta! Chelsea leder Premier League med elva poäng - vem bryr sig, jag kan inte tro att någon Chelsea-supporter hade en lika lyckad dag som jag!
Några kallar fotboll för "a funny old game", men vad annat kan höja ditt humör på samma sätt? Det är så svårt att förklara för en vanlig person att du kommer att bli vallad som ett får, få se hat och höra glåpord från till synes intelligenta vuxna människor och att du kommer få höra enormt många oförskämdheter.
Det är svårt att begripa hur man står ut och det är svårt att förklara varför man bryr sig, att en bunt överbetalda spelare kan generera så mycket glädje, passion, lojalitet och lycka från något som egentligen är så oviktigt. Men för en fotbollssupporter är poängen att du gärna tar emot smällar, smärta och besvikelse för att du vet att en dag kommer den stora lyckan att väga ut allt annat. Idag, när man får uppleva en dag som denna, då kan man verkligen suga åt sig glädjen och bara vara så lycklig.
Omöjligt att förklara för en icke fotbollssupporter, för en icke-troende, men de av er som är fotbollsfans - ni som har "varit där" - ni vet vad jag menar och vad jag känner.
We are Wolves
Say it out loud, with pride.
