Att samla på Wolves-badges
"BADGES! BADGES! Buy the latest BADGES!"
Ni har säkert sett de där oftast rundlagda försäljarna som står vid sina gamla skåpbilar med bagageluckan öppen och försöker lura på dig de senaste klubbnålarna. Eller pins, som det numera så vulgärt heter hemma i Sverige.
I England har det alltid hetat och kommer alltid att heta "badges". Det är en del av fotbollskulturen i England. Badges har funnits i en herrans massa år och det är en symbol för tillhörighet och gemenskap som tilltalar folket på det brittiska öarna.
En seriös samlare av Wolves-badges måste dra en gräns någonstans. Numera har marknaden svämmats över av snabbtillverkade badges och en del av den ursprungliga charmen har försvunnit. Det finns massor av billiga skräpmärken, men den riktiga samlaren har ögonen på helt andra saker:
Vi talar om tillverkaren COFFER som gjorde små skönheter mellan 1960 och 1980. COFFER är klubbmärkenas Rolls Royce och lyckligtvis var de inte främmande för att tillverka märken även för vårt älskade Wolves.
Ska man vara riktigt noga så tillverkade inte COFFER sina märken själva. De beställde dem från små källarföretag i Birminghams juvelerarkvarter och distribuerade dem sedan ut till försäljare över hela landet. COFFER badges var i särklass. Deras knappar var ofta tjocka, helt i emalj, och med en lyster och glans som man inte såg hos andra företag.
Malcolm Coffer styrde tre företag, baserade i Northampton, London och Leeds. De var totalt dominerande på badges-marknaden i över 20 år och inte förrän i mitten av 1980-talet gick de i konkurs när det dök upp fler aktörer på marknaden som inte hade samma krav på kvalitet och klass, men som sålde billigt och mycket.
De enda märken som höll liknande klass var Fattorini, Toye och Gomm, men fortfarande räknas de som steget under de legendariska COFFER. Men, som sagt, mycket av berömmet bör egentligen gå till de anonyma juvelerare som faktiskt tillverkade knapparna. Vi pratar om hantverk av yppersta klass.
Det finns faktiskt en förening för badges-samlare, nämligen The British Association of Football Badge Collectors (AFBC). Det är en icke vinstdrivande organisation med över 300 medlemmar. De har som mål att lyfta fram företag som satsar på badges av hög klass och kvalitet, samt att underlätta för sina medlemmar att hitta de samlarföremål de saknar. Det finns en mängd hemsidor på internet om badges, om någon är intresserad.
Min egen samling då? Ja, den är ganska anspråkslös. Jag har lyckats snappa upp en och annan snygging men för mig som icke badge-snobb så duger en plastig Andy Gray-badge från 1980 lika bra som en elegant COFFER från 1974.
En del har jag köpt i England, andra har jag hittat på loppmarknader, till och med på Kiviks marknad fann jag en gång en dammig guldsvart Wolves-badge som jag genast plockade åt mig.
Jag vill gärna ha ett personligt minne från mina badges och det var därför jag köpte en badge när jag var på Playoff-finalen 2003 på The Millennium Stadium. Varje gång jag tittar på den så kommer minnena tillbaka och det är väl den funktionen en badge ska ha. Förutom en symbol för gemenskap och grupptillhörighet bör den vara en liten förvaringsplats för goda minnen.
