Från Wolves matchprogram 5 januari 2011
Senaste nytt från Wolves matchprogram mot Chelsea
Jag får alla Wolves matchprogram hemskickade till mig, hemma som borta. Det har jag fått de senaste 12 säsongerna (sen 1998/99). Jag vill ändå inte påstå att jag samlar på matchprogram. Jag har dom kvar bara, slänger dom inte.
Ok, lite samlar jag väl också, när jag tänker efter. Jag äger ju dessutom samtliga Wolves program från de båda titelsäsongerna 1957/58 och 1958/59, hemma och borta. Men nu ska det inte handla om skryt. Jag tänkte skriva ner en summering vad som står i det senaste matchprogrammet. Det är ganska intressant läsning om man gillar Wolves.
===================
Nr 13 Wolves v Chelsea 5 januari 2011
Programmet börjar med att manager Mick McCarthy jublande skriver om segern mot Liverpool, men också hur tungt det därefter kändes att förlora mot jumbolaget West Ham, då vi enligt McCarthy hade otur, Ebanks-Blake träffade ribban och West Hams keeper Robert Green var deras “star man”. McCarthy beklagar sig också att han saknar sina två kaptener: Karl Henry och Jody Craddock.
Chief Executive Jez Moxey har därefter två sidor och det handlar mestadels om att han hälsar alla välkomna till årets första match 2011. Han poängterar att julperioden hade en mängd resultat som gav oss blandade känslor. Förlust mot Wigan, vinst mot Liverpool och förlust mot West Ham. Moxey vill också nämna att vi saknar tre nyckelspelare i Henry, Craddock och Doyle. Moxey hälsar till sist fd ägaren Sir Jack Hayward och hans partner Patti Bloom välkomna till dagens match mot Chelsea.
Sen följer en del action-fotografier från de två senaste matcherna innan det är dags för artikeln om reservlaget. Det är alltid Steve Weaver, Development Coach, som skriver den. Denna gång har den ett speciell focus på unge Ethan Ebanks-Landell, en mittback som var nära att få göra debut mot Birmingham då Christophe Berra sprang in i stolpen. Just i matchen mot Birmingham hade Wolves massor av unga spelare på bänken, vilket Weaver gillade.
18-årige Ebanks-Landell är en Lescott-kopia både i utseende och spelstil, och Lescott är också Ethans personliga favorit. Ethan har varit hos Wolves sedan han var 8 år, och det är ganska tufft eftersom han bor i West Bromwich och hela hans familj håller på WBA (utom hans bror Andre som också spelar i Wolves), Ethan bedyrar att han minsann är Wolvesfan. Han studerar mycket A-lagets Jody Craddock och Christophe Berra för att lära sig hur en mittback bör agera. Weaver beskriver Ebanks-Landell som en “big lad”, som är mycket ambitiös.
Sen kommer den sedvanliga artikeln om Wolves Academy, det är Academy Manager Kelvin Thelwell som skriver den. Han summerar 2010 och skriver nöjt att Danny Batth, Sam Winnall och Ashley Hemmings har debuterat i Wolves A-lag under året. Dessutom har många varit på bänken: Ethan Ebanks-Landell, Dave Davis, Nathan Rooney och Scott Malone.
Det är bevis på att vi har en mycket bra akademi, även om han hoppas att vi snart ska få se akademi-spelare som får en fast plats i laget och inte bara får smaka på enstaka matcher. Wolves U18 ligger i den tuffaste serien i England och där har de en tredje plats just nu. Dessutom var U15-laget i en final i en internationell cup där bland annat Juventus och Villareal deltog, Wolves U15 förlorade finalen mot Chelsea. Just nu har U18 fyra raka segrar, innan två matcher inställdes på grund av vädret.
Sen följer alltid en lång intervju med en Academy-spelare och denna gång är det Michael Ihiekwe, som många kollegor tidigare har sagt att han är den som tränar allra hårdast i Wolves ungdomslag. Han är försvarare och född 1992. Ihiekwe är ganska ny i Wolves, kom förra säsongen och hade dessförinnan spelat i Liverpool sedan 10 års ålder. Han gillar mest att studera Karl Henry, som jobbar hårt och är tuff, även om de inte har samma position i laget.
Ihiekwe säger att det bästa med Wolves är att det finns en röd tråd från Academy, reservlag och A-lag eftersom alla är i samma byggnad på träningsanläggningen Compton Park, och så var det inte i Liverpool. Ihiekwe är ingen plugghäst, han lever för fotbollen och bor hemma hos en värdfamilj i Wolverhampton, där han oftast spelar playstation. Han tycker att den som tränar hårdast av ungdomarna är Jack Price (alla andra har sagt Mike Ihiekwe), de tre som skämtar mest är Louis Harris, Jack Price och Brian McGroary. Den mest talangfulle spelaren tycker han utan tvekan är Zeli Ismail.
Sen presenteras motståndarna Chelsea, bla bla bla vem bryr sig. Gamle Wolvesaren Don Goodman har därefter en stående kolumn om fotbollen generellt i England. Snark.
Sen blir det intressant igen under rubriken BACK ROOM BOYS. Denna gång handlar det om chefskocken på Compton, Eric Clarke. Han jobbade tidigare inne på Molineux, men nu lagar han bara mat åt spelarna, och han har varit kökschef på Compton sedan 2005. Eric säger att det blir mycket hälsosam mat, lax och kyckling dominerar. Alla har dessutom möjlighet att ta så mycket pasta och ris som man vill.
Enstaka gånger, men bara i början av veckan, får de en stek, eller något kryddat - men inte när det närmar sig match. Eric får en del klagomål på att det alltid är kyckling, men det är ju perfekt mat. Samtliga spelare äter hans mat, det händer också att Jez Moxey och Steve Morgan kommer och tar sig en smakbit. Han gör mat till 70-80 personer varje dag. Han har noga kontakt med klubbens Performance Nutritionist Dan Kings och fitness coachen Tony Daley. Eric fixar också mat till de presskonferenseer som ofta äger rum på Compton.
Veckans spelare i the HOTSEAT är David Jones. Han påstår att han lagar en perfekt chicken stew, medan Karl Henrys smakar hemskt illa. David är däremot katastrofal när det gäller händiga saker och hans flickvän får till och med byta glödlamporna eftersom han krossade en senast i köket. David har skräck för havet, även om han simmar hyfsat. Att drunkna är det värsta som kan hända och alla konstiga djur som finns i havet gör att han aldrig hoppar i.
David säger att det värsta med att spela fotboll är att karriären är så kort. Den som kör sämst i Wolves är Karl Henry (alla andra brukar säga Kevin Foley). David Jones samlar på Mont Blanc–saker, ni vet de där dyra pennorna. Mont Blanc har också nyckelringar och lädersaker. Han är en gottegris och älskar choklad även om han inte får äta det för Tony Daley. Han gillar att se på tennis. Den som har sämst musiksmak i Wolves är, som alla andra också säger, Marcus Hahnemann med sin death metal. David är ingen trädgårdsmänniska, han bor i hus, men ryckte upp alla blommor och planterade en stor gräsmatta så att han slapp det där med växter.
Programmet intervjuar också Stephen Ward eftersom han avgjorde så snyggt mot Liverpool i senaste matchen. Han berättar om sitt mål och säger att det var en av höjdpunkterna i hans karriär, speciellt eftersom det var framför Wolvesklacken. Ward säger att han inte gillar alls att spela vänsterback, han skrev ju på som anfallare, men egentligen spelar det ingen roll, bara han får spela. Ward säger att vi har en mycket bättre trupp nu än förra säsongen, det är stor skillnad.
Sen är det en frågesporttävling där Richard Stearman knappt slår ut Sam Winnall, båda vet att en svart mamba är en orm, och att taxibilarna i New York är gula. Stearman vinner för han vet vad “klubban” heter som används vid auktioner när man dunkar igenom ett bud. Därefter är det en sida om nästa hemmamotståndare som är Liverpool. Gäsp.
Sen är det barnavdelning. En kul tecknad serie om vargarna Wolfie och Wendy. Wolfie ylar högt och Wendy klagar på honom: “Sluta med det där, vi ser ju faktiskt på en fotbollsmatch nu, du låter som om vi var ute i skogen”. Wolfie svarar: “Du står på min fot”. Haha!
Sen presenteras sponsorerna för varje spelare och det är lite biljettnyheter. Därefter är det Fanzone där man kan skicka in foton på sig själv i Wolveströja och få de publicerade i programmet. Därefter är det Club News, som mest handlar om Charityarbete och om en ung kille som driver en kampanj på Facebook att ett tåg ska få namnet Wolverhampton Wanderers. Vem bryr sig. Sen kommer foton från Wolves Community, Wolves spelare är ju ofta ute och besöker sjukhus och daghem och fotbollsskolor, bla bla bla, gull-gull.
Wolves Women, damlaget, har en sida, denna gång får man veta allt om Amber Quick och Layla Salter. Inte speciellt intressant, favoritbok och favoritdjur, vem bryr sig? En allmän artikel om den senaste ligaomgången i Premier League som helhet följer, dvs om alla andra lag än Wolves, och det är ju lika intressant som att läsa dödsannonserna i en svensk dagstidning, här bläddrar man snabbt förbi.
OLD GOLD HISTORY handlar denna gång om Jim McCalliog som spelade både för Wolves och Chelsea på 60-70-talet. Det finns också en kul historia om Jim Barron som också spelat för båda klubbarna - samtidigt! Han var med Wolves på en karibisk turné 1964, Chelsea var också där och de lagen möttes fem gånger under de fjorton dagarna. Chelsea fick båda sina målvakter skadade så Wolves tredjemålvakt Jim Barron hoppade in i Chelseas mål. Det gjorde han så bra att de senare köpte honom! Barron berättar även lite om FA Youth Cup 1962 då han och Wolves gick till final, i laget fanns då bland annat den legendariska Peter Knowles, som konverterade till Jehovas Vittne.
I slutet av programmet finns en artikel om Tim Flowers, Wolves ungdomsmålvakt som så småningom blev landslagsman för England, men då hade han lämnat Wolves för länge sedan. Han sista match var faktiskt på Molineux för Leicester då han fck spela de sista 12 minuterna, och då fick han en enorm applåd av båda lagens supporters. Flowers kom till Wolves som 13-åring och hade hela tiden en soft spot för klubben även när han blev Englands målvakt och vann ligan med Blackburn 1994/95.
Programmet avslutas med GOLDEN DAYS där Steve Gordos skriver om Willie Carr, och nostalgiartikeln THEY PLAYED FOR THEIR COUNTRY där Gordos denna gång skriver vackert om Peter Broadbent som var en nyckelspelare i Wolves på 50-talet och som fick spela för England i VM 1958 i Sverige tillsammans med tre andra Wolvesspelare: Billy Wright, Bill Slater och Eddie Clamp.
Ja, det var väl allt för denna gång!
