Vår man i Wolverhampton – Jason Gay berättar om den senaste tiden i vår favoritstad
”Sometimes it’s better to be safe than sorry”
Ropen som hörts på Molineux den senaste månaden är verkligen inga managerhyllningar av typen “Super Mick...”, det är mer ett enda långt grymtande sedan vi insett att Ståle Solbakken inte är en ”quick fix” för oss att snabbt komma tillbaka till Premier League.
Det var ofrånkomligt att det skulle ta tid för en ny manager att få ihop ett fungerande lag, men vi Wulfrunians är inte de mest tålmodiga av människor när det gäller fotboll. Jag vill inte kritisera, men jag kan hålla med till en viss del om att klubben väldigt ofta har sökt långsiktiga lösningar istället för att verkligen få något att hända. Förra säsongen känns numera som en helt annan tidsålder, speciellt när gapet mellan Wolves och topplagen ökar, och när man inte ser någon förbättring på planen.
Wolves gick in i oktober med en hel del tveksamma insatser i bagaget. Supportrarna letade efter orsaker till att vi inte levt upp till förväntningarna och fortfarande hade de inte bestämt sig vad de skulle tycka om Ståle. Vi hade i alla fall haft två segrar i rad på Molineux när Crystal Palace kom på besök, men detta blev starten på en riktigt dålig period när vi egentligen hoppats att Molineux blivit ett ointagligt fort.
Wilfred Zaha var mannen som förstörde fortet genom att göra två mål på oss, och då gjorde det inte så mycket att Sylvan Ebanks-Blake givit oss ledningen. Wolves mål kom efter ett grovt misstag från Palace, innan dess hade vi inte hotat dem alls.
Vad som följde efter målet var inget annat än ett taktiskt självmord av Ståle. Vi hade en knapp ledning som kunde gett oss tredje raka hemmasegern. I ett fåfängt försök att hålla ledningen bytte Solbakken ut allt offensivt vi hade och satte in defensiva mittfältare. Medan taktiken i första halvlek hade varit full fart framåt, så drog vi oss nu tillbaka, lät Palace anfalla och när den lovande och hyperfarlige Zaha fick utrymme så levererade han.
Solbakken har en ”hålla bollen inom laget”-mentalitet, som går ut på att motståndarna kan inte skada oss när vi har bollen. För den skull behöver man inte ge bort matchen när vi gör ett tidigt mål. Vad man än kallar taktiken så fungerar det inte att ”stänga igen” alltför tidigt, och det är väldigt svårt att komma tillbaka in i matchen när man väl gett bort initiativet.
Bakary Sako har varit ett riktig ljusstråle sen han kom till oss. Han attackerar alltid framåt och han borde ha fått chansen att göra det även i andra halvlek mot Palace. Men när vi väl hade gett bort matchen så var det ganska tydligt att Palace skulle vinna. En 2-1-förlust gav bitter smak i supportrarnas mun, det kändes som om vi gav bort tre poäng. Vi hoppas i alla fall att vi skulle ha lärt oss en läxa till nästa match mot Blackburn.
Ny match, Sako fick minsann anfallsorder igen och sköt också in matchens enda mål mot Blackburn. Vackert så, men hade Solbakken lärt sig från Palace-matchen? Nej, han kunde inte låta bli att byta in två försvarare. Som tur var blev Blackburn aldrig ett hot mot oss, annars hade Ståle fått lära sig det franska ordet ”deja-vu”, mitt i sina engelskspråkiga lektioner.
Huddersfield borta är ju aldrig en lätt mach. Även om de inte är samma fina lag som de var under Lee Clark så är de fortfarande ett fysiskt lag med mycket pondus. Huddersfield fick snabbt en 2-0-ledning och det såg ut som att vi hade ett berg framför oss att forcera. Ebanks-Blake visade på nytt hur målfarlig han är på denna nivån, men det var mer ett tröstmål än ett hopp om att få poäng. Wolves pressade på men inte tillräckligt för att hota hemmalaget. De tillresta Wolvesfansen hade en lång resa hem där de kliade sig i huvudena. Som vanligt hoppades man att ”allt blir bra i nästa match”. Men vi kunde inte se någon tydlig linje i spelet. Sporadiska attacker såg bra ut, men aldrig över 90 minuter. Vi skänkte bort mål, ursäkter gjordes av spelare och manager i media, men det var nu tydligt att vi hade nått vår nivå. Vi var inte bättre än så här.
Nästa lag som kom till Wolverhampton var ett annat “Wanderers”, nämligen det från Bolton. Innan matchen skämtade vi att Mark Davies skulle krossa oss. ”Sparky”, vår före detta mittfältare, hade aldrig levt upp till de förväntningar som låg på honom när han kom genom ungdomsleden hos Wolves, men detta var hans chans att bevisa något. Senast vi mötte Davies filmade han till sig en straff, för det var han inte förlåten av Wolves supporters och hans fanclub blev inte större efter denna kyliga kväll.
Det blev en fantastisk start från Wolves sida och Kevin Doyle satte två mål. Vi ledde i halvtid och Wolvesfansen ville nu se en andra halvlek med anfallsfotboll, gärna ett hat-trick av Doyle och med en tyst Davies. Men så blev det ju inte, återigen drog vi oss tillbaka och väntade på Boltons anstormning. När vi ledde med 2-1 och slutade spela fotboll kunde nog alla Wolvesfans förstå vad som oundvikligen skulle hända. Davies sköt 2-2 på volley i matchens sista minut, och buandet blev orkanliknande. Men vem buades det åt? Först var det åt Davies, men sedan också för Solbakken och hans bisarra spelarbyten. Allt spel framåt försvann när Doyle byttes ut mot Richard Stearman. När sedan Dave Edwards kom in istället för den offensive yttern Jermaine Pennant var det en signal att vi bara skulle vänta på slutsignalen. Man kunde inte hitta bättre exempel på taktiskt självmord. Vi hade matchen i vår hand till 100%, men gav bort den.
I intervjuerna efter matchen tyckte Solbakken att det hade varit ett ”rättvist resultat”. Själv tyckte jag att det var en given vinst som försvann. Det tyckte samtliga Wolvesfans. Vi kunde inte klaga på dålig träning, skador, otur eller annat. Det var en taktisk miss som gjorde att vi tappade hela vårt spelinitiativ och som kostade oss dyrt. Men nu skulle det ju snart bli match mot Charlton, och då kunde vi ordna upp allt igen.
Den underbare Sako gav Wolves ledningen igen. Fransmannen skulle aldrig kunna ha levt upp till vår förra managers tuffa krav på ”put in a shift”, men mål gör han. Tyvärr kvitterade Charlton, vilket faktiskt var rättvist, men nu hade Wolvesfansen tappat tålamodet. De visste att nu väntade en lång rad svåra matcher, och detta var fjärde gången vi tappade en ledning på Molineux. Det var heller inte så att motståndet hittills hade varit speciellt tufft, det var ganska mediokra lag vi sett på Molineux. Wolves verkade inte ha några idéer kvar, och spelet var mer endimonsionellt än någonsin. Och så alla dessa tappade ledningar...
När vi anställde Ståle Solbakken så var jag personligen väldigt upprymd. Det visade att Wolvesstyrelse för en gångs skull tänkt lite annorlunda ”outside the box”. Vi hade inte tagit ett standardnamn, ett ”safe bet”, vi hade chansat lite ute i det okända. Och nu var i verkligen ute i det okända....
Nästa match var en resa till Burnley. Burnley med en ny manager, men det hade ju vi också. Burnley tog ledningen genom formtoppade Austin som gör en sensationell säsong. Hans mål visade att vi inte kan stå emot när vi möter riktigt bra spelare. Om vi inte var tillräckligt bra, eller om vi underskattade motståndet, det vet jag inte. Sako träffade stolpen, men vi hade egentligen inte mycket att komma med. Edwards byttes in, men han är väl inte direkt mannen som ändrar en matchbild. Vi behöver en spelare som kan göra det oväntade som Sako, eller som min personliga favorit Adlene Guedioura, såld till Forest. Mer om honom senare...
Burnley slog oss övertygande med 2-0 och vi fick istället åka vidare till Hull. Jag har goda vänner i Hull som jag brukar gå och se landskamper tillsammans med. De summerade upp matchen: ”Ni hade ju ingenting, vi gav er vårt mål”. Hull-publiken sjöng ”Can we play you every week” och hade 2-0 efter 50 minuters spel. Solbakken startade med Björn Sigurdarson i anfallet, men bytte ut honom. Han satte också in Pennant, men den mannen har hela tiden sett ut som om han helst skulle vilja vara någon annanstans, han är inte samma spelare som han var i Liverpool: detta är en 30-something Pennant från Stokes reservlag. Ebanks-Blake startade på bänken, men borde ha varit i startelvan. Hull vann 2-1.
Brighton besökte sen Molineux och tog med sig en bris från havet. Wolves ledde två gånger genom mål från Sako och Tongo Doumbia, två värvningar av Solbakken, men dåligt försvarsspel ledde till en sexmålsthriller när Roger Johnson tryckte in med en kvittering på övertid för att rädda ansiktet på oss. Brighton fick en straff i matchen som Solbakken inte höll med om. Han krossade taket i avbytarbåset, men var nog ändå nöjd med en poäng till slut, med tanke på vår sena kvittering på övertid och Henrys utvisning. Men återigen hade vi tappat en ledning på Molineux.
Att resa på M1 till Watford har jag gjort många gånger, det är välbekant för mig. Det var också välbekant att se Wolves spela med tio man. Andra matchen i rad, men denna gång var det feldömt. FA höll med och gav inte Christophe Berra någon avstängning efteråt. Sako kvitterade i andra halvlek men det kändes hela tiden som att vi skulle förlora, det är tungt med en man mindre. Solbakken ändrade taktiken tre gånger under matchen, men det var inte lätt att göra något. Förlusten var oundviklig.
Dags för Forest hemma, vad kunde gå fel nu? Sigurdarson gav Wolves ledningen och vi dominerade klart. Vi hade stort självförtroende och Forest var inte speciellt bra. De lyckades dock få en orättvis kvittering genom Sharp, och detta fick Wolves att tappa fattningen något. Före detta Wolvesspelare har en förmåga att komma tillbaka glänsa mot oss, ni kommer ihåg Davies som blev utbuad när han kvitterade? Nu var det dags för Adlene Guedioura, som jag nämnt tidigare. Han sköt ett kanonskott, fick faktiskt applåder från läktaren – dels på grund av det vackra målet och dels på grund av att han inte firade det i respekt mot sin gamla klubb. Slutresultatet blev 1-2. Återigen en tappad ledning på Molineux.
Millwall hemma, och nu visste alla att fd Wolvessonen Andy Keogh skulle spela en roll. Det var oundvikligt. Keogh var en viktig del i det Wolves som tog oss till Premier League senast och nu spelade han i Millwall som dessutom hade hysterisk form. Detta skulle inte bli en enkel match, även om det var hemma på Molineux.
Wolves startade lysande och hade chans på chans. Den första hemmavinsten sen september verkade vara på gång. Wolves hade nu åtta matcher utan vinst, och trots trycket kunde vi inte göra mål. Ju längre matchen led utan något mål anade vi det värsta, det oundvikliga. Och det kom också. Med 12 minuter kvar slog Keogh till.
Målet följdes av ropen ”Keogh, Keogh” från Wolvesklacken. Det visade hur spydig publiken kan vara. Många av dem ropade aldrig hans namn när han spelade för oss, men nu passade det tydligen. Allt för att häckla styrelsen och manager. Om Guediouras mål var vackert och väl värt att vinna matcher med, så var Keoghs ett resultat av en kollektiv Wolveskramp.
Tillbaka till ritbordet. Wolves verkade nu helt utan lösningar. Vi trodde att nödlösningen Terry Connor var en skräckslagen kanin i strålkastarskenet, men vad var detta? Var det bättre? Optimisterna skulle ju alltid prata om långtidsplaner och lagbyggande. Om det är fallet, så tycker jag att vi borde ta snabbare steg framåt och mer bestämda. Man kan tydligt se att vi spelar en annorlunda fotboll nu, men fungerar det verkligen i denna division? Wolves behöver resultat, inte nödvändigtvis ett modernt spelsätt.
Wolves reste därefter till Bristol City, där den berömda matchen med de tre små grisarna ägde rum en gång i tiden, och de tillresta fansen hoppades på att se en stor stygg varg även denna gång. De blev inte besvikna, Wolves gjorde fyra mål i första halvlek, bland annat ett solomål av Doyle från egen planhalva och Sigurdarson med ett smart mål. I andra halvlek blev det som vanligt sämre, men eftersom vi var fyra mål upp gjorde det inget att vi förlorade de sista 45 minuterna igen.
Nu började man undra hur det står till med konditionen. Varför alltid tappa i andra halvlek? Speciellt undrar man varför vi inte kan hålla en ledning. Eller är det bara en taktisk fråga? Är Ståle för rädd om poängen? Behöver verkligen göra fyra mål för att vinna en match? Vinsten var i alla fall otroligt viktig, eftersom vi nu rasat djupt ner i tabellen.
Ett Midlands-derby är som ett dop för varje ny manager, och inte blir det lättare när man haft en rad darriga matcher dessförinnan. Sako var hjälten igen mot Blues. Vi fick en tunn 1-0 seger mot lokala rivalerna Birmingham och det gav oss chansen att vara kaxiga på våra arbetsplatser nästa dag. Målet var en frispark från ingen vinkel alls som turligt touchades in, men tur var precis vad vi behövde. Ståle har inget emot att vinna fult, just nu tar han alla vinster med ivriga händer.
Man kan undra vad ägaren Steve Morgan tänker. Hur blir det med stadionbygget när vi har problem i the Championship? Är det inte dags att helt koncentrera sig på spelartruppen istället för titta på ritningar över vårt nya museum och träningshallar på Compton? Hur intresserad är han egentligen av ett lag som just nu är väldigt långt ifrån Premier League?
Allt är egentligen inte så negativt, så ursäkta min något pessimistiska framtoning. Sako har varit en upplevelse, Berra har aldrig varit bättre i en Wolveströja, Stephen Ward är nu på sin normala nivå och ser betydligt bekvämare ut i denna division. Henry har visat hur viktig han är för Wolves. Johnson har vunnit Wolvesfansens hjärtan efter en mängd starka matcher och Doumbias inledning av säsongen var briljant. Individuellt har vi varit riktigt bra, men inte som kollektiv.
För att avsluta, skulle vi vilja byta bort Ståle mot vår förre manager ”Big Mick” McCarthy? Han har gjort succé i Ipswich, men det visste vi att han skulle - det forna bottenlaget har nu tre raka vinster. Chairmannen Marcus Evans behövde inte leta efter något nytt och spännande, Big Mick var ett ”safe bet”, vilket leder mig till det engelska uttrycket: ”sometimes it’s better to be safe than sorry”.
Jason Guy
@wolvespremier
jason@first4staff.net
