Vår man i Wolverhampton - Jason Guy om Frank Munro
”Jag har hört många historier om hur bra spelare han var, men jag kan tala om för dig att han var en ännu bättre pappa”
Jason Guy bor i Wolverhampton och kommer att skriva en del artiklar om vad som händer i Wolverhampton just nu. Här är hans andra alster:
==================
Hej alla svenska Wolvesfans! Jag ska fortsätta att skriva om livet i Wolverhampton och göra mitt bästa för att ta med saker som ni inte kan läsa någon annanstans, det blir säkert mer intressant för er.
Frank Munros begravning
En legend fick gå till vila idag, och en del av Wolves historia är borta. En sak är säker, ”Big Frank” kommer man aldrig att glömma. Frank spelade 10 år för Wolves, och missade precis att få en ”testimonial” efter att motvilligt skrivit på för Celtic bara några månader innan Wolves skulle ha arrangerat en välgörenhetsmatch åt honom.
Om någon förtjänade en extra summa efter sina sista dagar som fotbollsspelare så var det Frank, som hade ett ganska tufft liv. Han drabbades av en ganska besvärlig stroke 1993 och blev bara en skugga av den koloss han var som spelare när han hade guld- och svart tröja på sig. Men även om hans rörelseförmåga blev hämmad så var det inget fel på hans minne.
När jag besökte honom i hans lägenhet så kunde han berätta långa historier som om de vore från igår, däribland den berömda ”Billy Bremner-mutaffären” 1972. I kort gick denna ut på att Leeds mutade en del spelare i Wolves för att förlora sista ligamatchen så att Leeds skulle vinna ligan och dessutom ”The Double”.
Från wikipedia: ”Den 3 februari 1982 får Bremner £100 000 plus rättegångskostnader i ersättning för förtal efter att ha stämt en tidning för att ha publicerat en artikel i september 1977 där han utpekas för att ha försökt att fixa läggmatcher i fotboll, bland annat matchen i maj 1972 mot Wolves två dagar efter att Leeds United vunnit FA-cupen. Leeds förlorade matchen med 1-2 och Derby County blev ligamästare för första gången i historien. Danny Hegan, Frank Munro och Leeds-spelaren Gary Sprake påstod var och en att Bremner var skyldig till mutförsök. Jack Charlton, Alan Clarke, Johnny Giles och Wolves-spelaren Derek Dougan ställde sig alla på Bremners sida och vidhöll att alla anklagelser var rent nonsens.”
Ni kan läsa allt om detta på internet med turer i domstolen hit och dit, och även i boken ”Running With Wolves” av Peter Lansley, men sanningen är denna: pengarna som Frank erbjöds var på den tiden tillräckligt för att bygga ett hus. Frank var en stolt man, så stolt att han tackade nej till mutan. Istället taggade det honom så mycket att han sköt målet som gjorde att Leeds förlorade ligatiteln.
Wolves chairman JH Marshall erbjöd Frank en testimonial trots allt eftersom han varit så länge i klubben, men den blev aldrig av. På begravningen idag fick jag många bevis på hur stor Frank var inte bara som spelare utan även som människa. Jag pratade med hans son Stuart och han talade om för mig: ”Jag har hört många historier om hur bra spelare han var, men jag kan tala om för dig att han var en ännu bättre pappa”. Det summerar upp Frank.
Frank, som dog i förra veckan, hade vid dödsbädden många lagkamrater hos sig, bland annat Phil 'Lofty' Parkes, vars hyllning till Frank var ”jag var med dig ända in till slutsignalen”. Närvarande vid begravningen var Mike Bailey, Kenny Hibbitt, John McAlle, Danny Hegan, Peter Knowles, Waggy, Lofty, John Richards, Geoff Palmer, Mel Eves för att nämna några.
Förutom familjen och vänner var där också fans i guldsvart som ville visa vördnad för spelaren som hade Wolverhampton i sitt hjärta till det sista hjärtslaget. Det var en rörande ceremoni, kistan var omsvept av en skotsk flagga: landet där han föddes och som han spelade 9 landskamper för. De landskamperna skulle förmodligen vara 90 idag, med tanke på hur mycket matcher som spelas nuförtiden!
En rörande historia som jag hört var efter Franks absolut största match, ligacupfinalen 1974 på Wembley, då han bytte tröja med sin idol legenden Denis Law. Minuterna senare, på väg in i spelartunneln gav han bort tröjan till en supporter...en som satt i rullstol.
Frank hamnade tyvärr själv under sina sista år i rullstol, efter sin stroke. Det var lite ironiskt eftersom Frank var en riktig karlakarl, breda axlar, stort leende och en bred skotsk dialekt. Om man berättade tröjhistorien från Wembley för honom skulle han förmodligen skrockat och sagt att han skulle behållit tröjan, nu när han själv sitter i rullstol!
När jag hörde Franks berättelser om hans tuffa uppväxt och det besvärliga slutet på hans liv, kan jag inte låta bli att tänka att han upplevt mycket nöje och glädje också däremellan. Det är så han vill bli ihågkommen, ingen besvikelse, ingen ska tycka synd om honom, bara härliga minnen från fotbollsplanen från 70-talet när han var stor idol.
RIP big man – Munro nummer 5.
Tidigare artiklar:
22 augusti - Vår man i Wolverhampton - Jason Guy
