Gästkrönika: Drömmen att lyckas
En krönika om att äntligen lyckas.
1992, året då Bosnien kom till. Drygt 10 år senare var man mycket nära sitt första stora mästerskap, då stod Danmark i vägen i Sarajevo. Allt var uppsatt för en fest, allt slutade med en besvikelse och en tom känsla.
Drygt 10 år senare efter kvalfiaskon och tveksamma domarbeslut i Frankrike, så stod man där igen, på tröskeln mot ett stort mästerskap. Nu var det dock en helt annan generation och en tränare som aldrig bevisat någonting på tränarnivå, spelarna fanns för att lyckas, publiken fanns. Viljan fanns.
15 oktober 2013
Bosnien gled igenom ett kval och demolerade allt i sin väg, tog viktiga skalper mot Grekland och Slovakien. Det var dags, det var dags att ge folket något att glädjas över, allt som behövdes var en på förhand enkel vinst mot ett totalt avsågad Litauen. Killarna kom dit med storstjärnan Edin Džeko i spetsen för att kvalificera sig för det första mästerskapet i Bosniens historia. Lättare sagt än gjort, innan matchen stördes förberedelserna med att Greklands fotbollsförbund hade lovat pengar till Litauens spelare om de klarade av att plocka poäng mot drakarna. Vissa skrattade, andra skrattade ännu mer, några få trodde det var löjligt. Bosnien hade ju Europas två farligaste anfallare, tillsammans hade de gjort mer mål än hela Greklands landslag. De låg tvåa respektive trea i hela kvalets skytteliga. Ingen chans, vi punkterar matchen i halvtid och sedan skrattar vi åt grekerna medans de får spela kval.
Matchen startar och det ekar över hela arenan, det är ett sånt tryck att man inte kan höra vad personen bredvid säger. Som den där kvällen för 10 år sedan i Sarajevo, folket hade fått en andra chans. De tänkte inte låta detta glida ur händerna på dem. Spelarna krigar och Bosnien tar tag i taktpinnen direkt, våg efter våg kommer bosniska spelare mot det Litauiska målet. Gång på gång misslyckades de att göra mål och gång på gång får folket tillbaka blickar från den där kvällen från Sarajevo, efter en kontring från Litauens sida så får Asmir Begovic göra en svettig räddning för att inte släppa in matchens första mål och sätta sitt lag i en oerhört svår situation. Bosnien fortsätter att hålla i bollen och letar efter lösningar i anfallet, mittfältgeneralen Miralem Pjanic försöker gång på gång klura ut Litauens försvar med sin kreativitet. Gång på gång blir det för krångligt och efter första halvlek så är det fortfarande Litauen som har haft den bästa målchansen.
Oron sprids på läktaren, tomma blickar kolla på varandra medans man får höra att Grekland i halvtid har en 1-0 ledning med sig. Bosnien är tvåa i gruppen just nu, och löser de inte detta så väntar kval igen, med oerhört oroliga fans kliver Bosniens spelare in igen på planen. Det börjar som det slutade, Bosnien har matchen, de behandlar bollen väl men utan en slutdestination. Edin Džeko stångas och kämpar där framme utan nytta, Litauens backar rensar bort allting. Vedad Ibiševic springer gång på gång i djupet men får aldrig bollen, Meningslösa inlägg forsar in i straffområdet utan att ha någon adress. Allt nickas eller sparkas bort, klockan tikar upp till 50 minuten och det börjar bli riktigt oroligt, då kommer det ännu ett meningslöst inlägg in i straffområdet som genom en felspark hamnar framför Senad Lulic som sätter bollen i mål. Arenan exploderar, Lulic springer med armarna i skyn och fansen hoppar som ingenting. Glädjen når obeskrivliga höjder, då stannar allt bara. En viss kapten står och argumenterar med domaren och efter någon minut så zoomar kameran in den assisterande domaren, han håller upp sin flagga. Offside. Självklart, nu är det kört. Turen har aldrig varit på Bosniens sida, och inte denna gången heller. Den unika glädjen går över till en unik nervositet på bara någon minut igen, det är dags att börja jaga igen.
Matchen står stilla, bollen rullas runt och inget händer. Klockan tickar upp till 70 minuten och Miralem Pjanic får bollen på mittenplan och med en kroppsdragning kommer han förbi sin motståndare och lägger ut bollen på Edin Džeko på kanten, Džeko står stilla med bollen vid straffområdskanten och drar en tempoväxling, Litauens back hänger inte med denna gång, Džeko får en liten yta i Litauens täta försvar där han petar in bollen till anfallskollegan Vedad Ibiševic som sätter fram foten och skjuter in bollen i mål.
Eufori, glädje, alla känslor på en och samma gång. Publiken dansar och Edin Džeko gråter av glädje efter slutsignalen. Folk tar hem stolar som minnen och hela natten firar man som om man hade vunnit VM. Men det hade de ju, de blev klara för ett stort mästerskap och den där kvällen i Sarajevo för 10 år sedan blev helt plötsligt ett minne blott. Det hade uppkommit en ny kväll nu och den kommer att minnas som spektaklet i Litauen den 15 oktober 2013, för att drömmen att lyckas var större än rädslan att misslyckas.
