Tankar från Paisley (7min från Glasgow)
Vår skribent på plats har här samlat sina tankar från de senaste veckorna av sitt besök i Glasgow.
Hej ni alla där ute i cyberrymden, ”den förlorade sonen” här.
Ja vad ska man säga, hade som förhoppning att kunna skriva en gästkrönika åtminstone en gång i veckan här ifrån underbara Skottland. Då tänker ni säkert att antingen så har jag blivit snurrig i ledningscentralen, ja ni vet det man har ovanför axlarna eller så har jag helt enkelt glömt det. Nu kan jag dock lugna alla som gick och funderade i dessa tankegångar att det stämmer inte, förklaringen stavas istället byråkrati. Trodde att underbara Sverige var relativt ohotat på topp tre listan worldwide, men vad jag bedrog mig själv där. Faktum är att den brittiska eller förlåt (alla skottar) den skotska byråkratin som är boven i dramat. När man läser på Universitet utomlands så behöver man ett s.k. matriculation-card en slags registrering, och så länge man inte har detta kort kan man inte ta del av Universitetets tjänster e.t.c Internet. Som ni säkert märker så lyder min ekvation enligt följande nämligen att det strulat med pappersarbetet vilket gjort att jag förmodligen inte får mitt matriculation-card förrän nästa vecka 2-3/11-05. Jag lägger dock in en rejäl brasklapp angående datumet nästa vecka, men har fått låna polaren Robert, ja jag ska förtydliga mig, d.v.s. att han är med och loggar in så kan jag skicka in krönikor från hans mail.
Nåväl nog om detta nu blir det ju istället en lång krönika som istället ska ner på pränt, som innehåller 3 Celtic matcher med början från kampen mot Hearts, Killie(Kilmarnock) away samt ’Well(Motherwell).
Som sagt vi får hoppa in i tidsmaskinen och åka tillbaka till lördagen den 15/10-05 d.v.s. och the top of the table clash against mini-h**s(Hearts). Jag hade begett mig in till Glasgow tillsammans med min polare Calle för att så att säga inhämta den underbara känslan som enligt mig bara finns i Glasgow före en fotbollskamp. Jag ska försöka mig på en förklaring för oinvigda vad jag menar med detta. Att efter ankomst till Centralstation inne i Glasgow direkt bege sig till affärsgatan Argyle Street, därefter följer man detta shoppingstråk till dess ände för att därefter verkligen känna att det känns som ”hemma”. Vad jag menar med ”hemma” är att detta är början längst ner på Gallowgate den långa slitna gatan med en yttre fasad som skulle få regissören Guy Ritchie ,ni vet han som gjort sig en förmögenhet svarta gangsterfilmer som SNATCH o.s.v. att fullkomligt brista ut i ett lyckosaligt rus. Nu är det ju så, även för Celtic supportrar worldwide, ty är det något som är speciellt utmärkande och sammansvetsande för denna östra del av Glasgow så är det Gallowgate. Denna gata som ligger i det fattiga Glasgow, men som otvivelaktigt däremot är oerhört rikt på ett fotbollslag som förmodligen har världens största och lojalaste följe. Det finns en värme där och framförallt stolthet som mig veterligen åtminstone där jag varit och tittat på fotboll inte går att uppbringa någon annanstans, men som sagt det finns säkert folk som vänder sig mot dessa tankar men som sagt kom ihåg everyone is entitled to their own opinon.
Hursomhelst för att efter ca en timme ”känt på pulsen” längs näringsidkarna som befinner sig utmed Gallowgate så var det runt kvart över två dags att bege sig mot Paradise. När man går där med likasinnade och sakta ser de små slitna gatorna krympa främst p.g.a. den grönvita HOOPS massan som likt en orm ringlar sig mellan bostadsområdena med slutdestination Parkhead så är det en känsla som måste upplevas går inte att sätta fingret på riktigt när man sitter här och skriver. Jag hade lyckats att få tag i biljett till The Jock Stein Stand d.v.s. mitt emot The Lisbon Stand där ca 3-4000 mini-h**s på sedvanligt manér hade blivit hänvisade till. Det kändes inte som ett O.F(OldFirm då det otvivelaktigt är THE BIG ONE, däremot så var stämningen mycket god och det märktes att det låg en spänning i luften som är svår att greppa, en seriefinal utan h**s(Rangers) men dock deras ”kopior” samma upplägg så att säga om man ska tolka Celtic-supportrarna som satt jämte mig. När sedan först The Celtic Song spelades och sedan följdes av Y.N.W.A , ja då får man ståpäls varje gång det är då säkert. Inte minst denna gång när de tillresta supportrarna helt meningslöst försökte göra sig hörda, vilket torde va inpräntat i varje borta supportrar d.v.s. man rår INTE på THE PARKHEAD ROAR ’nuff said.
Nåväl jag satt längst ner d.v.s. ca 10meter till planen. Det finns tjusningar med allt och då man sitter strax ovanför gräsnivån så kan sikten ibland bli lidande. Men och andra sidan vill jag påtala att det istället blir VÄLDIGT tydligt stämningen spelarna sinsemellan. Inte minst då vissa hetsar hemma publiken som en viss Skacel gjorde efter kvitteringen, dock blev han mycket korrekt varnad för detta tilltag.
På det stora hela så var det en välspelad seriefinal, långt ifrån det tillknäppta spel som så ofta annars brukar bli fallet. Ledningsmålet var en lite tilltrasslad situation som Craig Beattie höll sig framme på och sedan stänkte upp i det vänstra krysset vilket fick Parkhead att formligen att EXPLODERA. Detta mål följdes mycket snabbt av WE SHALL NOT BE MOVED där merparten av publiken reste sig och stämde in i denna sång och samtidigt riktade uppmärksamheten mot de tillresta mini-h**sen. Ser man till hela matchen anser jag att Thompsons ”screamer” som målvakten gjorde en idioträddning på, samt Big Bad Johns läge i ”boxen” borde resulterat i ett välförtjänt lednings och segermål.
Hursomhelst nu blev det oavgjort och vi tappade inte mer till mini-h**sen som snart kommer ner på jorden. Inte minst efter Romanovs tilltag med att sparka G.Burley, inte utan man undrar vad han tänkte med, jag menar han har väl trollat mer än lovligt med mini-h**s men som sagt mig gör det ingenting. Sammanfattningsvis en mycket lyckad lördag i Glasgow och på Parkhead även om det ultimata scenariot skulle varit en seger, nåväl känns som att vi är på gång i alla fall, WE SHALL NOT BE MOVED.
Nästa episod utspelas så i ett villaområde i Glasgow den 23/10-05, laguppställningen där löd enligt följande undertecknad själv, min polare Calle, Mick min irländska vän samt givetvis min vän Paul som ägde huset och plasma-tv:n på 42” som skulle ta emot utsändningen av matchen. Orsaken va tämligen enkel det fanns inte denna gång någon möjlighet att se matchen mot Killie på plats. Sett såhär i efterhand så kan säkert ni också som såg matchen på Celtic Replay att det inte fanns mycket att orda om då det inte var mycket mer än tre poäng i jakten på mini-h**s om ni frågar mig, dock får jag tillstå att det är anmärkningsvärt att se hur domarna verkar ha mycket svårt att hålla en vettig nivå när Celtic är inblandat. Ni utomstående må kalla mig enögd so be it, men hur man kan leta fram 5? ja 5??? Övertidsminuter det går över mitt förstånd, men jag fick en förklaring av Paul som enligt mig inte ligger långt från sanningen. Han sa:
”Martin if Celtic’s leading the ref will SURELY add at least 4-5 mins for the opposite team, if it’s the opposite way so to speak, if Celtic is chasing the winning goal or a equaliser then the ref gives at the most 2mins to be played in injury-time ”
när han sa detta så tänkte jag, hmmm hans tankegångar står helt i paritet med vad många av oss HOOPS-faithful känner. Man of the match va i mina ögon Stan Petrov för sitt gedigna arbete och högklassiga mål, även om som Mick påtalade när vi kritiskt granskade matchen efteråt på the Crookton Pub, att det var högst 5-6 spelare som var dugliga nog att bära Celtic-tröjan, åtminstone löd intrycken så direkt efter matchen.
Nu är vi så inne på episod del 3 i denna krönika likt filmen Star Wars release som om jag inte missminner mig infaller på Oktobers sista dag. Och man kan ju som ni säkert såg på Celtic Replay fortsätta dra paralleller med Star Wars trilogin med rätta, inte minst p.g.a att man utan överdrift kan påstå att det fanns många magiska ögonblick från den matchen. Inte minst Nakas underbara frispark som jag för övrigt har inspelad direkt från The Jock Stein Stand var ett sådant ögonblick, det liksom hängde i luften så att säga.
Hmm tar vi det från början så hade vi knappast hunnit d.v.s jag och min polare att komma hem från den akut kirurgiska avd ”ward 24” som vi förrättar vår praktik på tillsammans med att åka med the Paramedics. Snabbt in i duschen och göra sig klar inför matchen och Paul som var på väg för att hämta upp oss för lite snabbare tilltugg som hans fru Jackie förberett. När vi fyra undertecknad, Calle och Paul/Jackie hade dinerat klart så styrde vi kosan mot dom östra delarna av Glasgow återigen. Denna gång visade Paul mig en pub som jag lyckats missa vilket iof sig inte är så svårt då det är tusentals i Glasgow men denna var placerad liksom på en sidogata till Galllowgate dock full med glada irländska/skottska själar med kulörerna grönt/vitt, och som bjöd på en god atmosfär inför matchen.
Efter ca 1,5 timmes minglande och sjungande av Fields of Athenry så var det återigen att återse Paradise, denna gång dock med ett blött väder som sällskap som sin tur försökte sätta käppar i hjulet för denna magiska kväll. Denna gång var det återigen The Jock Stein Stand som var min placering på Parkhead, strax nedanför the No’7 Lounge där man för övrigt snart, mycket snart, ska förrätta en magisk förlovningskväll med min Sandra. Ja ni läste rätt som ni förstår så är man ”lite” intresserad men faktum kvarstår dock och det är att No’7 Lounge är en av Glasgows 5 finaste restauranger, och en sådan underbar utsikt i charmant sällskap ja som ni förstår bitarna faller på plats. Nåväl det var ett sidospår, åter till matchen efter att ha börjat lite trevande första 10min så öppnade sig matchen i och med Petrovs första, och när sedan weeman Maloney satte tvåan ja då kändes som att detta kunde bli en hel del.
Det man kommer minnas mest från denna match, är när jag säger till Calle att ta upp kameran och börja filma för det kändes liksom som att det var läge för our wizard from Japan to steal the show, den frisparken var världsklass och man kan bara hoppas att han fortsätter på samma sätt att detta blir Nakas ”ketchup-effekt”.
Vad mer kan man begära en rejäl islossning och ÄNTLIGEN en rejäl seger igen, inte minst som tack för senast då ’well förstörde förra årets säsong…Återigen visade Petrov vilken klass han är och hur viktig han är för vårt lag, man kan bara hoppas att han inte är aktuell för intressenter under Januaris transferfönster. Slutligen tänkte nämna lite om det som det skrivs och pratas om i skottsk press dock vill jag påtala att då jag inte har Internet än så är detta kanske gamla nyheter för er läsare ni får helt enkelt ha överinseende med detta.
Först var det O’Neill som får 500 000£/år på konsultbasis för Celtic känns som det är mycket lättförtjänta pengar och man hellre lagt dom på spelare. Ett annat rykte är att Birmingham och deras ”gaffer” Bruce skulle vara intresserad av att köpa loss Big John för mellan 5-6 miljoner £ lägg därtill att vi slapp hans lönekonto på 1, 5miljoner £/år, missförstå mig rätt jag gillar BIG BAD JOHN men i den formen han är nu vilket förmodligen beror på hans skilsmässa är inget som gynnar Celtic och stämmer siffrorna så skulle man kunna köpa en hel del bra för de pengarna. Ett annat roligt rykte som enligt min vän Paul stämmer är att h**nsen kan glömma sitt Casino då det redan finns ett i Glasgow d.v.s goodbye till pengarna som dom drömde om he,he lägg därtill att deras ordförande Murrays personliga företag/förmögenhet Murrays Steel inc. har 650miljoner £ i skuld till olika banker o.s.v.
Slutligen hoppas att allt ska lösa sig framöver med mitt matriculation-card och så att man kan hålla sig uppdaterad mer både vad det gäller krönikor och skvaller som man hör ”over here”.
Halloween helg som stundar och den ska jag tillbringa med 2 nattpass med The Royal Scottish Ambulance service på Paisleys gator, och något säger mig att det kan bli en minst sagt fartfylld och händelserik Halloween. Detta antagande styrks mängden unga casuals, neds och annat klientel som dyker upp efter mörkrets inbrott nåväl torde bli mycket intressant och lärorikt. Avslutningsvis kan man bara hoppas att Celtic gör det dom ska på Tannadice. Vore inte fel om Hibs trycker till mini-h**s och betalar tillbaka för deras tapp i andra omgången då dom förlorade med 4-0 borde finnas REJÄLT med revanschlusta där, vilket borde gynna oss GODS CHOSEN PEOPLE i vår jakt på att återta serieledningen.
Så tills nästa gång GOD BLESS OCH Y.N.W.A…
Mvh MARTIN boende i Paisley (7min från Glasgow)…
