Rubrik saknas
Den 17 Juli 2006 åkte jag tillsammans med ca 60 andra Celts för att se Ghod Henrik's comeback i Helsingborgs IF.
Med ett sommarställe bara några mil från det skånska samhället Tomelilla är jag lyckligt lottad. Inte bara för den underbara naturen, utan det gynnar även mitt Celtichjärta. Mitt i Tomelilla ligger en liten fin bar, Celticbaren.
På de yttre tegelväggarna finns skyltar som vittnar om ett mysigt ställe med skotsk så väl som irländsk betoning.
Celticbaren startade bara för något år sedan, men ser redan etablerad ut i hörnet alldeles bredvid det nya Hasse– o Tagemuseet.
Bussen skulle avgå 16:00, och redan någon timme innan hade ett ganska stort antal grönvitklädda personer anlänt. P–O Kippel, som f ö var den som skrev om resan på SCSC’s forum (tack vare honom som jag visste om det), gick runt för att hälsa alla välkomna och för att se till så att alla mådde bra.
Träffade faktiskt en annan medlem här på forumet; muggen! Trevligt, trevligt.
Omkring tio ditresta celts från Skottland och Irland befann sig också i baren, och även en och annan fotograf/reporter från Ystads Allehanda.
När alla hade satt sig på bussen och fått sina matchbiljetter inklusive ett hemmagjort celticsångs–program från Benestad CSC, började... just det… sången.
Plattor med Wolfetones och diverse Celtic/irländskt snurrade i bussens stereo, och sången ekade redan innan vi anlänt i Helsingborg.
Väl framme i den fina sommarstaden begav vi oss till puben ’bishop’s arms’ för ett par pints Guinness och dylikt. Henke–flaggan sattes upp, och allsången fortsatte så smått även inne på puben.
Något rangligare men lika förväntansfulla, gick vi mot Olympia, som ligger bara ca 5 minuter från ’bishop’s arms’.
Vi hade ståplats på norra läktaren, och vi placerade oss först längst ner, men flyttade oss till toppen av läktaren en bit in i matchen. Där uppe såg man förstås mycket bättre.
Olympia var fullt, drygt 17 000 åskådare, varav ca 20 var Häckenfans.
Vi celts stod för sjungandet kan man ju säga. Helsingborgarna hade kanske inte sjungit upp ordentligt innan ; ) Någon samklingad ramsa hörde vi då och då från södra, men vi tog i med våra celticsånger från tårna, så att en medelålders mycket trevlig man bakom oss blev rörd, och tyckte vi sjöng fantastiskt bra.
Matchen i sig var inte mycket att hänga i julgranen, Häcken vann till slut med 3–1, efter ett bortdömt HIF–mål och ett ganska hopplöst tragglande fram och tillbaka. Men vi var glada i alla fall.
Efter alla lämnat arenan stod vi fortfarande kvar och sjöng, och med Kippel i spetsen ”stormade” vi planen och fick lite sneda blickar av säkerhetsvakterna.
Vi tänkte inte åka tillbaka förrän vi fått se Henke på närmare håll, och vakterna sa att den store Larsson faktiskt visste att vi var här, och att han visste att det rest hit celts ända från Skottland. Han sade också att vi skulle bege oss till VIP–ingången. Där skulle säkert Henrik komma ut så småningom.
Vi gjorde som han sa, och fick vänta ett bra tag, sjungandes Henke–sånger så klart. Men till slut kom han.
En irländsk äldre man i vårt sällskap var så rörd över att se honom igen att han knappt kunde hålla tårarna tillbaka. Ja, vem kunde det egentligen, det var ett fantastiskt ögonblick.
Ganska många av oss celts, och ett antal HIF–are, hade väntat på honom, och samlades i en klunga. Henrik var tålmodig och pratglad och skrev på i princip alla tröjor och papper som skickades fram. Det konstigaste han fick skriva på var nog en svensk 100–lapp, som ägaren förmodligen inte tänkte använda efteråt.
Efter att ha fått hans autograf på min CHAMPIONS 05–06 flagga, fått skaka hand med honom, och till och med fått ett foto på honom, mig och Jim (James Williamson) från Skottland, var jag som på moln. Och jag var inte ensam.
Nöjda och glada gick vi (via Statoil) tillbaka till vår buss.
Jag var förskräckligt hes, men vem kunde motstå att sjunga lite när skivan sattes igång igen?
Tillbaka i Tomelilla: Johan hade bestämt att baren skulle få vara öppen en timme till efter ankomsten, och jag kan tänka mig att det kanske blev ännu lite längre. Jag blev hämtad utanför, och åkte tillbaka till vårt lilla hus i Gyllebo.
Det blev inte mycket sömn den natten. Med tusen Celtic/Irland/henke–sånger i huvudet och med Celtichjärtat på högvarv, kan ni ju tänka mig att jag låg vaken några timmar till.
YNWA, Hail Hail!
(Ett tips! Kontakta eller besök Celticbaren! www.celticbaren.se )
(ps: har ingen kabel med mig hit till sommarstället, så jag kan inte ladda upp mina egna bilder från resan ännu, men i Ystads allehanda, på HIF’s hemsida, och på Helsingborgs dagblads hemsida finns lite om vår resa, intervjuer etc. :ds)
