Reserapport: Celtic-Benfica 16-18/10
Marcus Westesson hade förmånen att vara på plats när Celtic slog Benfica i Champions League med 3-0 i tisdag. Här kommer en berättelse om hans vistelse i Glasgow
Den 17 oktober var det åter igen dags för match med undertecknad på plats, det va ju mer än tre år sen sist. Den gången var det Old Firm som slutade 1-0 till Celtic och John Hartson avgjorde.
Klockan 07 på morgonen blev vi väckta av att mobilen ringde. Det var pappa som trodde att klockan i Storbritannien var + 1 timme i stället för -1! Efter det va det omöjligt att somna om när man visste vad som väntade senare den dagen.
Vi gick ner och åt frukost i lugn och ro och efter det så gick vi ner i Celticshopen som låg precis bredvid vårt hotell och shoppade. Jag hittade en Neil Lennon tröja och min systerson Joakim en Tommy Gravesen tröja. Sen var det bara hem och byta om så att vi var lagom på Bairds bar klockan 11 när dom öppnade. Tre snabba pints och sen blev det fish & chips och en lager till det. Vid femtiden var det dags att bege sig till paradiset. Lagom till det att vi anlände dit så kom Celticbussen med alla spelarna till arenan och kort därefter Benficaspelarna. Joakim köpte en Benficafriendship halsduk och jag en ”Cmon the Hoops” halsduk.
Lite käk och ett par pints senare så var det dags för att återigen se paradiset invändigt. Vi kom in ca tre kvart innan matchstart och då hade nästan bara Benficasupportrarna samlats. Matchen närmade sig och Guns and Roses ”Sweet child o mine” var den sista icke Celtic låten som klingade ut ur högtalarna. Lagen äntrade planen till the ”Celticsong”. Kort därefter så höjde majoriteten av dom 60000 i publiken sina halsdukar över huvudet och sjöng för fulla halsar ”You`ll never walk alone”, så grymt underbart så det e knappt sant!
Celtic började bra med bl.a. en akrobatisk spark av Maloney. Ju mer tiden gick ju mer kom Benfica in i matchen. Celticpubliken började bli alltmer frustrerad över det dåliga spelet och framför allt över Evander Sno som höll bollen alldeles för länge. Benfica supportrarna sjöng konstant hela första halvlek sina sånger som aldrig har ett slut och bara börjar om på nytt igen hela tiden. Andra halvlek började som den första började, med YNWA och ännu mer gåshud. Det tog ungefär 10 minuter in i andra halvlek innan King Kenny sköt 1-0 för Celtic och Celtic Park exploderade. Benfica supportrarna satte sig ner direkt efter målet och fick lyssna på “We shall not be moved” sjungen av nästan 60000 Celticfans. 2-0 kom kort därefter också av King Kenny. “There`s only one Kenny Miller” var en självklarhet och efter det “Grand old team“ med alla Celticfansen vända mot de sittande Benficafansen. Efter det så va det bara en motorväg mot 90 minuter med jubel för varje rättslagen passning för Celtic. “Pearos” mål kom i 89 min och ännu en gång så var det dags för YNWA högre än någon gång innan den kvällen.
När vi kom ut utanför Parkhead så sköts det upp raketer, allt för att reta “Hunsen” antagligen. Vi hann precis lagom till Bairds bar för en sista omgång och Willy Maley sången för fulla halsar. ”And they gave us James Mcgrory and Paul Mcstay” …
Sen var det tillbaka till hotellet och några timmars sömn innan det var dags för hemfärd till tråkiga Sverige.
Marcus Westesson
