Rese- och matchrapport Celtic vs Hearts
One Craig Gordon, there´s only one Craig Gordon. Det var ramsan som ekade över hela Parkhead och vars ljudtopp gjorde att den förmodligen hördes ända till Govan. Men det var inte för att hylla Skottlands landsmålvakt sången ekade utan det var för att tacka honom för att han visade den goda smaken att göra ett självmål i den 94:e(!) matchminuten.
Dagen började med att jag tog bussen från Edinburgh strax efter tolv. I min enfald trodde jag att det skulle räcka med god marginal, men ack så fel jag fick. Trafiken från centrala Glasgow ut till Celtic Park är alltid plågsamt långsam men den här eftermiddagen mer än vanligt. Det blev till slut så att jag fick hoppa av bussen och springa som en galning mot arenan- en tror jag, graciös syn.
Nåväl, jag hann med nöd och näppe in till The Celtic song och därmed var allt guld och gröna skogar. Spelarna gjorde entré och i vanlig ordning sjöngs You´ll Never Walk Alone. Faktiskt betydligt mäktigare än vad jag hade förväntat mig för den här matchen men publiken ville verkligen visa sina spelare att man stod bakom dem efter debaclet i Lissabon.
Inledningen av matchen präglades i mångt och mycket av ett ställningskrig där Nakamura i princip var den enda av hemmlagets spelare som vågade försöka göra något konstruktivt framåt. I motsats till vad de flesta på förhand trodde var det Hearts (och nej, man spelade inte med varken sitt juniorlag eller Vladimir Romanov) som verkade mest angelägna att anfalla. För även om Edinburghklubben sannerligen var i behov av tre poäng för att hålla striden om serisegern vid liv (nåja...) så är det inte många som kommer till Parkhead och vågar sätta en hög press på Celtic. Nu skapade man förvisso knappt något av värde i inledningen men man visade i alla fall att man inte kommer vara några slagpåsar. Och bara det är i ärlighetens namn värt respekt.
Hearts fortsatte att sätta sin höga press och det var förvånande att ingen annan än Kenny Miller och Shunsuke Nakamura visade någon vilja att ta uppoffrande löpningar för att skapa ytor åt sina motspelare då chansen för detta var ytterst tydlig. Efter en halvtimmes spel fick så Hearts den chansen man väntat på att laget skulle få. Men lyckligtvis visade Mikoliunas oskärpa i avslutet och matchen förblev mållös. Det tog dock bara en knapp minut innan nästa chans dök upp och nu var det Velicka som missade i fritt läge.
Missnöjet på läktarna växte och även spridda burop kunde höras. Resterande 15 minuter av den första halvleken fortlöpte i samma stil som de första 30. Hearts visade fortsatt prov på offervilja och uppoffrande spel medan Celtic var stillastående och till synes helt ointresserat av att ta tag i matchen. Under halvtidsvilan pratade jag med killarna bredvid mig och vi var alla tre överens om att Zurawski, som inte hade uträttat ett dyft i första halvlek, måste ut till fördel för antingen Maloney eller Vennegor of Hesselink.
Den andra halvleken började något förvånande utan att Strachan gjort några byten. Dock kunde man skönja en större kamplust hos hemmaspelarna och rörelsen började äntligen bli acceptabel.
Men det var inte mycket till kvalitativt spel kring sista 25-30 vi fick se från läktarna utan Hearts fortsatte imponera med snabba omställningar som ofta ställde till viss oreda i hemmaförsvaret.
Efter en timmes spel av matchen kom så äntligen bytet som så många väntat på- Zurawski gick ut och in kom Jan Vennegor of Hesselink.
Visserligen ledde inte det till några större förändringar bortsett från en halvfarlig nick från holländaren. Istället kom ledningsmålet från bortalaget med en dryg kvart kvar då Velicka kom fri med Boruc och placerade den kallt till höger om honom. Det var inte särskilt oväntat och inte ett dugg orättvist men det är ändå alltid en chock när ett annat lag än Celtic tar ledningen på Parkhead.
Målet gjorde att publiken nu verkligen ställde sig bakom sitt lag och stämningen var nu snudd på lika magisk som den hemma mot Benfica för två veckor sen. Att Heartsfansen vajade med den brittiska fanan och även med den Nordirländska fungerade enbart som krut på en brinnande eld.
Sekunder efter att hemmalaget hamnat i underläge ekade “It´s a grand old team to play for” högre än någon gång tidigare under eftermiddagen.
Under tiden som Heartsfansen hånade hemmalaget för dess irländska ursprung satte Celtic Hearts under stor press. Helt plötsligt var rörelsen i anfallet betydligt bättre och det var precis som om att ett baklängesmål var precis det som behövdes för att väcka både spelarna och publiken.
Under de kommande tio minuterna skapades en del halvchanser men den var först tio minuter senare som man skulle få utdelning. På en hörna från Nakamura var Jarosik sist på bollen och lyckades forcera in bollen till 1-1. Som ni säkert förstår var lyckan total på Parkheads läktare, inte minst för en del av ramsorna som sjöngs av bortalagets supportrar efter deras ledningsmål.
Målet innebar att Celtic fortfarande hade en hel del tid på sig att även trycka in segermålet och man satsade nu allt framåt. Den bästa chansen innan man gick in på övertid fick Nakamura på en frispark men Gordon gjorde en kvalificerad räddning intill sin högra stolpe. Ett par minuter senare, närmare bestämt fyra minuter in på stopptiden, fick Celtic en ny hörna. Hörnan slogs även den här gången av Nakamura och hamnade till slut hos Stephen McManus som fick på en löst skott som Gordon verkade ha kontroll på och en stor suck hördes från de över 60.000 på Celtic Park. Sucken var dock inte nödvändig eftersom Gordon tydligen hade smort in sina handskar i såpa innan hörnan och lyckades först tappa bollen och sen faktiskt även knuffa in den eget mål. Jag antar att jag inte behöver nämna att hela arenan fullkomligen exploderade vid det här laget och folk firade som om seriesegern var bärgad (och det kanske den är nu också). Hela den norra läktaren där jag satt vibrerade ordentligt och överallt omkring mig såg man vuxna män kramas av glädje, även om vissa valde att visa sin glädje genom att håna bortalagets supportrar.
Matchens bästa spelare i vardera laget var Paul Hartley och Shunsuke Nakamura och det föga smickrande priset till matchens i särklass sämsta spelare går till Evander Sno. Jag ska villigt erkänna att jag inte är en stor beundrare av Sno och den här matchen fungerade bara som vatten på min kvarn. Sno stod allt som oftast stilla med bollen och genom det fördröjde ett par gyllene kontringsmöjligheter för Celtic. Att han dessutom tar i runda slängar dubbelt så lång tid på sig som övriga spelare att fatta sina beslut gör inte saken bättre. I den andra halvleken när det fortfarande stod 0-0 fick Celtic en gyllene möjlighet för en snabb omställning. Bollen går från backlinjen upp till en helt fri Evander Sno som håller i bollen länge och väl innan han placerar den i den helt fria ytan till höger. Detta hade varit kanon om det inte vore för att just den ytan var helt tom på Celticspelare. Sno tog felbeslut efter felbeslut och det är nog dags för Strachan att fundera över ifall ynglingen är redo för spel på den här nivån.
