Krönika: En kväll att minnas
Trots framgångarna med laget hörs fortfarande missnöjda röster omkring oss. Från håll och kanter kan vi ännu höra att Strachan inte är tillräckligt kunnig för att leda en så pass stor klubb som Celtic. Igår tystades alla kritiker, hoppas jag.
Det är en kväll att minnas. Tack Gordon för att du gjorde det möjligt.
Gordon Strachan har nästan från början legat mig varmt om hjärtat, såväl i motgång som i framgång. Framförallt för att han kan läsa av olika situationer idealiskt. Efter storförluster väljer han alltid rätt väg att gå, precis som efter framgång. Han har alltid kloka synpunkter efter matcherna och han tar, i stort sett, alltid smarta beslut under de 90 minuterarna.
Igår gjorde han kanske sin bästa taktiska match under hans år i Celtic. En väldigt viktig spelare var skadad, Jan Vennegoor of Hesselink. En annan var halvskadad, Nakamura. Strachan valde då ett 4-5-1. Kanske var formationen väntad men att sätta Nakamura på bänken var vågat. Att sedan låta Jiri Jarosik spela från start var mer än vågat. Jarosik hade innan matchen spelat noll minuter i A-laget. Noll minuter.
Strachan valde också att bryta det så väl fungerande innermittfältet med Donati och Brown. Donati fick sällskap av Paul Hartley i mitten samtidigt som Brown var släpande forward bakom suveränen Scott McDonald. Vem hade kunnat ana det? Brown som släpande forward, inte Jarosik som spelat en hel del som just forward under Strachans ledning.
Som spelet och resultatet visar var det inget dåligt val. Spelet återkommer jag till men nu åter till uppställningen. Brown som släpande var ett mycket bra val. McDonald var lysande som target player. Trots sina 175 cm lyckades han ofta suga upp bollen och lägga den vidare till en rättvänd Brown som i sin tur kunde dirigera spelet med sin utmärkta spelförståelse.
Jarosik hade stor press på sina axlar. Vid en dålig match för honom skulle kritiken mot han och framförallt Strachan ha varit stor, väldigt stor. Jarosik tog glädjande nog chansen. Han löpte i massor och vann mycket boll. Strachan valde Hartley för den smickrande uppgiften att ta hand om Kaká. Hur fixade han det? Jodå, det är nog ingen som kan säga att Kaká skapade särskilt mycket. Med andra ord skötte Hartley sin uppgift med bravur.
Så till spelet. Strachan överförde all sin glöd till spelarna. Från början till slut var det ingen spelare som vek ner sig i en enda duell. Det var hård skotskt kraft utan att för den delen spela fult. En nästan magiskt bra press på bollhållaren samt ett uppoffrande spel för varandra i hästproportioner. Understödet var alltid klockrent och positionsspelet kunde knappast vara bättre i större delen av matchen. Positionsspelet var det lite si och så under en stund efter 1-0 målet när Milan höjde tempot ordentligt. När någon inte tog sitt jobb var det en galen Strachan vid sidlinjen.
Efter Milans kvittering på straffen skulle antagligen de flesta managers ha gått för ett oavgjort resultat. Den gode Strachan ville annat. Han slängde in Chris Killen för att spela med två forwards och han plockade fram sitt ess ur (regn)rockärmen, Nakamura.
Japanen fick sex minuter på sig, han lyckades med en sak. Och ja precis, då blev det mål. Han gör en överstegfint långt ner på högerkanten. Han ser Brown i straffområdet och hittar in en perfekt boll till honom. Brown lägger på ett tillslag till Caldwell som skjuter mot mål. Dida släpper retur och McDonald slår in den. Underbart mål och mycket tack vare Nakamura.
Celtic är värda tre poäng, Gordon Strachan är värd all beröm. Den så kallade supportern som sprang in på plan och Didas filmning tar vi en annan gång.