Reseskildring: Old Firm 3/1-10

"Jag hade nog aldrig sett Glasgow så vackert som det var den morgonen, solen gick upp över Clyde- klar himmel utan moln och inte ett dåligt tecken i sikte."

Ja, vad gör man inte för att ta sig till Glasgow? Att flygbussarna till Västerås inte längre går från Uppsala kom som en chock kvällen innan jag skulle åka, men som sagt, vad gör man inte?
Tjugo i fem satt jag på tåget mot Stockholm för att sedan ett bra tag senare hoppa på flygbussen till Västerås flygplats. När man tyckte att man rest nog hade man ändå bara kommit till Stansted och ett hav av brittiska souvenirer, men äntligen runt fyra på eftermiddagen hade jag nått centrala Glasgow och redan hunnit möta upp med en kamrat från forumet som också var i stan. Euro hostel på Clyde Street hade denna gång inte strulat till det, så jag fick min säng i 12-bäddsrummet utan problem.
Men vem vill lägga sig och vila när man just kommit fram till himmelriket? Alla de gamla goda pubarna väntade nu, och kvällen innan ett Old Firm är stämningen som vanligt på topp.
Det är lätt att tappa räkningen på alla pubar man kliver in på under en sådan kväll, men det var några stycken… Ett par Gallowgate, och ett par mer centrala.
Rebel songs i stereon på en hel del av ställena, och det är fint hur även de allra vanligaste nästan uttjatade texterna och melodierna alltid uppskattas några snäpp mer, av alla kategorier, kvällen innan vi möter The Vermin.

Sista stoppet för kvällen om jag minns rätt var rymliga Molly Malones, central pub utan den riktiga rebellprofilen, men en finfin Celtic minded pub utan tvekan. Visste att Gary óg med band (The Exiles) spelade där den kvällen så det var ett enkelt val. Bra drag även om spellistan var aningen mer nertaggad än den som väntade med samma band på Brazen Head dagen efter…
När Gary, Sean och gänget slutat spela och vi hade köpt de sista ölflaskorna för kvällen stämde den hemgående publiken upp i skönsång á Hail Hail- fortsatte ett bra tag.
Efter ett hyfsat sent sänggående var det redan dags att ta sig upp och göra sig i ordning för den stora dagen… Jag hade nog aldrig sett Glasgow så vackert som det var den morgonen, solen gick upp över Clyde- klar himmel utan moln och inte ett dåligt tecken i sikte. Duschvattnet var förstås iskallt, men man hade inte riktigt tid att vänta på varmvattnet. Så är det ibland! Vid frukosten syntes en hel del Tims från olika delar av världen, folk som inte är från öarna har en tendens att klä sig i grönvitt från topp till tå så fort det blir dags att åka på match. Med andra ord- det syns.
Det är oftast omöjligt att äta när man sitter med sina nerves ballixed några timmar innan match men det är sådant man kan lösa senare…

Det roliga med just denna resa var att hela centrala Glasgow var täckt av is av en kaliber som man inte ens kan skåda i Sverige. Luftfuktigheten gör att… Ja, det är inte möjligt att beskriva det på något annat sätt än att alla på väg till Paradise såg ut ungefär som pingviner med ryggskott. Det var ytterst… intressant.
Mötte upp med min kära Dublinvän Ross vid biljettkontoret utanför arenan och fick mitt säsongskort som tydligen tillhörde Brother Walfrid CSC. Det han fått tag på åt mig denna gång var på Lisbon Lions lower, bara några meter från Rangers Land.
Matchen, som ni alla vet, var ju ganska patetisk. Men varför inte påminna alla en extra gång…!
Publiktrycket var bra, och energin på planen var bättre än den varit på länge. Fortuné gav inte upp, Samaras gav inte upp- han hade en hel del spring i benen. Trots detta kvarstår förstås det faktum att vårt försvar inte är mycket att hänga i julgranen. Det var dock inte lika påtagligt, eftersom det faktiskt var vi som dominerade i princip hela matchen. Men utdelning var något som inte ens existerade. Nio skott på mål och minst lika många precis utanför, medan blånäsorna hade ungefär två, och satte ett.
Alla som såg matchen kan hålla med om att en del domslut var tveksamma… Lafferty, ringer det klockor? Och målet som borde varit ett mål, det var så tragiskt att man vill skratta. Conroy flaggade för mål och ändrade sig efter vad som verkade som en evighet.

När vi dock äntligen fått utdelning hade vi ungefär två ynka minuter av ren och skär lycka (se bilden ovan), innan jag var tvungen att höra en hel massa dret ett stenkast till vänster om mig. Det verkade som att vår kära Boruc denna gång lät sig bli lite för uppretad av skiten riktad mot honom från det blåa hörnet, för koncentrationen fanns helt enkelt inte där- därav små sämre detaljer som till exempel 1-1-målet... (!)
Resten var bara ett utdraget ”kom på era egna j*vla sånger” samt att tårna var stelfrusna. Matchen i sig efter kvitteringsmålet var inte så väldigt intressant.

McGeady var som många gånger förut en av de bättre på plan, rörde sig bra samt såg pigg ut. Samaras och Fortuné var inte mycket sämre energimässigt, men som vi vet så gick det som det gick ändå… av flera orsaker.
Ingen idé att älta det, tänkte jag, men de ilskna konversationerna mellan mig och Ross på vägen mot puben vittnade om annat… Så illa att man tappade koncentrationen på isen och föll rakt på svanskotan- underbart!
Väl inne på The Whistlin Kirk på Greendyke Street, sköt humöret dock upp i toppen. Trubaduren Benny var i storform och spelade allt man ville höra, de allra bästa av irish rebel songs och mer därtill- han gjorde ingen besviken. Dit går man igen direkt efter match, kan jag säga.
Ross och hans andra polare skulle tillbaka till Dublin hyfsat tidigt, så jag och den tidigare nämnda svenska forumkamraten drog vidare på en liten promenad till Gorbalsområdet där det som alltid är härligt och galet på gott och ont efter derby. På grund av det smått lama resultatet fick vi dock inte vittna några dödshot eller slagsmål denna gång!
Gary óg spelade som vanligt med sitt The Exiles, och draget var det inget fel på. På Brazen är det alltid fullt och varmt, men det är aldrig något fel på stämningen.
Ett gäng pubar till blev det innan kvällen var över, men de stängde dessvärre hyfsat tidigt eftersom det var söndag och allt vad det nu var… Hostelsängen och några timmars sömn väntade nu innan man skulle tillbaka till Stansted för sex och en halv timmes väntan på flyget till Sverige. Att man var dum nog att inte tänka på att ta bussen från Glasgow ner till London var ju förstås en nackdel… Man hade sparat pengar och det hade tagit ungefär lika lång tid. Men man kan inte alltid vara smart!
Tack alla för en grym helg, det är alltid lika fantastiskt att få komma tillbaka till Glasgow, även om resultaten ibland sviker. Humöret fixar sig alltid så fort man hör de första tonerna av Sean South from Garryowen…!

Linnea Skoglund (weecelticlollo på forumet)