Krönika: Ett krislag och utpekada tränare
Celtics tränare fick hård kritik under 2009, en fick gå och många kräver den andras avsked. Men är det så enkelt, och bör man inte ge tränarna mer tid?
Säsongen 2008-2009 var ett tufft bakslag för Celtic, det var året då man mer eller mindre förlorade ligatiteln. Celtic hade vid julen 2008 ett försprång på sju poäng och redovisade en gynnsam ekonomisk tillväxt dessutom var lokalkonkurrenten Rangers i kris. Dålig prestation på plan, uteblivet europaspel samt ekonomiska svårigheter.
Vid rodret denna ljusa tid fanns en man vid namn Gordon Strachan, en gammal fotbollsspelare som i sin karriär hunnit med över 100 matcher för både Manchester United och Leeds. Gordon valde en fortsättning inom sporten han älskade och kom i kontakt med tränaryrket som ledde fram honom till Celtic 2005 efter sejourer i Coventry och Southampton.
Celtics bedrövliga form våren 2009 innebar att Rangers vann titeln. Framför ögonen på Celtic, laget hade vikit ner sig. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Fansen, styrelsen, aktieägarnas vrede blev för mycket, Gordon hade gjort sitt i Celtic. Han avgick utan protester och alla var nöjda.
Nu skulle ett lag byggas, där bra fotboll skulle presteras. Barcafotboll. Ett spelande och offensivt Celtic. Gordon Strachan avsked gladde många. Kritikerna vägrade se över det Strachan faktiskt åstadkommit. Tre titlar på fyra säsonger, lyckade Champions League matcher där man bland annat avancerade längre än vad man någonsin gjort och åkte ut mot Milan i åttondelsfinalen efter övertid på San Siro. Strachan satsade på hjärta, kämpaglöd och hårt spel istället för teknik och briljans. Ett Skotskt Celtic.
Gordon fick aldrig med sig fansen, på grund av den oattraktiva fotbollen man spelade. Dessutom vägrade han göra byten när man som mest behövde det och hamnade i dispyter med stjärnan McGeady. Enligt de flesta var felet Gordon Strachan, han var den felande länken. Han hade misslyckats med att vinna 4 år i rad. Trots detta är han en av Celtics mest meriterade tränare i modern tid och för egen del kommer jag aldrig förknippa honom med något felande. Gordon kommer förbli en tränare som förtjänar respekt för de saker han faktiskt åstadkommit och inte bli ihågkommen för kritikernas högljudda argument.
In i banan klev nu en engelsman. Från Hawthorns lätt glömda lokaler till en av Europas mest fruktade arenor, Celtic Park. Han klev in som en segrare och förkunnade en vision för klubben; ”I want us to play like Barcelona” Detta passade bra in på Celtics ambitioner om en rolig och offensiv fotboll. Dessutom såg han sådär halvgalen ut när han himlade med sina ögon, journalisternas frågor svarades rakt och koncist. Det var Tony Mowbray, en före detta Celticspelare och en hårdbarkad sådan. Tony började med att värva Fortuné för 3.5 miljoner pund från West Brom, och alla väntade in Fortunés genombrott.
Det började med Champions League kval och slutade vid Champions League kval. Celtic stötte nämligen på hårdast möjliga motstånd i Arsenal, chanslösa och utspelade var nu glansdagarna verkligen över. Inget ont om Europa League, men det fanns inte i klubbens ambitioner. Här hade man besegrat Juventus, Milan, Manchester, Liverpool och skulle nu möta Happoel Tel-Aviv och Rapid Wien. Det enda positiva Celtic tog med sig var upphämtningen borta mot Rapid 3-0 blev 3-3 och Fortuné såg vass ut. Nu skulle väl genombrottet komma? Den 18 februari 2010 kan jag konstatera att genombrottet aldrig kom mot Rapid men jag tycker att Fortuné såg vass ut mot Hearts förra veckan och att Mowbray varken fått oss att vinna eller spela som Barcelona. Han har dock försett fansen med spänning; För några år sedan var en vinst mot ett motstånd som Falkirk lika givet som att man skulle sluta topp två i ligan. Idag kan man förlora eller spela lika mot Falkirk. Om man skall vinna måste man ha en bra dag, och dessutom försöka leda med mer än ett mål då motståndare som Falkirk har en tendens att göra mål i slutet av matcher och ofta på fasta situationer. I ligan ber jag för att Hibernian inte skall gå förbi, för visst vore det skamligt att hamna trea?!
Tony Mowbray har det jobbigt, påtryckningar från fans som kräver hans avgång och diverse aktieägare som satsat miljoner på ett lag som vägrar vare sig vinna eller spela som Barcelona. Trots att detta är ett Celtic som är bedrövligt dåliga och att sämre än någonsin förtar det inte känslan av att få se Celtic spela. Det är klart att det är roligare att vinna varje match, men det får ta sin tid i en övergångsperiod.
Majoriteten av fansen har redan lösningen, sparka Mowbray och allt förblir som det var. På samma sätt som man ville sparka Gordon. Detta är ingen lösning, detta är att börja om från början. För att forma ett lag krävs kontinuitet, att satsa på spelare man tror på. Nu är jag osäker på Mowbrays kapacitet som tränare, men jag tror och känner att han kan få ett lag på fötter igen och att skylla Celtics problem på en tränare som varit i klubben i ca 6 månader är svårmotiverat.
Problemen har funnits länge i skotskt fotboll, ekonomiska muskler saknas och att bygga ett lag tar därför tid. Under processen är återfall oundvikligt och utpekandet av en tränare är inte lösningen på en förändring av krislaget för då bör man istället granska hela verksamheten. Kan det inte vara så att man drar för snabba växlar? Istället för att ändra en verksamhet lägger man skulden på en enskild individ även om det inte är han som är på planen. Spelarna kommer ibland lätt undan, och även om tränarens uppgift är att optimera spelartruppen så är det lättare sagt än gjort. Oftast finns det redan sprickor, spelare som inte vill vara kvar i klubben och nya som har kommit. Det tar tid att skapa en homogen, fungerande grupp.