En berättelse om Old Firm på plats på Celtic Park
Old Firm har nästan blivit en myt, men hur är det att gå på Celtic Park och Gallowgate? Hur är människorna? Hur är det att vara på ett Old Firm - jag vet för jag har precis varit på ett.
Jag och min redaktionskompanjon Robert lämnade Sverige i måndags för att bevittna säsongens sista Old Firm på tisdagen. En match som inte bara en match, det handlar om något annat än bara fotboll. När jag kom hem hade jag fått en helt annan bild av vad Old Firm egentligen handlar om, ingen statisitk, information kan någonsin förklara hur det är att befinna sig live på en Old Firm match.
Lunchtid på tisdagen började staden djupt förändra sig, från att ha varit en ganska lugn och normal storstad överöstes centrala delarna av mörka moln. Fler människor hade tagit på sig Rangers och Celticfärger - men för att vara matchdag i Glasgow var det förhållandevis lite färger. Det är ingen vanlig match, det är Old Firm och då gör man bäst i att passa sig att visa färger. Väl på Gallowgate visade folk sina Celticfärger, när de dansade in på pubarna i början av gatan. På en pub lite längre upp på Gallow träffade jag en herre i 50 års åldern, han hade varit överallt där Celtic spelade - men han visade aldrig färger.
"Det skapar problem, och problem bör man undvika. Jag har varit med om saker, så jag vet att man aldrig skall bära färger utanför matcharenan" sade han.
Vi började tala om Irland och det visade sig att de stängda flygplatserna på den gröna ön precis hade öppnat vid 15:00, så att de 6-7000 irländska celticsupportrarna kunde ta sig till Celtic Park
Han berättade även att det oftast är irländare som visar färger på stan;
"De är så stolta över sina färger men förstår inte hur det är i Glasgow. De tror att de kan gå runt i staden och gå in på vilka pubar som helst. Men det är hårt klimat, går du in på fel pub kommer du få problem - riktiga stora problem."
Jag hade fått någon romantisk bild av Gallowgate, men det var till min förvåning riktigt rått och såg extremt skrämmande ut - det duger på matchdag men att gå själv där skulle jag aldrig göra.
Gången på Gallowgate är klassisk, pubarna är i början av gatan vilket gör att man går tillsammans med allt i säkert 35 minuter innan man kommer till Celtic Park. Våra platser var på Jock Stein Stand, som ligger bakom ena målet mitt emot bortasektionen.
Rangersklacken sträckte sig till strax över 7000, de sysslade mest med seketeristiska sånger och varje gång "WATP" utröntes buade samtliga Celticsupportrar. Det blir så, Celticsupportrarna sjöng sånger under den tysta minuten på Ibrox. Bortasupportrarna är alltid så hatade av hela arenan att man tar varje chans att reta upp hemmapubliken ännu mera. Stämningen var helt makalös, elektrisk och jag fick förklarat för mig att tisdagens Old Firm hade bättre stämning än samtliga söndags Old Firm.
En vinst och stämningen var på topp. Jag och Robert gick ner på Gallowgate och tog en öl på den kända Celticpuben "The Bairds", och trots att det bara var celticfans var stämningen hätsk och hatisk - det låg bråk i luften. Pubarna stängdes ganska tidigt av polisen för att undvika sammanstötningar mellan de blå och gröna. Och det var nog ganska smart.
Eftersom vår vistelse blev längre än tänkt tog vi oss till Brazen Head vilket låg i ett riktigt taskigt område men puben var jättefin. Här tog vi oss snack ett snack med några medelåldersmän, vi började nynna på lite sånger och pratade möjliga nyförvärv. En trevlig kväll, i ett område där det tydligen sker flest mord per år i hela Storbritannien. Våra vänner berättade att vi aldrig skulle gå in till city därifrån utan att det var värt att ta taxi eller buss.
"Det är säkert 80 procent Celticsupportrar här, men de brys sig inte om du gillar Rangers eller Celtic - de vill bara slåss"
Trots att min romantiska bild av hela Glasgow hade gått i kras, gillade jag det. Går man på rätt pub kommer man ha det otroligt trevligt, men hamnar man på fel pub kan det vara ett helvete även om det är en "Celticpub". Överlag är folk trevliga och så fort man nämner Sverige och Celtic blev de lyriska. När man upptäcker detta förstår man verkligen hur stor klubben är, det är inte bara ett området i Glasgow, utan det är halva staden, en stor del av Irland och en stor del av övriga Skottland som älskar Celtic.
Vi frågade en man på Brazenhead som hette Thomas om protestanter. Han sade;
"Vi bryr oss inte så mycket som många tror om religionen, vi har många protestanter som gillar Celtic - Bobby Sands var det, utan det handlar mer om ditt sätt som människa. De som hela tiden drar upp religionen är idioter, protestanter är från början någon som protesterar mot samhället - på samma sätt som vi protesterat mot den brittiska kronan. Vi är aldrig britter, vi är skottar och irländare men inte britter."
Robert passade på att fråga om de stöttade IRA, eller inte;
"Vi vill som IRA ha ett helt fritt Irland, men inte genom bombningar av oskyldiga, det är bara fel. Vi kommer aldrig ställa oss bakom mord på oskyldiga människor. Visst kan vi sjunga låtarna på arenan men det stannar där - och IRA är även för oss det som fick södra Irland fritt."
Jag har kommit till Sverige med lite nya perspektiv, en fantastiskt lärorik resa och jag längtar tills jag kommer till mitt andra hem, Glasgow igen.
